Skillnad mellan versioner av "Dick Tracy"
Keffy (diskussion | bidrag) |
Keffy (diskussion | bidrag) |
||
Rad 15: | Rad 15: | ||
[[Kategori:Disneyserietidningar]] | [[Kategori:Disneyserietidningar]] | ||
[[Bild:DickTracy.jpg|frame|right|[[Dick Tracy]] med den klassiska armbands-TV:n. En bild som även hamnat på amerikanskt [[frimärke]]. © [[TMS]].]] | [[Bild:DickTracy.jpg|frame|right|[[Dick Tracy]] med den klassiska armbands-TV:n. En bild som även hamnat på amerikanskt [[frimärke]]. © [[TMS]].]] | ||
'''"Dick Tracy"''', amerikansk [[dagspresserie]] om en hårdför polisdetektiv med skarp profil skapad av [[Chester Gould]] 1931. Gould skrev och tecknade serien fram till 1977, då den togs över av andra upphovsmän. Den publiceras än i dag ( | '''"Dick Tracy"''', amerikansk [[dagspresserie]] om en hårdför polisdetektiv med skarp profil skapad av [[Chester Gould]] 1931. Gould skrev och tecknade serien fram till 1977, då den togs över av andra upphovsmän. Den publiceras än i dag (2021) med [[Mike Curtis]] och [[Joe Staton]] vid rodret. | ||
==Historik== | ==Historik== |
Versionen från 6 juli 2021 kl. 16.12
"Dick Tracy", amerikansk dagspresserie om en hårdför polisdetektiv med skarp profil skapad av Chester Gould 1931. Gould skrev och tecknade serien fram till 1977, då den togs över av andra upphovsmän. Den publiceras än i dag (2021) med Mike Curtis och Joe Staton vid rodret.
Historik
Dagspressversionen av "Dick Tracy" debuterade med en söndagssida den 4 oktober 1931 i dagstidningen The Detroit Mirror. Serien distribuerades till andra tidningar av Chicago Tribune New York News Syndicate (senare Tribune Media Services).
Gould tecknade serien i fem decennier. 1977 pensionerade han sig. Hans sista "Dick Tracy"-avsnitt var en söndagssida som publicerades den 25 december 1977.
Efter Goulds pension tog andra upphovsmän vid. Till en början var det deckarförfattaren Max Allan Collins som stod för manus och Goulds tidigare assistent Rick Fletcher som tecknade. När Fletcher dog 1983 efterträddes han av Dick Locher, som även han var hade varit assistent åt Gould tidigare. 1992 avskedades Collins och Mike Kilian tog över författarskapet. Killian skrev serien fram till sin död 2005. Därefter tog Locher över även som författare. 2009 blev Jim Brozman ny tecknare på serien, medan Locher kvarstod som författare.
Mike Curtis (manus) och Joe Staton (bild) tog över som upphovsmän till serien i början av 2011. De bådas första "Dick Tracy"-stripp publicerades den 14 mars 2011. Shelley Pleger tuschar och textar serien, medan Shane Fisher färglägger söndagssidorna. Periodvis har Pleger tecknat serien på egen hand.
"Dick Tracy" har även förekommit i specialproducerade serietidningsversioner (se nedan).
Handling
Serien om den trenchcoatklädde polisen med den skarpa profilen var den första att skildra polisarbetet på ett någorlunda realistiskt sätt. Serien är tydligt inspirerad av förbudstidens gangsterligor och tillika de gangsterfilmer som började produceras i början av 1930-talet. Även om polisarbetet skildras trovärdigt är teckningsstilen mycket stiliserad, ibland närmast parodisk. Speciellt skurkarna är extremt karikerade. Den mest kände skurken är antagligen Flattop, så kallad på grund av sitt platta huvud. Dessutom förekommer en hel del fantasifulla tekniska hjälpmedel som gör att serien nästan blir till science fiction. Mest påtagligt var detta under den period under 60- och 70-talet då en stor del av handlingen utspelades i rymden.
