Skillnad mellan versioner av "Disneyserier från Italien"
Keffy (diskussion | bidrag) |
Keffy (diskussion | bidrag) |
||
| (67 mellanliggande versioner av 3 användare visas inte) | |||
| Rad 2: | Rad 2: | ||
[[Kategori:Italienska serier]] | [[Kategori:Italienska serier]] | ||
[[Kategori:Disneyserier|*Italien]] | [[Kategori:Disneyserier|*Italien]] | ||
'''[[Disneyserier]]''' började produceras i '''Italien''' redan 1931, under de första åren [[piratserier (piratutgåvor)|utan tillstånd]]. 1937 inleddes en [[licensproduktion]] som dock avbröts under andra världskriget, men sedan 1948 har produktionen varit kontinuerlig. Till följd av sin långa historia och omfångsrika produktion har de italienska | [[Bild:Topolino.png|frame|''[[Topolino]]'' nr 1815 (1990) Omslag av [[Roberto Santillo]] © Disney]] | ||
'''[[Disneyserier]]''' började produceras i '''Italien''' redan 1931, under de första åren [[piratserier (piratutgåvor)|utan tillstånd]]. 1937 inleddes en [[licensproduktion]] som dock avbröts under andra världskriget, men sedan 1948 har produktionen varit kontinuerlig. Till följd av sin långa historia och omfångsrika produktion har de italienska Disneyserierna utvecklats relativt fristående från sin amerikanska (samt nordeuropeiska) systerproduktion. | |||
Till och med 1984 var [[Guido Martina]] produktionens huvudförfattare, och den ursprungliga tecknarkvartetten [[Romano Scarpa]], [[Giovan Battista Carpi]], [[Luciano Bottaro]] och [[Pier Lorenzo De Vita]] förblev centrala under större delen av 1900-talet. Snart nog kom dock flera av deras forna assistenter – [[Giulio Chierchini]], [[Luciano Gatto]], [[Massimo De Vita]], [[Guido Scala]], och [[Giorgio Cavazzano]] – att bli inflytelserika i egen person. Vid sidan av Martina var bland andra [[Rodolfo Cimino]] en produktiv författare, och | Till och med 1984 var [[Guido Martina]] produktionens huvudförfattare, och den ursprungliga tecknarkvartetten [[Romano Scarpa]], [[Giovan Battista Carpi]], [[Luciano Bottaro]] och [[Pier Lorenzo De Vita]] förblev centrala under större delen av 1900-talet. Snart nog kom dock flera av deras forna assistenter – [[Giulio Chierchini]], [[Luciano Gatto]], [[Massimo De Vita]], [[Guido Scala]], och [[Giorgio Cavazzano]] – att bli inflytelserika i egen person. Vid sidan av Martina var bland andra [[Rodolfo Cimino]] en produktiv författare, och under 2000-talet har bland andra [[Francesco Artibani]] och [[Casty]] blivit uppmärksammade. Under 1970-talet bidrog även "[[Superman]]"-skaparen [[Jerry Siegel]] med flera manus. | ||
Till och med 1988 låg förlagshuset [[Mondadori]] bakom produktionen, därefter tog [[Walt Disney Company|Disney]] själva över, och sedan 2013 är det [[Panini Comics]] som svarar för utgivningen. Det italienska flaggskeppet för egenproducerade Disneyserier är tidningen ''[[Topolino]]'', utgiven sedan 1949, och i Sverige har dessa serier sedan 1968 sitt huvudsakliga organ i ''[[Kalle Ankas Pocket]]''. | |||
Produktionen var under större delen av 1900-talet fokuserad på [[Kalle Anka]] ("Paperino") och [[Musse Pigg]] ("Topolino"), men resulterade också i ett flertal nya bifigurer: [[Joakim von Anka]]s beundrarinna [[Gittan]], [[Svarte Petter]]s flickvän [[Trudy (Disney)|Trudy]], och Kalle Ankas superhjältealias [[Stål-Kalle]], för att nämna några. Under Disney-åren 1988–2013 breddades dock produktionen, dels med nya koncept av invanda figurer, som den [[superhjälte]]-inspirerade nytolkningen av [[Stål-Kalle (PKNA)|Stål-Kalle]] och skräckfilmspastischen [[X-Musse]], och dels med helt fristående serier som [[W.I.T.C.H.]]. Även serierna baserade på [[Fairies]]-franchisen producerades under många år av Disney i Italien. Sedan Panini tog över produktionen har dock verksamheten återgått till att fokusera på mus- och ank-serier. | |||
Italienproducerade serier känns igen genom att deras [[Disneyserier#Att identifiera en serie|seriekod]] börjar med ett I. | Italienproducerade serier känns igen genom att deras [[Disneyserier#Att identifiera en serie|seriekod]] börjar med ett I. | ||
| Rad 14: | Rad 15: | ||
==Historik== | ==Historik== | ||
===1931-1940: Förhistoria=== | ===1931-1940: Förhistoria=== | ||
