Jean-Claude Mézières

Från Seriewikin
Version från den 9 januari 2017 kl. 22.34 av Mghg (diskussion | bidrag) (Korrigerat uppgifter om upphovsrätt.)
Hoppa till navigeringHoppa till sök


SERIESKAPARE
Jean-Claude Mézières
Född:∗ 1938-09-23 (86 år)
Födelseplats:Saint-Mandé, Val-de-Marne
Pseudonym(er):JC Mézi
Land:Mini frankrike.gif Frankrike
Språk:Mini frankrike.gif franska
Serier i urval
"Linda och Valentin"
Webblänkar
[le site officiel de Jean-Claude Mézières]
Tre shingouzer, från en serieruta i "Linda och Valentin"-albumet "Spöket på Inverloch", tecknade av Jean-Claude Mézières till manus av Pierre Christin.
© Christin, Mézières & Dargaud.

Jean-Claude Mézières, född den 23 september 1938, fransk serietecknare. Ibland anges han som serietecknare endast med sitt efternamn och under sin tidiga karriär använde han ofta signaturen JC Mézi. Tillsammans med författaren Pierre Christin är han upphovsman till den populära och inflytelserika science fiction-serien "Linda och Valentin".

Uppväxt och tidiga arbeten

Mézières växte upp i Saint-Mandé, som är en närförort till Frankrikes huvudstad Paris. Han och Christin möttes första gången, som tvååringar, i ett skyddsrum under andra världskriget. De har varit vänner sedan dess.[1][2]

Den som fick Mézières att från början intressera sig för att teckna var hans storebror, som fick en teckning publicerad i tidningen OK som fjortonåring.[2][3] De serier som inspirerade Mézières från början var serier som publicerades i just OK, som "Arys Buck" av Uderzo, "Kaza le Martien" av Kline och "Crochemaille" av Erik[3] och fick senare upp ögonen för Hergés "Tintin", "Spirou" i Franquins tappning samt hans största favorit: "Lucky Luke" av Morris.[2] Som trettonåring fick han 1951 själv för första gången se en teckning av sin egen hand publicerad, i magasinet Le journal des jeunes som gavs ut av Le Figaro[1][3] Ett år senare och "fullständigt fascinerad av Tintin"[3] skapade han ett eget 11-sidigt "Tintin"-äventyr, "Tintin i Kalifornien", där Tintin framställdes som muskulös, inspirerad av Arys Buck.[1][3]

Som sextonåring skapade han västernserien "La Grande Poursuite", tydligt inspirerad av "Tintin", "Lucky Luke" och "Roy Rogers". Han skickade den till Hergé för att förhoppningsvis få den publicerad.[1][3] Hergé sände honom ett svar där han uppmanade Mézières att fortsätta försöka.[1]

Redan innan dess, som femtonåring, hade Mézières 1953 börjat studera vid konsthögskolan École des Arts Appliqués[3], där han 1954 skulle lära känna den med honom jämngamle Jean Giraud. Han studerade vid Arts Appliqués i fyra år. Han återknöt vid denna tid också kontakten med sin barndomsvän Pierre Christin, som gick på en skola som låg granne med Arts Appliqués; de två hade gemensamma intressen i film och jazzmusik.[2][3] Under de här åren gjorde han illustrationsarbeten och serier för tidningar som Coeurs Valliants, Fripounet et Marisette och Le Journal de Spirou.[1]

Efter konsthögskolan gjorde Mézières militärtjänst i tjugoåtta månader. Han var bland annat en tid stationerad i Tlemcen i Algeriet under algeriska frihetskriget.[1] Efter militärjänsten svarade han på en annons i Le Figaro och fick jobb som illustratör för ett bokverk kallat "Histoire des Civilizations" ("Civilisationernas historia"). Det var tänkt att ges ut i tjugo delar men utgivningen upphörde när endast fem volymer hade hunnit ges ut.[1]

Genom sin gamla studiekamrat Jean Giraud lärde han känna Benoit Gillain (Jijés son). Mézières och Gillain slog sig samman och startade en studio 1963. De arbetade framför allt med reklam och Mézières fungerade som fotograf, modellmakare och grafisk formgivare. Han var också Gillain behjälplig i skapandet av Totale Journal, en publikation som han senare åter skulle jobba för, när han återvände från Amerika.[1][2]