Figurgalleriet
Tidigt i serien introducerades flera viktiga gestalter i seriens figurgalleri – däribland Dicks fästmö Tess Trueheart, poliskommissarien Chief Brandon och Dicks partner Pat Patton. Den föräldralöse pojken Junior introducerades 1937 och blev snart Tracys inofficiella medhjälpare, senare även adopterad av Dick och Tess. 1948 ledde slarvigt polisarbete till att vetenskapsmannen Brilliant Smith, uppfinnaren av armbandsradion, dödades. Efter detta avgick Brandon från sin tjänst och Pat Patton befordrades till kommissarie. Dick Tracys nya partner blev den fräknige, och judiske[1], Sam Catchem. På juldagen 1949 gifte sig slutligen Dick Tracy och Tess Trueheart, varefter tvåloperaliknande familjeskildringar blev alltmer framträdande i serien. Paret adopterade Junior och fick sedermera två biologiska barn, Bonnie Braids (född 4 maj 1951) och Joseph Flintheart Tracy (född i november 1979, efter att Gould lämnat serien). Familjelivet var oftast lyckligt, men inte utan mörkare stråk, det hände att huvudfigurernas nära och kära kunde bli misshandlade, kidnappade, och till och med mördade. Då Tess tillbringade alltmer tid i hemmet blev hon mindre närvarande i makens äventyr. I gengäld fick Dick under 1950-talet en kvinnlig polisassistent vid namn Lizz Worthington.
Skurkarna
Som detektivserie var Goulds "Dick Tracy" hårdkokt, enkelt och effektivt berättad. Sensmoralen var att brott inte lönar sig, och såväl kallhamrade sadister till gangsterbossar, som mer olycksdrabbade småskurkar "på glid", drabbades i regel av tragiska slut. Få fiender överlevde så länge att de fick möta Dick Tracy en andra gång. Serien är ändå berömd för sitt färgstarka skurkgalleri – genomonda förbrytare med groteskt utseende, hemska lyten och sjuka manier. Bland de mest kända skurkarna kan nämnas "Big Boy" Caprice (1931), Faceless Redrum (1937), Littleface (1941), The Mole (1941), B.B. Eyes (1942), Pruneface (1942), Mrs. Pruneface (1943), Flattop (1943), 88 Keys (1943), The Brow (1944), Shaky Trembly (1944), Itchy Oliver (1945), Breathless Mahoney (1945), Mumbles (1947) och "Haf-and-Haf" Tuzon (1966). I början var det främst enskilda förbrytare som Dick Tracy tog sig an, men på 1950-talet började han alltmer att ägna sig åt den organiserade brottsligheten och maffian. En av de få skurkar som lämnade brottets bana permanent var småskurken B.O. Plenty (1945), en sluskig medhjälpare till Breathless Mahoney som senare bildade familj, blev en god vän till Tracy och seriens stora "comic relief" under 1950-talet.
Tekniken
Det första (och mest välkända) stora tekniska framsteget togs den 13 januari 1946 då Gould introducerade den tvåväga armbandsradion som Dick Tracy och medlemmarna i hans polisstyrka använde för att kommunicera med varandra. På 1940-talet var det science fiction, men idag kan man se det som en föregångare till miniradiosändare och mobiltelefoner. 1964 uppgraderades armbandsradion till en armbands-TV som gjorde att mannarna även kunde kommunicera visuellt.
Rymdperioden
Sedan armbandsradion introducerades i "Dick Tracy" 1946 hade serien innehållit en mängd närmast science fiction-artad teknik. Detta togs till en ny nivå på 1960-talet då atomkraftsdrivna vapen och rymdskeppsteknik blev vanligt förekommande element. Under denna tid (ofta refererad till som seriens "rymd-period") reste Tracy och hans vänner till månen, där de löste brott på amerikanska månbaser, men även mötte månkvinnan Moon Maid, dottern till ledaren av en utomjordisk ras som levde i "Moon Valley". Junior gifte sig med Moon Maid 1964 och de fick en dotter, Honey Moon Tracy, som hade både antenner och magnetiska händer. Då verklighetens månlandning kom ikapp serien 1969 återvände serien till mer jordbundna polisäventyr.
Goulds senare år
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet uttryckte Gould alltfler reaktionära åsikter via Dick Tracy – fler brottslingar gick fria på grund av juridiska teknikaliteter och Tracy själv var ofta förbittrad över den lama lagtillämpningen. Under 1970-talet moderniserade Gould sin huvudfigur genom att ge honom längre hår och mustasch, en modenyck som dock inte höll i sig särskilt länge. Han fick också en ny sidekick i form av hippien Groovy Grove.