1931 började dagstidningen ''Il Popolo di Roma'', utan Disneys godkännande, att publicera seriesidor med Musse Pigg, tecknade av [[Guglielmo Guastaveglia]]. Påföljande år inleddes lincensutgivningen av barntidningen ''Topolino'', som dock huvudsakligen bestod av illustrationer, sagor, och pyssel, men 1937 påbörjades utgivningen av systertidningen ''[[Paperino]]'', som innehöll längre följetongsserier skrivna av [[Federico Pedrocchi]], och tecknade av Pedrocchi själv, samt [[Enrico Pinochi]] och [[Nino Pagot]]. I antologititeln ''[[Albi d'oro]]'' (närmast en italiensk variant av amerikanska ''[[Four Color]]'') publicerades längre serier av samma upphovsmän. Dessa serier fokuserade huvudsakligen på Kalle Anka och [[Gåtte Gris]], men även andra tidiga figurer som [[Klarabella Ko]], [[Klasse Häst]], [[Svarte Petter]], och Floyd Gottfredsons skurk [[Snorre Snabel]]. Dessutom introducerades den första återkommande italienska originalfiguren, reportern [[Il Gato]] ("Katten"). | 1931 började dagstidningen ''Il Popolo di Roma'', utan Disneys godkännande, att publicera seriesidor med Musse Pigg, tecknade av [[Guglielmo Guastaveglia]]. Påföljande år inleddes lincensutgivningen av barntidningen ''[[Topolino]]'', som dock huvudsakligen bestod av illustrationer, sagor, och pyssel, men 1937 påbörjades utgivningen av systertidningen ''[[Paperino]]'', som innehöll längre följetongsserier skrivna av [[Federico Pedrocchi]], och tecknade av Pedrocchi själv, samt [[Enrico Pinochi]] och [[Nino Pagot]]. I antologititeln ''[[Albi d'oro]]'' (närmast en italiensk variant av amerikanska ''[[Four Color]]'') publicerades längre serier av samma upphovsmän. Dessa serier fokuserade huvudsakligen på Kalle Anka och [[Gåtte Gris]], men även andra tidiga figurer som [[Klarabella Ko]], [[Klasse Häst]], [[Svarte Petter]], och Floyd Gottfredsons skurk [[Snorre Snabel]]. Dessutom introducerades den första återkommande italienska originalfiguren, reportern [[Il Gato]] ("Katten"). | ||
I samband med andra världskriget avslutades egenproduktionen - totalt kom Pedrocchis produktion att uppgå till tio längre serier och en handfull skämtstrippar. | I samband med andra världskriget avslutades egenproduktionen - totalt kom Pedrocchis produktion att uppgå till tio längre serier och en handfull skämtstrippar. | ||
===1948-1957: Etablering=== | ===1948-1957: Etablering=== | ||
Efter krigets slut togs Mondadoris | [[Bild:Angelo_Bioletto.png|frame|Scen ur "L'inferno di Topolino" (''Historiekod: I TL 7-AP'', en allegori av Dante Alighieris "Inferno") av [[Angelo Bioletto]] till manus av [[Guido Martina]]. © Disney]] | ||
Efter krigets slut togs Mondadoris Disneyproduktionen åter upp. ''Paperino'' var nedlagd, men ''Topolino'' och ''Albo d'oro'' fortlevde. 1948 publicerades de första "moderna" italienska Disneyserierna, och huvudförfattare var nu [[Guido Martina]]. 1949 bytte ''Topolino'' format - den krymte till pocketstorlek, och tjocknade till - varje utgåva omfattade 100 sidor, fyllda med Disneyserier. Ursprungligen var utgivningstakten en gång/månad, men redan 1951 gick den upp till det dubbla. Italienska och amerikanska serier samsades inledningsvis om utrymmet, men ganska snart kom de inhemska serierna att inleda varje utgåva, och vid slutet av tidningens första årtionde hade de importerade serierna reducerats till knappt hälften av det totala sidantalet, som nu hade vuxit till 132 sidor/nummer. | |||
Martina fick snart assistens på manussidan, främst i form av [[Carlo Chendi]] och [[Gian Giacomo Dalmasso]], och de fick huvudsakligt sällskap av tecknarna [[Giuseppe Perego]], [[Luciano Bottaro]], [[Giovan Battista Carpi]], [[Giulio Chierchini]], [[Romano Scarpa]], [[Pier Lorenzo De Vita]], [[Luciano Capitanio]], och [[Luciano Gatto]]. Undantaget Capitanio, som avled 1969, kom samtliga dessa kreatörer att fortsätta producera serier i åtminstone tre decennier, | Martina fick snart assistens på manussidan, främst i form av [[Carlo Chendi]] och [[Gian Giacomo Dalmasso]], och de fick huvudsakligt sällskap av tecknarna [[Giuseppe Perego]], [[Luciano Bottaro]], [[Giovan Battista Carpi]], [[Giulio Chierchini]], [[Romano Scarpa]], [[Pier Lorenzo De Vita]], [[Luciano Capitanio]], och [[Luciano Gatto]]. Undantaget Capitanio, som avled 1969, kom samtliga dessa kreatörer att fortsätta producera serier i åtminstone tre decennier, och Gatto är fortfarande (2020) aktiv. Flera av tecknarna kom dessutom att skriva egna manus, inte minst Scarpa, som har kommit att bli den i särklass mest aktade av de italienska serieskaparna. | ||