Mézières hade varit fascinerad av den amerikanska västern sedan han var liten och 1965 ordnade han ett arbetsvisum genom en vän till Jijé som hade en fabrik i Houston, Texas. Han åkte visserligen till USA, men tog aldrig jobbet i Houson.[1] I stället stannade han i New York i några månader och liftade sedan till Seattle på västkusten och sedan till Montana, där jobbade på en ranch en tid innan han reste till San Fransisco. Han hade tänkt att arbeta i reklambranschen där, men den amerikanska immigrationsmyndigheten stoppade honom eftersom myndigheten menade att hans visum inte tillät annat arbete än det i fabriken i Houston.[2][4] I stället begav han sig inåt landet, och eftersom han saknade pengar tog han sig till Salt Lake City där Pierre Christin jobbade vid University of Utah, och bad att få sova på hans soffa.[1][2] Väl där, kunde han klara sig genom att utföra några illustrationer åt en liten reklambyrå i staden och åt den mormonska barntidningen Children's Friend samt genom att sälja en del fotografier som han hade tagit när han jobbade i Montana.[1] Efter några månader uppfyllde han sin dröm om att bli cowboy, när han lyckades få jobb på en ranch i Utah.[4]

"Vissa serietecknare bygger upp sina rutor kring figurerna, de tecknar inte "kompletta" bilder. Jag tycker att figurer och miljö ska få lika stor uppmärksamhet... därför att det är olika sidor av samma sak: berättelsen!"

— Jean-Claude Mézières, Seriefrämjandets medlemstidning nr 3 1976 (Thud 33).

Pratbubblekrok.gif

Serier

De första arbetena för Pilote

När det blev vinter, fanns det inte längre några arbeten att utföra på rancherna i Utah. I stället skapade han och Christin sin första gemensamma serie, den sexsidiga "Le Rhum du Punch". Han skickade ett exemplar av denna till Jean Giraud som vid det här laget gjorde "Blueberry" för serietidningen Pilote. Giraud visade serien för Pilotes redaktör, René Goscinny, som gick med på att publicera den. Den publicerades i Pilote nr 335, den 24 mars 1966.[2] Denna serie följdes av ytterligare ett samarbete med Christin, "Comment réussir en affaires en se donnant un mal fou" (ung. "Hur man lyckas i affärer genom att nästan ta kål på sig själv genom hårt arbete") som också publicerades i Pilote (nr 351, den 14 juli 1966).[1]

Mézières visum till USA var på väg att gå ut, så han använde pengarna han hade tjänat på serierna för att köpa en resa hem till Frankrike. I Utah hade han träffat sin blivande fru, Linda, som var en av Pierre Christins studenter. Hon flyttade till honom i Frankrike några månader efter att han hade rest hem.[2][5]

När han kom hem till Frankrike, besökte Mézières redaktionen för Pilote, för att träffa René Goscinny och Jean-Michel Charlier. Goscinny gav honom arbete på "L'extraordinaire et Troublante Aventure de Mr. August Faust", som Fred skrev manus till. Det blev den första icke-avslutade serie som Mézières jobbade med. Han tyckte emellertid att arbetet på serien var konstnärligt svårt eftersom han inte fick någon frihet att utforma serien, enär Freds manus redan innehöll strikta instruktioner kring hur rutorna skulle utformas.[1][2][3]

"Linda och Valentin"

Huvudfigurerna Linda och Valentin i serien "Linda och Valentin", här i albumet "De tusen planeternas rike" av Jean-Claude Mézières till manus av Pierre Christin.
© Christin, Mézières & Dargaud.
Rymdtidskeppet XB982 tecknat av Jean-Claude Mézières.
© Christin, Mézières & Dargaud.

Christin hade flyttat hem till Frankrike ungefär samtidigt, han hade fått jobb vid Institut Universitaire de Technologie (IUT) i Bordeaux. Han sökte nu upp Mézières och föreslog att de skulle skapa en serie tillsammans. Även om de båda var intresserade av Vilda västern, kände de att det redan fanns tillräckligt många franska serier i den genren ("Lucky Luke", "Jerry Spring", "Blueberry") för att de skulle kunna slå sig fram där. I stället föreslog Christin science fiction, en genre som inte var särskilt välrepresenterad i seriemediet i Frankrike. Även om Goscinny inte riktigt gillade genren, så ville han uppmuntra nytänkande i Pilote och gav dem klartecken för att skapa en science fiction-serie för tidningen.