Efter Gould
Efter Chester Goulds pensionering 1977 togs serien över av manusförfattaren Max Allan Collins och tecknaren Rick Fletcher. Collins lyfte inom kort bort ett flertal av de element som av många ansågs bryta mot seriens premiss – framför allt science fiction-elementen. 1979 dödades Moon Maid i en bilexplosion – Juniors och Moon Maids dotter finns kvar i serien, men tycks sedan dess inte längre ha utomjordiskt ursprung, inga antenner etc. Junior gifte senare om sig med B.O. Plentys dotter Sparkle och fick med henne dottern Sparkle Jr. Även den komiske hippien Groovy Grove dödades och försvann ur serien. 1987 byttes armbands-TV:n ut mot en armbandsdator.
Utgivning
Dagspress
Dagsstrippsversionen av "Dick Tracy" debuterade den 4 oktober 1931 i dagstidningen The Detroit Mirror. Serien publiceras än idag i dagstidningar.
Serietidningar och serietidningsversioner
Dick Tracy gjorde sitt första serietidningsframträdande i Dells Popular Comics nr 1, 1936 och stannade kvar i tidningen till och med nummer 21. Detta handlade dock om återtryck av samlade dagspressavsnitt. Cupples & Leon och David McKay Publications gav på 1930-talet ut publikationer som enbart innehöll "Dick Tracy"-serier. Dick Tracy medverkade även i Super Comics (med start 1938), Black and White Comics (1939), Four-Color Comics (1939) och Large Feature Books (1941), alla utgivna av Dell och alla innehållande återtryckta dagspresserier. 1948–49 gav Dell ut 24 nummer av Dick Tracys egen serietidning Dick Tracy Monthly. Den togs därefter över av Harvey Comics som gav ut ytterligare 121 nummer åren 1950–1961. Även dessa innehöll huvudsakligen omredigerade dagsstrippar. Liknande återtryck innehöll Blackthorne Publishing Dick Tracy Monthly/Dick Tracy Weekly som gavs ut i 99 nummer 1986–99.
Specialproducerade tidningsversioner har gjorts vid enstaka tillfällen – de sista numren av Dells Dick Tracy Monthly (1949) innehöll originalproducerat material. I samband med filmen från 1990 (se nedan) gjordes även en serietidningsversion för Disney Comics av John Moore och Kyle Baker. Serien var välgjord men baserades på filmversionen och kan inte räknas som kanon. Dessutom fick Disney i sista stund kalla fötter och lät teckna om huvudpersonen för att likna Warren Beatty mer, istället för att behålla Dick Tracys klassiska profil.[källa behövs]
Samlingsböcker
2006 påbörjade amerikanska IDW Publishing utgivningen av bokserien "The Complete Chester Gould's Dick Tracy", där man samlar cirka 1,5 års produktion (inklusive söndagssidor i färg) från starten i varje inbunden bok. 2021 utkom den 29:e volymer i serien, som därmed är komplett och täcker åren 1931–1977. 2011 publicerade IDW dessutom boken "The Very Best of Dick Tracy", med utvalda Gould-serier.
Svensk utgivning
På svenska har serien bl.a. publicerats i serietidningarna Alla Tiders Seriejournal och Serie-Pressen (v1), samt i albumserierna "Comics – den stora serieboken" (nr 1 och 3) och "Seriebiblioteket" (nr 4).
Läsförlaget AB publicerade sex Dick Tracy-tidningar i magasinsformat 1991 under titeln "Dick Tracy – Amerikas mest berömda detektiv". Dessa gavs även ut i en samlingsutgåva. Det rörde sig om en svensk version av den amerikanska boken "Dick Tracy: America's Most Famous Detective", vilken framför allt innehöll artiklar och utdrag ur serier, inte några avslutade serieavsnitt.
I samband med disneyfilmen gavs även de Kyle Baker-tecknade serietidningsäventyren ut i två album från Serieförlaget i Sverige.
Bland dagstidningar har serien publicerats i Expressen.
Hyllningar och parodier
- En av de mest kända parodierna på "Dick Tracy" är Al Capps figur Orädde Oskar (Fearless Fosdick) ur Al Capps "Knallhatten".