Den första serien att helt publiceras i den moderna versionen av ''Topolino'' var "L'inferno di Topolino", i #7-12 (1949-1950). [[Angelo Bioletto]] tecknade efter Martinas manus, som var en tolkning av Dantes italienska nationalepos "Den gudomliga komedin", med en mängd | Den första serien att helt publiceras i den moderna versionen av ''Topolino'' var "L'inferno di Topolino", i #7-12 (1949-1950). [[Angelo Bioletto]] tecknade efter Martinas manus, som var en tolkning av Dantes italienska nationalepos "Den gudomliga komedin", med en mängd Disneyfigurer i rollerna; från Kalle och Musse till [[tre små grisar]] och [[Benjamin Syrsa]]. Efter detta kom serierna i allt väsentligt fokusera på Musse och Kalle och deras respektive bifigurer - figurer som [[Lilla Vargen]], [[Lille Hiawatha]], [[Bror Kanin]], [[Ludde]], och [[Piff och Puff]] förekommer bara ytterst sporadiskt, om alls, i de Mondadoriproducerade serierna. Jämte mus- och ankserierna så bestod produktionen huvudsakligen av serier med [[Snövit och de sju dvärgarna]] i huvudrollerna - totalt producerades över trettio sådana avsnitt, från trettiotalet till nittiotalet. | ||
De italienska kreatörerna var snabba med att plocka upp nya figurer från [[Carl Barks]] amerikanska ankserier, och flertalet av hans karaktärer etablerades under de kommande decennierna | De italienska kreatörerna var snabba med att plocka upp nya figurer från [[Carl Barks]] amerikanska ankserier, och flertalet av hans karaktärer etablerades under de kommande decennierna raskt också i de italienska serierna. Vidare gjorde sig italienarna redan från början måna om att vårda Floyd Gottfredsons arv, och kom att, till skillnad från sina amerikanska kollegor, plocka upp flera av Gottfredsons figurer från dennes storhetstid på 1930- och 40-talen. Redan under sitt första årtionde etablerade ''Topolino'' flera Gottfredsonskapelser i sitt centrala persongalleri: framtidsmänniskan [[Eta Beta]] och hans husdjur [[Pflipp]], poliserna [[kommissarie Karlsson]] och [[Klovén|inspektör Klovén]], samt - nästan 10 år innan återkomsten i amerikanska seriemagasin - brottsgeniet [[Spökplumpen]]. | ||
Endast ett par nya återkommande seriefigurer skapades under detta första decennium av italienska | Endast ett par nya återkommande seriefigurer skapades under detta första decennium av italienska Disneyserier, båda i kretsen kring farbror Joakim: hans betjänt [[Albert (italienska Disney)|Albert]] (Alberto), och hans lillebror, tidningsutgivaren [[August von Anka]] (Gedeone de' Paperoni). | ||
1956 följde Martina upp "L'inferno di Topolino" med ännu en tolkning av en litterär klassiker: i "Paperino Don Chisciotte" (''Topolino'' #137-137) presenteras hans och Pier Lorenzo De Vitas version av Miguel de Cervantes "[[Don Quijote]]". Serier baserade på skönlitterära verk (och senare även scenpjäser, filmer | 1956 följde Martina upp "L'inferno di Topolino" med ännu en tolkning av en litterär klassiker: i "Paperino Don Chisciotte" (''Topolino'' #137-137) presenteras hans och Pier Lorenzo De Vitas version av Miguel de Cervantes "[[Don Quijote]]". Serier baserade på skönlitterära verk (och senare även scenpjäser, filmer och tv-serier) har därefter varit ett stående inslag i den italienska produktionen. | ||
Jämte i ''Topolino'' så publicerades | Jämte i ''Topolino'' så publicerades Disneyserier också i ''Albo d'oro'', som vid årskiftet 1956/1957 ersattes av ''[[Almanacco Topolino]]'', innehållandes uteslutande Disneymaterial. 1957 fick de sällskap av repristiteln ''[[I Classici di Walt Disney]]'', som utöver återtryckta serier också innehöll en nytecknad ramberättelse i varje nummer, vanligen skriven av Dalmasso och tecknad av Perego. Det var översatta utgåvor av ''I Classici...'' som presenterades i svensk översättning som "Kalle Ankas Pocket", när denna titel lanserades 1968. | ||
===1958-1967: Expansion | ===1958-1967: Expansion=== | ||
[[bild:Näbbelin.jpg|right|thumb|450px|[[Gittan]] och [[Johannes Näbbelin]] från [[Kalle Ankas Pocket 23: Kalle Anka i centrum]]. © Disney.]] | |||