Resultatet blev "Valérian", på svenska "Linda och Valentin". Christin och Mézières lät sig inspireras av litterär science fiction och ville inte heller skapa någon uppenbar hjältetyp av det slag som var vanligt i serier. Den manliga huvudrollen, rymdtidsagenten Valentin (på franska Valérian) från Galaxity, gjorde de snarare till en ganska banal figur med mänskliga later och laster, en sorts antihjälte.[2][6] Den kvinnliga huvudrollen Linda (på franska Laureline) var från början tänkt att bara förekomma i det första avsnittet av serien, men eftersom hon rönte uppskattning bland läsarna blev hon kvar i serien som Valentins partner. Hon blev med tiden lika mycket seriens huvudroll som han, om inte ännu större.[7]

Det första äventyret med "Linda och Valentin", "De onda drömmarna" ("Les Mauvais rêves"), började publiceras som följetong i Pilote nr. 420 den 9 november 1967. Äventyret fortsatte i femton nummer av tidningen och avslutades i nr 434 den 15 februari 1968.

"De onda drömmarna" visade upp en teckningsstil som liknade den i Mézières och Christins tidigare samarbeten för Pilote, med influenser från Franquin, Morris och Mad-tecknaren Jack Davis.[8] Linda presenterades i äventyret som en bondflicka från fransk medeltid, en tid som Valentin hade rest till i sitt uppdrag för Galaxity. Eftersom Valentin inte hade möjlighet att lämna någon i den tiden som hade kännedom om tidsresor – hans uppdrag är ändå att motverka tidsparadoxer – så tog han sedan med sig Linda till framtiden.

"De onda drömmarna" gavs inte ut som album från början, eftersom den var så kort, bara 30 sidor jämfört med ett albums normala längd om 46 sidor. Alla äventyr med "Linda och Valentin" därefter, fram till och med "Hypsis blixtar" ("Les Foudres d'Hypsis", 1985), gavs först ut som följetong i Pilote för att sedan samlas som album.

Efter "De onda drömmarna" följde "Det stigande vattnets stad" ("La Cité des eaux mouvantes"), vars andra del i Pilote kallades "Terre en Flammes" ("Jorden i lågor"); de två delarna samlades sedan i ett album under den förstnämnda titeln. Detta var det första äventyret i serien som gavs ut som album, vilket skedde 1970. I dessa äventyr ser man en utveckling av Mézières teckningsstil. Den var fortsatt inspirerad av de komiska äventyrsseriernas stil, men utvecklas samtidigt till något eget. I en samtida recenssion kallade Jean-Pierre Andrevon serien för "en sorts Lucky Luke i rymdtiden".[8][9]

Därefter kom "De tusen planeternas rike" ("L'Empire des Mille Planètes", 1971), som visade seriens första drag av rymdopera och också för första gången innehöll några av de kännetecken som sedan skulle bli typiska för "Linda och Valentin": användandet av genren science fiction för en politisk allegori och Mézières oerhört detaljerade framställningar av utomjordiska världar.[8] Nästa berättelse, "Stjärnlös värld" ("Le pays sans étoile", 1972), fullbordade övergången till en mer realistisk teckningsstil i stället för den något karikatyrlika stil som Mézières hade använt fram till dess. Under 1980-talet, med start i "Tåg till Cassiopeja, tag plats" ("Métro Châtelet direction Cassiopée", 1980), blandades seriens fantasirika rymdopera med realistiska bilder av Jordens samtid, allt i samma teckningsstil. Den stil som han började med i "Stjärnlös värld" skulle Mézières sedan utan större förändringar fortsätta använda för "Linda och Valentin" till 1990, då han i och med "De levande vapnen" ("Les Armes vivantes") återgick till en stil mer liknande komiska äventyrsserier, så som de allra första avsnitten av serien hade haft. Denna stil har han sedan fortsatt med under 2000-talet.[8]

"Linda och Valentin" är Mézières mest kända verk och det mest långlivade. Serien har översatts till över tio språk.