- Ett flertal parodier har förekommit i amerikanska MAD Magazine och den svenska motsvarigheten Svenska Mad. Bland dessa kan nämnas "Dick Nansy", en mix av "Dick Tracy" och "Lisa och Sluggo" i MAD nr 32 (april 1957), en gravt åldrad Dick Tracy i Svenska Mad 8/1964, ett gästspel hos Joe Palooka i Svenska Mad 2/1965, en dödsruna i Svenska Mad 3/1967 och en nakenparodi i Svenska Mad 10/1969.
- Stacy, avdankad snut i Max Cannons "Red Meat".
- Tricky Prickears, blind, döv och ultrakonservativ detektivparodi i Gilbert Sheltons "Freak Brothers".
- I Joakim Lindengren och David Nessles "John Holmes och Sherlock Watson" har det förekommit en kvinnlig polis med skarp profil kallad Tracy Lords, en mix av Dick Tracy och porrskådespelerskan Traci Lords. I ett annat avsnitt har den androgyna skurken Toppflatan figurerat, en parodi på Dick Tracys fiende Flattop.
- "Chaffisen" av Martí är en väl utförd pastisch på Goulds teckningsstil, uppdaterad för 80-talet.
Dick Tracy i andra medier
Radio
Dick Tracy sändes som radioföljetong åren 1934–1948 på olika radiostationer, i tur och ordning NBC (1934–35, 1938–39), CBS (1935), Mutual (1935–37) och ABC Blue Network (1943–48). Den förste aktör att röstgestalta Dick Tracy på radio var Bob Burlen. Andra skådespelare i rollen inkluderade Barry Thompson, Ned Wever och Matt Crowley.
Filmer
Det har funnits ett flertal filmatiseringar av "Dick Tracy", ända sedan 1937. De tidigaste av dessa var "serials"; dvs. följetonger med en övergripande historia som visades ett avsnitt åt gången på biograferna, men där det bortsett från titelkaraktären gjorts stora ändringar från originalserien. Därefter kom fyra filmer under 1940-talet. 1990 regisserade Warren Beatty filmen "Dick Tracy" där han också spelade titelrollen. I ett försök att imitera söndagssidorna med serien var filmen till stor del filmad i en överdrivet färgglad färgskala. Hans dåvarande flickvän Madonna spelade där vampen Breathless Mahoney, men filmen rymde även kända skådespelare som Dustin Hoffman och Al Pacino.
År | Titel | Regissör | Skådespelare | Bolag | Kommentar |
---|---|---|---|---|---|
1937 | "Dick Tracy" | Alan James och Ray Taylor | Ralph Byrd som Dick Tracy | Republic Pictures | Serial i 15 delar. |
1938 | "Dick Tracy Returns" | John English och William Witney | Ralph Byrd som Dick Tracy | Republic Pictures | Serial i 15 delar. |
1939 | "Dick Tracy's G-Men" | John English och William Witney | Ralph Byrd som Dick Tracy | Republic Pictures | Serial i 15 delar. |
1941 | "Dick Tracy vs. Crime Inc." | John English och William Witney | Ralph Byrd som Dick Tracy | Republic Pictures | Serial i 15 delar. |
1945 | "Dick Tracy" | William A. Berke | Morgan Conway som Dick Tracy och Anne Jeffreys som Tess Trueheart | RKO | |
1946 | "Dick Tracy vs. Cueball" | Gordon Douglas | Morgan Conway som Dick Tracy och Anne Jeffreys som Tess Trueheart | RKO | |
1947 | "Dick Tracy's Dilemma" | John Rawlins | Ralph Byrd som Dick Tracy och Kay Christopher som Tess Truehart | RKO | |
1947 | "Dick Tracy Meets Gruesome" | John Rawlins | Ralph Byrd som Dick Tracy, Anne Gwynne som Tess Truehart och Boris Karloff som Gruesome | RKO | |
1990 | "Dick Tracy" | Warren Beatty | Warren Beatty som Dick Tracy, Glenne Headly som Tess Truehart, Madonna som Breathless Mahoney, Al Pacino som Big Boy Caprice och Dustin Hoffman som Mumbles | Disney (Touchstone Pictures) |
TV-serier
"Dick Tracy" förekom också som TV-serie vid mer än ett tillfälle. Först var TV-serien från 1950–51, och sedan kom även en TV-pilot 1967. 1961 kom den första animerade TV-serien med figuren, "The Dick Tracy Show".