Produktionens andra årtionde präglades av expansion, såväl i omfång och utgivningstakt, som i seriernas figurgalleri och på kreatörsfronten. | Produktionens andra årtionde präglades av expansion, såväl i omfång och utgivningstakt, som i seriernas figurgalleri och på kreatörsfronten. | ||
1960 dubblade ''Topolino'' sin utgivningstakt ännu en gång, och började nu publiceras en gång i veckan, vilket ökade kraven på produktionen, och följdaktligen rekryterades åren 1960-1964 en mängd nya kreatörer - på manussidan utmärker sig [[Ennio Missaglia]], [[Osvaldo Pavese]], bröderna [[Giampaolo Barosso|Giampaolo]] och [[Abramo Barosso]], [[Rodolfo Cimino]], samt [[Michele Gazzarri]]. Framför allt Cimino (som redan på 1950-talet hade medverkat som tuschare av Scarpas serier) gjorde stort intryck och var aktiv i över 50 år. Nya inflytelserika tecknare (varav flera också har skrivit manus) inkluderar [[Massimo De Vita]] (son till Pier Lorenzo De Vita), [[Guido Scala]], [[Giorgio Cavazzano]], [[Giorgio Bordini]], [[Sergio Asteriti]], och [[Franco Lostaffa]] (vars huvudsakliga uppgift dock var som textare). Framför allt Cavazzano har kommit att inspirera ett flertal senare serieskapare, och såväl han som De Vita | 1960 dubblade ''Topolino'' sin utgivningstakt ännu en gång, och började nu publiceras en gång i veckan, vilket ökade kraven på produktionen, och följdaktligen rekryterades åren 1960-1964 en mängd nya kreatörer - på manussidan utmärker sig [[Ennio Missaglia]], [[Osvaldo Pavese]], bröderna [[Giampaolo Barosso|Giampaolo]] och [[Abramo Barosso]], [[Rodolfo Cimino]], samt [[Michele Gazzarri]]. Framför allt Cimino (som redan på 1950-talet hade medverkat som tuschare av Scarpas serier) gjorde stort intryck och var aktiv i över 50 år. Nya inflytelserika tecknare (varav flera också har skrivit manus) inkluderar [[Massimo De Vita]] (son till Pier Lorenzo De Vita), [[Guido Scala]], [[Giorgio Cavazzano]], [[Giorgio Bordini]], [[Sergio Asteriti]], och [[Franco Lostaffa]] (vars huvudsakliga uppgift dock var som textare). Framför allt Cavazzano har kommit att inspirera ett flertal senare serieskapare, och såväl han som Massimo De Vita är ännu (2020) aktiva. | ||
Åren runt 1960 innebar också återkomsten för flera Gottfredsonfigurer; [[professor Müstic]] och korpen [[Korpus]] kom att bli mest frekvent använda, men även sjöbusen [[Orango Pirat]], Mimmis väninna [[Singoalla So]], den ljusskygge rörmokaren [[Rulle Rörtång]], och den skrupelfrie advokaten [[Fusky]] fick ny fart i seriekarriären, och en handfull figurer från amerikanska serietidnings-Musse inkorporerades för ovanlighets skull också i den italienska panteon: Långbens brorson [[Gilbert]] och Svarte Petters båda vapendragare [[Borstis]] och [[Dum-Dum]]. | Åren runt 1960 innebar också återkomsten för flera Gottfredsonfigurer; [[professor Müstic]] och korpen [[Korpus]] kom att bli mest frekvent använda, men även sjöbusen [[Orango Pirat]], Mimmis väninna [[Singoalla So]], den ljusskygge rörmokaren [[Rulle Rörtång]], och den skrupelfrie advokaten [[Fusky]] fick ny fart i seriekarriären, och en handfull figurer från amerikanska serietidnings-Musse inkorporerades för ovanlighets skull också i den italienska panteon: Långbens brorson [[Gilbert]] och Svarte Petters båda vapendragare [[Borstis]] och [[Dum-Dum]]. | ||
| Rad 47: | Rad 50: | ||
===1968-1977: Stål-Kalle och längre seriesviter=== | ===1968-1977: Stål-Kalle och längre seriesviter=== | ||
[[Bild:Jag_Stalkalle.jpg|thumb|200px|right|[[Stål-Kalle]] på omslaget till "[[Jag Stål-Kalle]]" från 1981. Omslaget tecknat av [[Marco Rota]] © [[Disney]] och [[Richters]].{{GCD-bild}}]] | |||
Det tredje årtiondet prägladedes av ett lugn på kreatörssidan, och även utgivningstakten stabiliserades. Enstaka sidoutgivningar förekom dock: 1969 publicerades [[engångspublikation]]en "[[Topolino allo zecchino d'oro]]" av Martina och Scarpa, med Musse och Långben på äventyr med [[Askungen]]s gudmor, och 1969-1971 producerades inhemska avsnitt av ''[[Zorro]]'', tecknade av [[Giuliano Giovetti]]. | Det tredje årtiondet prägladedes av ett lugn på kreatörssidan, och även utgivningstakten stabiliserades. Enstaka sidoutgivningar förekom dock: 1969 publicerades [[engångspublikation]]en "[[Topolino allo zecchino d'oro]]" av Martina och Scarpa, med Musse och Långben på äventyr med [[Askungen]]s gudmor, och 1969-1971 producerades inhemska avsnitt av ''[[Zorro]]'', tecknade av [[Giuliano Giovetti]]. | ||