Mézières och Christin har också skapat förment dokumentära verk kring sin serie: "Les Habitants du ciel" är ett illustrerat uppslagsverk över de utomjordiska varelser som har förekommit i "Linda och Valentin".

Mézières har ibland låtit sig inspireras av andra konstnärer, genom att då och då smyga in referenser till annan konst i serierutorna, såsom i "Den falska världen", där Linda och Valentin i sista rutan på sista sidan sitter till höger om motivet i målningen "Roddarfrukost" av Pierre Auguste Renoir.[10] Serien har också i sin tur influerat många andra både inom seriemediet och flera olika science fiction- och fantasyfilmer, exempelvis "Stjärnornas krig".[11][12]

Flera gånger från sent 1970-tal och framåt har olika idéer presenterats för att filmatisera "Linda och Valentin", antingen som biofilm eller för television[1]. En animerad TV-serie, som på engelska fick titeln "Time Jam: Valerian & Laureline", blev till slut färdigställd 2007. Den har en för animationen avpassad, enklare teckningsstil än den som Mézières använder i serien.[13] I juni 2012 offentliggjordes planer på en spelfilm i regi av Luc Besson. Filmprojektets namn är inte klart ännu.[14][15]

"Linda och Valentin" tillhör topp fem bland förlaget Dargauds bäst säljande serier.[2] Trots dess popularitet, har de sista albumen fortfarande inte givits ut på svenska.

Övriga verk

Samtidigt som han har arbetat med "Linda och Valentin", har Mézières jobbat med många andra projekt, även för film, TV och som bok-, tidnings- och reklamillustratör (mer om det nedan). Han har också gjort serier och illustrationer för serietidningar som Pilote och Métal Hurlant och den franska dagstidningen Le Monde.[16]

En serie som han har jobbat med är "Canal Choc", som även den har manus av Christin. Här var Mézières inte tecknare, däremot hade han överinseende över ett lag av tecknare som gjorde denna serie.[1]

Mézières medverkade med en serie i antologin "Efter muren", som gavs ut i flera europeiska länder 1990. Ett bidrag av hans hand fanns också med i antologin med hyllningar till Hergé som kallades "Tintin och de fyrtio tecknarna".

Serielärare

Mézières var en period verksam som lärare i praktisk serieframställning vid universitetet Université Paris-VIII, som ligger i Vincennes i östra Stor-Paris. Bland hans studenter fanns André Juillard och Régis Loisel.[1]

Arbeten vid sidan om seriemediet

Uöver att teckna serier har Mézières även jobbat som illustratör och reklamtecknare och skapat scenografi för filmer. Han har alltid varit minst lika intresserad av filmmediet som av serier och framgången med "Linda och Valentin" har gjort honom efterfrågad.

Illustrationsarbeten

Mézières har också samarbetat med Pierre Christin för ett antal projekt som inte har med "Linda och Valentin" att göra. Det första var "Lady Polaris" 1987, en illustrerad roman som handlade om fraktfartyget Lady Polaris som på ett mystiskt sätt hade försvunnit. Boken innehåller ett stort antal dokument som har med det förlorade fartyget att göra: serier, loggböcker och dessutom ett undersökande journalistiskt reportage som Mézières och Christin själva fiktivt skall ha gjort. Handlingen utspelar sig i flera av de stora hamnarna i Europa och Mézières gjorde ett genomgripande bakgrundsarbete när de skulle sammanställa boken genom att besöka hamnarna i Liverpool, Köpenhamn, Antwerpen, Rotterdam, Hamburg, Lübeck, Bordeaux, Bilbao och Genua.[16][17]

För dagstidningen Le Monde var han 1993 den regelbundna illustratören för kolumnen "Heures Locales".[16]

Omslagsbilden till "Au bord du Grand Rien". Till höger i bilden syns bågar som dem som Mézières sedan gjorde för kulturhuvudstadsåret i Lille 2004.