- 1950–1951, "Dick Tracy", 33 avsnitt, Ralph Byrd som Dick Tracy
- 1961, "The Dick Tracy Show", animerad TV-serie, Everett Sloane som Dick Tracy
- 1967, "Dick Tracy", TV-pilot, Ray MacDonnell som Dick Tracy
- 1971–1973, "Archie's TV Funnies", animerad TV-serie, John Erwin som Dick Tracy
Övrigt
Serien har även överförts till skivinspelningar, romaner m.m.
Kuriosa
- På 1930-talet var "dick" även ett vanligt slangord för "detective", d.v.s. polisdetektiv. Dick är alltså inte bara figurens namn, utan även en beteckning som ungefär kan översättas med "Snuten" – "Snuten Tracy".
- Ett tydligt exempel på seriens enorma popularitet var då tidningsutdelarna i New York gick ut i strejk 1945. New Yorks borgmästare Fiorello H. La Guardia prioriterade den 8 juli 1945 att läsa upp dagens "Dick Tracy"-stripp i radio, som service till sina väljare.
- Dick Tracy står staty i Naperville i Illinois.[2]
- Figuren har också hamnat på amerikanskt frimärke.
- 2005 gästspelade Dick Tracy tillsammans med många andra seriefigurer i serien "Blondie" då denna firade 75-årsjubileum.
- "Dick Tracy" firade själv 75-årsjubileum 2006, vilket bl.a. firades med ett gästspel i serien "Gasoline Alley".
- 2012 fick Dick Tracy besök av Walt Wallet från "Gasoline Alley".
- 2012 gästspelade figurer från "en annan stad" där en maskerad brottsbekämpare som tillkallas med en ljussignal i skyn bor. Dick Tracy-skurken Broadway Bates har besökt staden och sin bror Oswald men bestämmer sig för att åka därifrån på grund av den maskerade brottsbekämparens närvaro. Bland Oswalds hejdukar finns småskurkarna Kane, Sprang och Robinson. Även Harley och Mr. J nämns i dialogen.
- 2013 hade serien en crossover med "Jumble", som inte är en serie utan ett pyssel för dagstidningar.
- 2013 pratar Dick med "Daddy" Warbucks från serien "Annie". Warbucks håller på att förbereda en expedition för att hitta Annie, som varit försvunnen sedan hennes egen serie avslutades 2010.
- 2013 åkte Dick och Tess på en fiskeresa där de blev stuggrannar med Olive och hennes spenatälskande man som har en båt döpt till Swee'Pea.
- 2014 dyker Chico Marx upp i en scen på en hästkapplöpning, och Barney Googles häst Spark Plug byter karriär från tävlingar till att vara med i filmer producerade av Mr Kolossal. Scott Shaw dyker upp som sig själv.
- 2014 anlitades Dick Tracy av "Daddy" Warbucks för att hjälpa honom att hitta den kidnappade Annie. Efter att Annie blivit befriad av Dick Tracy så är hon en återkommande bifigur i serien.
- 2014 besöker Dick Tracy och Annie butiken Jot 'em Down Store och dess föreståndare Lum Edwards och Abner Peabody.
- 2014 besöker Dick Tracy Hootin' Holler och möter Barney Google.
- 2015 möter Dick Tracy Funky Winkerbean.
- 2016 möter Dick Tracy en man i trenchcoat och hans varg (inte en hund).
- 2020 möter Dick Tracy Dethany Dendrobia, och senare samma år medverkade Dick Tracy i hennes serie "On the Fastrack" av Bill Holbrook.
Mer om Dick Tracy
- Håkan Andersson: "Dick Tracy Polisen med hundra liv" (Bild & Bubbla nr 3/1990)
Recensioner
- Per A.J. Andersson: "Dick Tracy – Big city blues" (Bild & Bubbla nr 4/1990, s. 30–31)
Externa länkar
Fotnoter
- Serier
- Amerikanska serier
- Dagspresserier
- Amerikanska dagspresserier
- Seriefigurer
- Amerikanska seriefigurer
- Äventyrsserier
- Kriminal- och agentserier
- Serietidningar
- Amerikanska serietidningar
- Serier som blivit film
- Serier som blivit teater
- Disneyfigurer
- Disneyserier
- Disneyserietidningar
- Artiklar som behöver källhänvisningar