På manussidan för huvudproduktionen tillkom under åren 1970-1974 framförallt [[Giorgio Pezzin]], amerikanen Jerry Siegel, och [[Massimo Marconi]] | På manussidan för huvudproduktionen tillkom under åren 1970-1974 framförallt [[Giorgio Pezzin]], amerikanen Jerry Siegel, och [[Massimo Marconi]]. En handfull nya tecknare rekryterades parallellt, huvudsakligen i form av [[Giancarlo Gatti]], [[Sandro Zemolin]] (som dock främst tuschat andra tecknares verk), [[Sandro Del Conte]] (som 2020 fortfarande är verksam) och [[Tiberio Colantuoni]]. [[Marco Rota]] anställdes som formgivare, men kom också att teckna ett mindre antal serier. | ||
Nya figurer tillkom - Chendi och Bottaro skapade den onde [[professor Leoful]] (Zantaf, 1968), som utvecklar en personlig vendetta gentemot Joakim och Kalle, Cimino och Cavazzano gav [[Magica de Hex]] en modernt sinnad sidekick i häxan [[Roberta (Disney)|Roberta]] (1971) och samma par gav Kalle en alternativ romans i undervattensprinsessan [[Reginella]] (1972). Vidare gav Marco Rota liv till Kalles kaledoniska förfader [[Kalle Vildand]] och dennes sidekick [[Lilleman]] (1975), och Scarpa såg både till att Korpus fick en fosterson i den äventyrlige [[Flax (Disney)|Flax]] (Bruto, 1975), och att Svarte Petter fick en ny kumpan i den galne vetenskapsmannen [[Alkattone]] (Plottigat, 1977). Vidare fick Eta Beta sällskap av kompisen [[Zombi]] (1977, ej i svensk översättning), skapad produktionens huvudförfattare Martina, tillsammans med Luciano Gatto. | Nya figurer tillkom - Chendi och Bottaro skapade den onde [[professor Leoful]] (Zantaf, 1968), som utvecklar en personlig vendetta gentemot Joakim och Kalle, Cimino och Cavazzano gav [[Magica de Hex]] en modernt sinnad sidekick i häxan [[Roberta (Disney)|Roberta]] (1971) och samma par gav Kalle en alternativ romans i undervattensprinsessan [[Reginella]] (1972). Vidare gav Marco Rota liv till Kalles kaledoniska förfader [[Kalle Vildand]] och dennes sidekick [[Lilleman]] (1975), och Scarpa såg både till att Korpus fick en fosterson i den äventyrlige [[Flax (Disney)|Flax]] (Bruto, 1975), och att Svarte Petter fick en ny kumpan i den galne vetenskapsmannen [[Alkattone]] (Plottigat, 1977). Vidare fick Eta Beta sällskap av kompisen [[Zombi]] (1977, ej i svensk översättning), skapad produktionens huvudförfattare Martina, tillsammans med Luciano Gatto. | ||
Det var dock tillsammans med Carpi som Martina (efter en idé av redaktören [[Elisa Penna]]) skapade årtiondets främsta nyskapelse: Kalles hemliga identitet Stål-Kalle (Paperinik, 1969). Ursprungligen balanserande på kanten mellan ond och god, utvecklas Stål-Kalle från att vara mest intresserad av att hämnas på sina släktingar, till att bli en traditionell superhjälte, med påtagliga drag av [[Batman]]. Likt Batman saknar Stål-Kalle superkrafter, men har god hjälp av de uppfinningar som [[Oppfinnar-Jocke]] förser honom med. Fyra år senare följde Martina upp med att, tillsammans med Cavazzano, skapa [[Stål-Kajsa]] (Paperinika, 1973) och hennes kvinnliga motsvarighet till Oppfinnar-Jocke, [[Geniala]], och därmed ge nytt bränsle till relationen mellan Kalle och Kajsa. Vidare fick även von Pluring en betjänt, | Det var dock tillsammans med Carpi som Martina (efter en idé av redaktören [[Elisa Penna]]) skapade årtiondets främsta nyskapelse: Kalles hemliga identitet Stål-Kalle (Paperinik, 1969). Ursprungligen balanserande på kanten mellan ond och god, utvecklas Stål-Kalle från att vara mest intresserad av att hämnas på sina släktingar, till att bli en traditionell superhjälte, med påtagliga drag av [[Batman]]. Likt Batman saknar Stål-Kalle superkrafter, men har god hjälp av de uppfinningar som [[Oppfinnar-Jocke]] förser honom med. Fyra år senare följde Martina upp med att, tillsammans med Cavazzano, skapa [[Stål-Kajsa]] (Paperinika, 1973) och hennes kvinnliga motsvarighet till Oppfinnar-Jocke, [[Geniala]], och därmed ge nytt bränsle till relationen mellan Kalle och Kajsa. Vidare fick även von Pluring en betjänt, [[Nilsson]] (Lusky), och i Musse-serierna gjorde USA-importen [[Stål-Långben]] en handfull framträdande, liksom de nygamla Gottfredsonfigurerna [[kapten Dobberman]] och [[Tristan]]. | ||