Offentlig konst

År 2001 kontaktades Mézières av staden Lille, som hade blivit utnämnd till att vara Europas kulturhuvudstad 2004. Staden ville att Mézières skulle skapa något för kulturhuvudstadsprojektet. Han gjorde ett antal futuristiska bågar som han kallade Chemin des Etoiles (Stjärnornas väg) längs Rue Faidherbe i Lille, likt de som förekommer i rymdhamnen Port Abyss i "Linda och Valentin"-albumet "Au bord du Grand Rien" som första gången publicerades samma år.[18] Bilder av detta verk finns publicerade på Internetsidan Nordmag.[19]

Filateli

Det till Frankrike hörande Franska sydliga och antarktiska länderna (Terres australes et antarctiques françaises (TAAF)) ger ut egna frimärken. Mézières har tecknat bilder för frimärken därifrån.[20]

Reklam

Mézières har bland annat tecknat science fiction-inspirerade bilder i "Linda och Valentin"-stil som reklam för franska järnvägar.

Film och TV

I TV-serien Billet Doux från 1984 med Pierre Mondy i huvudrollen som en serieredaktör, ritade Mézières påhittade serietidningsomslag och skapade fiktiva seriefigurer.[1]

Samma år skapade han också bilder för en kommande film av regissören Jeremy Kagan, det skulle vara en filmatisering av René Barjavels science fiction-roman "La Nuit des temps" från 1968. Filmens producent, som var från Iran, fick dock problem på grund av det islamistiska maktövertagandet där och filmen blev aldrig verklighet. En del av Mézières verk som var tänkta för filmen har senare publicerats i "Les Extras de Mézières".[1][16]

I oktober 1985 kontaktades Mézières av den tyske filmregissören Peter Fleischmann, som tänkte filmatisera bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs science fiction-roman "Svårt att vara gud" ("Трудно быть богом"). Filmen var tänkt som en västtysk-sovjetisk samproduktion och skulle bli den första sådana av någon betydelse. Produktionen stötte dock på problem, bland annat för att den tänkta inspelningsplatsen i Kiev 1986 drabbades av Tjernobylkatastrofen. Filmen slutfördes så småningom 1989, men de koncept som Mézières hade formgivit användes till slut endast i liten utsträckning. Även dessa skisser kan dock ses i "Les Extras de Mézières".[16]

Tillsammans med vännen Jean Giraud jobbade Mézières med formgivningen av framtidsskildringen i Luc Bessons film "Femte elementet" från 1997. Besson hade läst och uppskattat Girauds och Mézières serier sedan barndomen och ville därför ha deras hjälp med den bildmässiga utformningen av filmen. Mézières skisser från det arbetet finns publicerade i "Les Extras N°2 de Mézières – Mon cinquième élément".[21][22]

Influenser på andras arbeten

Linda kliver in i en bar hos Suffusserna i albumet "Ambassadören som försvann" från 1975, en scen som antas ha inspirerat baren på Tatooine i filmen "Stjärnornas krig" från 1977. Bild av Jean-Claude Mézières till manus av Pierre Christin.
© Christin, Mézières & Dargaud.

Mézières och Christins science fiction-serie "Linda och Valentin" kom ut för första gången vid ungefär samma tid som andra franska serier i samma genre, "Luc Orient" av Greg och Eddy Paape och "Lone Sloane" av Philippe Druillet.[8][23] Framgångarna för de här serierna ledde till skapandet av den även i sig framgångsrika och inflytelserika franska science fiction-serietidningen Métal Hurlant, som har fått efterföljare även på många andra språk.[24]

Influenser från Mézières har också uppmärksammats i serier som "Dani Futuro" av Víctor Mora och Carlos Gimenéz och "Gigantik" av Mora och José Maria Cardona.[8] Hans visuella stil har också haft stor påverkan på en del amerikanska serietecknare, där Walt Simonson och Gil Kane kan nämnas.[2][8] I vissa fall har rena plagiat gjorts – efter klagomål från Mézières erkände serietecknaren Angus McKie att flera bilder i hans serie "So Beautiful and So Dangerous" var kopierade från "Linda och Valentin"-albumet "Ambassadören som försvann".[2][8]

Även vid sidan om seriemediet har Mézières konst haft stort inflytande. Flera skribenter, som Kim Thompson,[25] Jean-Philippe Guerand[26] och dagstidningen Libération,[27] har särskilt uppmärksammat vissa uppenbara likheter mellan "Linda och Valentin" och filmerna i "Stjärnornas krig"-hexalogin. I båda fallen finns det en "begagnad" känsla hos mycket av scenerierna och i båda fallen finns det många, väldigt olika former av ickemänskliga intelligenta varelser i berättelserna. När Mézières såg "Stjärnornas krig" blev han överraskad, avundsjuk och jättearg.[28] Som ett direkt svar, gjorde han en illustration för Pilote 1983 där "Stjärnornas krig"-figurerna Luke Skywalker och Leia Organa träffar Linda och Valentin i en bar där kundkretsen består av ett bestiarium av ickemänskliga varelser av det slag som är typiska för båda verken. "Trevligt att träffa er här!" säger Leia. "Å, vi har hängt här länge!" svarar Linda.[29][11] Mézières har senare fått veta att Doug Chiang, som var design director för "Stjärnornas krig episod I: Det mörka hotet", hade en uppsättning "Linda och Valentin"-album och bildverket "Les Extras de Mézières" från 1995 (se källförteckningen nedan) i sitt bibliotek.[1]

Mézières har också uppmärksammat likheter mellan några scenbilder i 1982 års filmatisering av "Conan barbaren" och planeten som skildras i "Härskarens fåglar" från 1975 liksom likheter mellan produktionsskisser för de utomjordiska stridsrymdskeppen i filmen "Independence Day" och det rymdskepp som Linda och Valentin använder.[1]

Utgivning

Mini frankrike.gif Mini sverige.gif Mézières på franska och på svenska

På svenska finns huvuddelen av "Linda och Valentin" utgiven i ett antal album samt som fortsättningsserie i Fantomen, det allra första äventyret "De onda drömmarna" finns utgivet som fortsättningsserie i tidningen Tung Metall 11/86-1/87. Några av Mézières kortare fristående serier finns också utgivna i samma tidning, samt föregångaren Pulserande Metal.[30] En serie fanns med i antologin "Efter muren" 1990.

Mézières verk utanför "Linda och Valentin" och "Canal Choc" finns samlade på franska i albumen "Mézi avant Mézières" och "Les extras de Mézières".

"Linda och Valentin" (med Pierre Christin)

Verkslistan med album nedan är så fullständig som Seriewikin lyckas göra den genom att samla uppgifter från flera källor, med alla franska verk och de översättningar till svenska som finns.[31] För verk som ännu inte har givits ut på svenska, har Seriewikin i de flesta fall gjort en direktöversättning av verkets titel, som i så fall står med mindre text.

Omslag till "Linda och Valentin"-albumet "Hypsis blixtar", med fransk originaltitel. Bild av Jean-Claude Mézières till manus av Pierre Christin.
© Christin, Mézières & Dargaud.

Samtliga är tecknade av Jean-Claude Mézières till manus av Pierre Christin.

Mini frankrike.gif Originalutgåva År Förlag Mini sverige.gif Svensk utgåva År Förlag
"La Cité des eaux mouvantes" 1970 Dargaud "Det stigande vattnets stad" 1978 Carlsen Comics
"L'Empire des mille planètes" 1971 Dargaud "De tusen planeternas rike" 1977 Carlsen Comics
"Le Pays sans étoile" 1972 Dargaud "Stjärnlös värld" 1975 Carlsen Comics
"Bienvenue sur Alflolol" 1972 Dargaud "Kampen om Teknorog" 1975 Carlsen Comics
"Les Oiseaux du maître" 1973 Dargaud "Härskarens fåglar" 1976 Carlsen Comics
"L'Ambassadeur des ombres" 1975 Dargaud "Ambassadören som försvann" 1976 Carlsen Comics
"Sur les terres truquées" 1977 Dargaud "Den falska världen" 1977 Carlsen Comics
"Les Héros de l'Équinoxe" 1978 Dargaud "Vårdagjämningens hjältar" 1979 Carlsen Comics
"Métro Châtelet, direction Cassiopée" 1980 Dargaud "Tåg till Cassiopeja, tag plats" 1981 Carlsen Comics
"Brooklyn Station, terminus Cosmos" 1981 Dargaud "Tåg från Brooklyn, slutstation Kosmos" 1981 Carlsen Comics
"Mézières et Christin avec ..." 1983 Dargaud ung. "Mézières och Christin med ..." (specialalbum)
"Les Spectres d'Inverloch" 1984 Dargaud "Spöket på Inverloch" 1984 Carlsen Comics
"Les Foudres d'Hypsis" 1985 Dargaud "Hypsis blixtar" 1986 Carlsen Comics
"Sur les frontières" 1988 Dargaud "Bortom okända gränser" 1989 Alvglans
"Les Armes vivantes" 1990 Dargaud "De levande vapnen" 1991 Alvglans
"Les Cercles du pouvoir" 1994 Dargaud "Maktens cirklar" 1994 Alvglans
"Otages de l'Ultralum" 1996 Dargaud "Hotet mot Ultralum" 1996 Alvglans
"Par les chemins de l'espace" 1997 Dargaud "Rymdstigar" 2015 Cobolt
"L'Orphelin des astres" 1998 Dargaud "Hittebarnet från stjärnorna 2016 Cobolt
"Les Mauvais Rêves" (nyutgåva som album) 2000 Dargaud "De onda drömmarna" 2014 Cobolt
"Par des temps incertains" 2001 Dargaud "Genom osäkra tider" 2016 Cobolt
"Au bord du Grand Rien" 2003 Dargaud "Vid randen av Det stora intet" 2017 Cobolt
"L'Ordre des Pierres" 2007 Dargaud "Stenarnas orden" 2017 Cobolt
"L'Ouvre Temps" 2010 Dargaud "Tidsöppnaren" 2017 Cobolt
"Souvenirs de futurs" 2013 Dargaud "Minnen från framtiden" 2017 Cobolt