Ända sedan början hade ''Topolino'' innehållit serier som sträkte sig över två eller tre (undantagetvis så mycket som fyra) nummer, men under 1970-talet ville Martina skapa mer långtgående följetonger, som inte behövde publicerades i varje nummer. Resultatet blev två [[västern]]serier. Musse och Långben blev ensamma cowboys i "[[ | Ända sedan början hade ''Topolino'' innehållit serier som sträkte sig över två eller tre (undantagetvis så mycket som fyra) nummer, men under 1970-talet ville Martina skapa mer långtgående följetonger, som inte behövde publicerades i varje nummer. Resultatet blev två [[västern]]serier. Musse och Långben blev ensamma cowboys i "[[Musse the Kids fantastiska äventyr]]" ("Le leggendarie imprese di Topolino Kid") som omfattade 10 delar publicerade 1974-1981 (samt ytterligare avsnitt under 2000-talet), och Kalle och knattarna fick huvudrollen som nybyggare i "[[En gång i vilda västern]]" ("C'era una volta nel West...", f.ö. nästan samma titel som det italienska namnet på Sergio Leones klassiska spaghettivästernfilm "Harmonica – en hämnare", "C'era una volta il West"), vilken publicerades i 13 avsnitt 1977-1981. Bägge serierna begåvades dessutom med nya sidekicks i formen av djur - Musse och Långben fick sällskap av prärievargen Susanna, och Kalle och knattarna assisterades av åsnan Tiburzio, som har många likheter med 1930-talsfiguren [[Basilio]]. Båda dessa serier tecknades av flera av produktionens tecknare. | ||
Redan 1970 publicerades dock en annan lång, mycket uppmärksammad, seriesvit: "[[Ankdynastins ärorika historia]]" ("Storia e gloria della dinastia dei paperi"), vilken i åtta avsnitt (publicerade i en följd i ''Topolino'' #849-756) följer familjen Ankas historia från det antika Egypten till 1890-talets amerikanska guldrush. Manus skrevs av Martina, och tecknandet delades mellan duon Scarpa/Cavazzano och Carpi. | Redan 1970 publicerades dock en annan lång, mycket uppmärksammad, seriesvit: "[[Ankdynastins ärorika historia]]" ("Storia e gloria della dinastia dei paperi"), vilken i åtta avsnitt (publicerade i en följd i ''Topolino'' #849-756) följer familjen Ankas historia från det antika Egypten till 1890-talets amerikanska guldrush. Manus skrevs av Martina, och tecknandet delades mellan duon Scarpa/Cavazzano och Carpi. Seriens slut, i vilket Joakim (och den evige konkurrenten von Pluring) föds i Klondike 1897, resulterade långt senare viss uppståndelse i samband med utgivningen av [[Don Rosa]]s serie "[[Farbror Joakims liv]]", vars handling i mångt och mycket går stick i stäv med Martinas version. | ||
Tre år efter "Ankornas historia", 1973, följde Martina upp med ännu en lång | Tre år efter "Ankornas historia", 1973, följde Martina upp med ännu en lång seriesvit, den tiodelade "[[Hemligheten med den halshuggna totempålen]]" ("Il segreto del totem decapitato", ''Topolino'' #906-916, på svenska endast delvis publicerad), vilken innefattar flashbacks till Joakims ungdom. Här ses bland annat Joakim och [[Farmor Anka]] som syskon, vilket var den allmänna uppfattningen på många håll i Europa under 1970- och 1980-talet. | ||
Antalet litterära parodier blev färre under perioden, men bland de verk som Disney-tolkades av de italienska serieskaparna märks Shakespeares " | Antalet litterära parodier blev färre under perioden, men bland de verk som Disney-tolkades av de italienska serieskaparna märks Shakespeares "Othello", kung Arthur-legenden "[[Riddarna av runda bordet]]" och Jerome K. Jeromes "Tre män i en båt". | ||
===1978-1988: Generationsskifte=== | ===1978-1988: Generationsskifte=== | ||
Om 1970-talet kännetecknades av stabilitet, så var Mondadoris sista decennium som | [[Bild:Knattar.png|frame|[[Kalle Anka (seriefigur)|Kalle Anka]] och [[Knattarna]]s första möte tolkat av [[Marco Rota]] ur "[[Kalle Anka – mitt liv i ett äggskal]]". © Disney]] | ||