Mini frankrike.gif Mézières på franska

Serierelaterade verk i annan form

  • 1991: "Les Habitants du ciel" med text av Pierre Christin, en andra utökad utgåva 2000 och en tredje 2016, förlag Dargaud
  • 1995: "Les Extras de Mézières", förlag Dargaud
  • 1998: "Les Extras N°2 de Mézières – Mon cinquième élément", förlag Dargaud

Mini danmark.gif Mézières på danska

På danska finns hela "Linda och Valentin"-serien utgiven i fristående album samt i samlingsutgåvor.

Priser och utmärkelser

"Framtiden i serierutor", ett serieteoretiskt verk av Horst Schröder. © Horst Schröder och Carlsen/if med omslagsbild av Jean-Claude Mézières, hämtad från hans och Pierre Christins "Kampen om Teknorog".

Här listas ett urval av de priser som Mézières har erhållit under sin karriär.

Recensioner

  • Erling Frick: Linda och Valentin nr 3: “Härskarens fåglar” (Thud nr 34, s. 22)

Externa länkar

Källor

  1. ↑ 1.00 1.01 1.02 1.03 1.04 1.05 1.06 1.07 1.08 1.09 1.10 1.11 1.12 1.13 1.14 1.15 1.16 1.17 1.18 1.19 1.20 Olivier Maltret: "Dossier Mezieres", Les Dossiers de la Bande Dessinée (DBD), nr 12, augusti 2001, ss. 1-40; [1]
  2. ↑ 2.00 2.01 2.02 2.03 2.04 2.05 2.06 2.07 2.08 2.09 2.10 2.11 2.12 2.13 Gil Kane och Gary Groth: "Recognition: A Conversation with Jean-Claude Mézières", The Comics Journal, nr. 260, maj/juni 2004, Fantagraphics Books, ISSN 0194-7869, ss. 88-112 (på Mini storbritannien.gif engelska)
  3. ↑ 3.0 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 3.7 3.8 Première période (avant 1967), "Tout (ou presque) sur Jean-Claude Mézières...", [2]
  4. ↑ 4.0 4.1 Jean-Claude Mézières: "My Very Own America" i "European Readings of American Popular Culture (Contributions to the Study of Popular Culture, Number 50)" (översatt från franska till engelsa av Dean, John och Gabillet, Jean Paul (eds.), Greenwood Press, Westport, Connecticut 1996, ISBN 0-313-29429-1, ss. 41–48 [3]
  5. ↑ Jean-Paul Gabillet: "European Readings of American Popular Culture" (i John Dean och Jean-Paul Gabillet (red.): "Contributions to the Study of Popular Culture", Number 50, Greenwood Press, Westport, Connecticut 1996, ss. 23–43 [4]
  6. ↑ Pomerleau, Luc: "Pierre Christin and Enki Bilal, Called to Comics", The Comics Journal, nr 129, maj 1989, ss. 62–67 [5]
  7. ↑ Jean-Pierre Andrevon: "L'Empire des Mille Planètes", i Fiction nr 216, december 1971 [6]
  8. ↑ 8.0 8.1 8.2 8.3 8.4 8.5 8.6 8.7 Pepo Perez: "Tierra de Gigantes", U nr 23, februari 2002 [7]
  9. ↑ Andrevon, Jean-Pierre: "La Cité des eaux mouvantes", Fiction nr 204, december 1970 [8]
  10. ↑ Le Blog BD de Mr Thanagra: "206. On peut s'amuser dans les Musées", den 12 juli 2009
  11. ↑ 11.0 11.1 Site Mézières: Rencontres, emprunts ou rimes d'images? – ou quand Hollywood lorgne sur Valérian... (på franska)
  12. ↑ Locutus: "La inspiración de George Lucas para Star Wars 3. Semejanzas" (på spanska)
  13. ↑ Time Jam: Valerian & Laureline – Official website, Dargaud
  14. ↑ le site officiel de Jean-Claude Mézières den 3 juli 2012 (på Mini frankrike.gif franska)
  15. ↑ Elsa Keslassy and John Hopewell: "Luc Besson to write-direct 'Valerian' adaptation", Variety den 29 juni 2012 (på Mini storbritannien.gif engelska)
  16. ↑ 16.0 16.1 16.2 16.3 16.4 Jean-Claude Mézières: "Les Extras de Mézières", Dargaud, Paris 1995, ISBN 2-205-04443-5
  17. ↑ Jean-Claude Mézières och Pierre Christin: "Lady Polaris", Autrement, Paris 1987, ISBN 2-86260-203-5
  18. ↑ "Le chemin des étoiles à Lille 2004!", le site officiel de Jean-Claude Mézières (på Mini frankrike.gif franska)
  19. ↑ Nordmag: "Les Métamorphoses"
  20. ↑ Nouvelle série philatélique des TAAF signée Jean-Claude Mézières
  21. ↑ Jean-Claude Mézières: "Les Extras N°2 de Mézières – Mon cinquième élément", Dargaud, Paris 1998, ISBN 9782205047516
  22. ↑ Youtube, "Jean Giraud "Moebius" art concept in Fifth Element" (på engelska med spanska textremsor)
  23. ↑ Jean-Marc and Randy Lofficier: Shadowmen 2. Heroes and Villains of French Comics, Black Coat Press, Encino 2004, ISBN 0-9740711-8-8, ss.213–224 och 229–236 (på Mini storbritannien.gif engelska)
  24. ↑ Paul Gravett: "Graphic Novels. Stories to change your life", Aurum, London 2005, ISBN 1-84513-068-5, kapitlet "Of Futures and Fables", s. 88 (på Mini storbritannien.gif engelska)
  25. ↑ Kim Thompson: "Introduction", i Jean-Claude Mézières och Pierre Christin (red.): "Valerian: The New Future Trilogy", iBooks, New York 2004, ISBN 0-7434-8674-9, ss. 1–2 (på Mini storbritannien.gif engelska)
  26. ↑ Jean-Phillipe Geurand: "Noirs dessins", i Le Nouveau Cinéma, november 1999 [9] (på Mini frankrike.gif franska)
  27. ↑ F.A.: "Sur les traces de Valerian et consorts", i Libération, 13 oktober 1999, [10] (på Mini frankrike.gif franska)
  28. ↑ Troisième période (1980-1984) "Tout (ou presque) sur Jean-Claude Mézières..." [11] [12]
  29. ↑ Jean-Claude Mézières och D. Tierney: "Le retour du Jedi: c’est de la B.D", Pilote, nr M113, den 1 oktober 1983 [13]
  30. ↑ "Robotmans" Mézières-index
  31. ↑ Pierre Christin: Les publications (bibliographie abrégée) och Bedetheque: Pierre Christin
  32. ↑ Official Website of the European Science Fiction Society
  33. ↑ Le Palmarès 1992
  34. ↑ Official Site of the Haxtur Awards
  35. ↑ Les Verts (Official site of the French Green Party): Bandes dessinées et Prix Tournesol


Linda och Valentin
Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=Jean-Claude_Mézières&oldid=198787"