Om 1970-talet kännetecknades av stabilitet, så var Mondadoris sista decennium som Disneyproducent snarare präglad av nydaning - de tre äldsta författarna Guido Martina, Carlo Chendi, och Gian Giacomo Dalmasso lämnade produktionen 1984, och även om de två förstnämnda skulle komma att återkomma under nittiotalet, så innebar det att nya krafter behövdes. Flera nya manusförfattare anlitades, däribland [[Rudy Salvagnini]], [[Bruno Concina]], [[Alessandro Sisti]], [[Giorgio Figus]], [[Carlo Gentina]], [[Fabio Michelini]], [[Carlo Panaro]], och [[Bruno Sarda]], varav alla utom de två förstnämnda ännu är aktiva 2020. Även tecknarsidan fick mycket nytt blod med [[Maurizio Amendola]], [[Sandro Dossi]], [[Roberto Marini]], [[Maria Luisa Uggetti]], [[Giampiero Ubezio]], [[Alessandro Gottardo]], med flera. Därutöver medverkade många kreatörer med ett mindre antal serier, och förlaget började också anlita flera spanska tecknarstudior: [[Studio Recreo]], [[Francesc Bargadà Subirats|Francesc Bargadà Studio]], [[Studio Bonnet]], och [[Comicup Studio]]. Resultatet blev en både tecknarmässig och manusmässig mindre enhetlig produktion. | |||
Antalet nya återkommande seriefigurer minskade - | Antalet nya återkommande seriefigurer minskade - störst genomslag fick professorerna [[Zapotec]] (skapad av Massimo De Vita 1979) och [[Marlin]] (skapad av Concina och De Vita 1985), som sedan 1985 har gett Musse och Långben möjlighet att besöka gångna epoker genom sin tidsmaskin. Chendi och Cavazzano introducerade dels rymdankan [[OK Kvack]] (OK Quack, 1981) som blivit strandad på jorden efter att hans, med ett mynt till förväxling identiska, rymdskepp försvunnit, och dels privatdetektiven [[Sven Snokare]] (Umperio Bogarto, 1982). Andra nya bekantskaper är djungelgorillan [[King (Disney)|King]] (1978), Kalles sjömanskompis [[Ansjovius]] (Acciuga, skapad av Guido Scala 1982), den afrikanska drottningen [[Zenobia]] (skapad av Scarpa 1983) som blir störtförälskad i Långben, och utomjordingen [[Attjo]] (Etci, skapad av [[Alessandro Bencivenni]] och Comicup Studio 1984), som är allergisk mot lögner. | ||
Första halvan av 1980-talet innefattade flera långa seriesviter. Bland annat publicerades 1982-1983 några av Guido Martinas längsta serier: dels de två dittills längsta parodierna, "[[Vinden från Södern]]" (''Topolino'' #1395-1400, tecknad av Carpi och baserad på "Borta med vinden") och "[[Kalle Anka som Marco Polo]]" (''Topolino'' #1409-1412, tecknad av Scarpa och baserad på Marco Polos reseskildningar), och 1983, några månader innan Martinas avsked från serieförfattandet, publicerades hans "[[Resa på klassisk mark]]" ("La saga di Messer Papero e di Ser Paperone", ''Topolino'' #1425-1431, tecknad av Carpi), en sjudelad berättelse som utspelar sig i renässansen Toscana, med historiska motsvarigheter till Joakim och Kalle i huvudrollerna. | Första halvan av 1980-talet innefattade flera långa seriesviter. Bland annat publicerades 1982-1983 några av Guido Martinas längsta serier: dels de två dittills längsta parodierna, "[[Vinden från Södern]]" (''Topolino'' #1395-1400, tecknad av Carpi och baserad på "Borta med vinden") och "[[Kalle Anka som Marco Polo]]" (''Topolino'' #1409-1412, tecknad av Scarpa och baserad på Marco Polos reseskildningar), och 1983, några månader innan Martinas avsked från serieförfattandet, publicerades hans "[[Resa på klassisk mark]]" ("La saga di Messer Papero e di Ser Paperone", ''Topolino'' #1425-1431, tecknad av Carpi), en sjudelad berättelse som utspelar sig i renässansen Toscana, med historiska motsvarigheter till Joakim och Kalle i huvudrollerna. | ||
| Rad 76: | Rad 81: | ||
1980 inleddes utgivningen av ännu en månadstidning, ''[[Super Almanacco Paperino]]'', vilken vid årskiftet 1985/1986 blev ''[[Paperino Mese]]''. ''Almanacco Topolino'' bytte vid årsskiftet 1984/1985 namn till ''[[Disney Mega]]''. 1987 inleddes utgivningen av ''[[Zio Paperone]]''. Medan ''Paperino Mese'' till stor del bestod av nya italienska serier, fokuserade ''Disney Mega'' och ''Zio Paperone'' på importerat och/eller repriserat material. | 1980 inleddes utgivningen av ännu en månadstidning, ''[[Super Almanacco Paperino]]'', vilken vid årskiftet 1985/1986 blev ''[[Paperino Mese]]''. ''Almanacco Topolino'' bytte vid årsskiftet 1984/1985 namn till ''[[Disney Mega]]''. 1987 inleddes utgivningen av ''[[Zio Paperone]]''. Medan ''Paperino Mese'' till stor del bestod av nya italienska serier, fokuserade ''Disney Mega'' och ''Zio Paperone'' på importerat och/eller repriserat material. | ||
1988 valde [[Walt Disney Company]] att inte förnya Mondadoris licens, utan tog istället själva över produktionen. Flertalet kreatörer följde dock med i övergången, och produktionen påverkades därmed inte nämnvärt. Det mest markanta avhoppet var Marco Rota, som fortsatte som redaktör hos Mondadori, och sedan 1990 skapar | 1988 valde [[Walt Disney Company]] att inte förnya Mondadoris licens, utan tog istället själva över produktionen. Flertalet kreatörer följde dock med i övergången, och produktionen påverkades därmed inte nämnvärt. Det mest markanta avhoppet var Marco Rota, som fortsatte som redaktör hos Mondadori, och sedan 1990 skapar Disneyserier för [[Egmont]]. | ||
===1988-1999: [[Walt Disney Company|Disney]] tar över=== | ===1988-1999: [[Walt Disney Company|Disney]] tar över=== | ||
I och med Disneys övertagande av serieproduktionen växte produktionstakten av italienska | [[Bild: Musse i Anderville.jpg|thumb|250px|<br>Omslaget till '''''Mickey Mouse Mystery Magazine''''' #0, med debutavsnittet av "[[Musse i Anderville]]" © [[Disney]].]] | ||
I och med Disneys övertagande av serieproduktionen växte produktionstakten av italienska Disneyserier stort under 1990-talet, och ett flertal nya författare anlitades. Bland de mest produktiva märks [[François Corteggiani]] (som dock redan var etablerad som [[Disneyserier från Frankrike|Disneykreatör i sitt hemland Frankrike]]), [[Nino Russo]], [[Sergio Tulipano]], [[Francesco Artibani]], [[Alberto Savini]], [[Augusto Macchetto]], [[Bruno Enna]], [[Marco Bosco]], [[Tito Faraci]], [[Stefano Ambrosio]], [[Riccardo Secchi]], och [[Gaja Arrighini]], varav flertalet ännu 2020 är aktiva. | |||
Tecknarsidan växte ännu mer explosionsartat med ett hundratal nya kreatörer. För att upprätthålla en genomgående stil inrättades serietecknarskolan [[Scuola Disney]] (sedermera [[Accademia Disney]]) inledningsvis med Giovan Battista Carpi som rektor och konstnärlig ledare. Bland de | Tecknarsidan växte ännu mer explosionsartat med ett hundratal nya kreatörer. För att upprätthålla en genomgående stil inrättades serietecknarskolan [[Scuola Disney]] (sedermera [[Accademia Disney]]) inledningsvis med Giovan Battista Carpi som rektor och konstnärlig ledare. Bland de många produktiva tecknarna som etablerades under slutet av 1900-talet märks [[Valerio Held]], [[Silvio Camboni]], [[Giuseppe Dalla Santa]], [[Enrico Faccini]], [[Alessandro Perina]], [[Silvia Ziche]], [[Maria Grazia Galliani]], [[Giorgio Di Vita]], [[Roberto Vian]], [[Salvatore Deiana]], [[Lara Molinari]], [[Andrea Ferraris]], [[Lucio Leoni]], [[Ottavio Panaro]], [[Marco Mazzarello]], [[Giampaolo Soldati]], [[Marina Baggio]], [[Marco Gervasio]], [[Andrea Freccero]], [[Gianfranco Cordara]], [[Donald Soffritti]], [[Roberta Zanotta]], [[Stefano Intini]], [[Michele Mazzon]], [[Paolo Mottura]], [[Francesco Guerrini]], [[Alessio Coppola]], [[Corrado Mastantuono]], [[Anna Marabelli]], [[Luciano Milano]], [[Claudio Sciarrone]], [[Danilo Barozzi]], [[Carlo Limido]], [[Alessia Martusciello]], [[Giuseppe Zironi]], [[Luigi Piras]], [[Sergio Cabella]], [[Manuela Razzi]], [[Massimo Asaro]], [[Marco Palazzi]], [[Lorenzo Pastrovicchio]], [[Paolo Campinoti]], [[Ettore Gula]], [[Roberta Migheli]], [[Giuseppe Ferrario]], [[Stefano Turconi]], [[Nicola Tosolini]], [[Massimiliano Narciso]], [[Emilio Urbano]], [[Graziano Barbaro]], [[Giuseppe Sansone]], och [[Daniela Vetro]]. | ||
En av anledningarna till den massiva nyrekryteringen var den ökade mängden tidningar med inhemska | En av anledningarna till den massiva nyrekryteringen var den ökade mängden tidningar med inhemska Disneyserier under 1990-talet. Redan 1989 inleddes utgivningen av ''[[Cip & Ciop]]'' (som utöver nyproducerade avsnitt av titelserien "[[Piff och Puff]]" inledningsvis också innehöll nya setier med "[[Bambi]]", "[[Nalle Puh]]" och "[[Lille Hiawatha]]"), en månadstidning för barn i förskoleåldern, vilken 1997-1998 hade en avläggare i ''[[Amici di Zampa]]'' ("Tassens vänner", bland annat med nyproducerade avsnitt "[[Lejonkungen]]" och "[[Pongo och de 101 dalmatinerna]]"). 1994-2000 publicerades dessutom ''[[La Sirenetta]]'', baserad på tv-serien "[[Den lilla sjöjungfrun (Disney)|Den lilla sjöjungfrun]]", vilken i sin tur var en "[[prequel]]" till långfilmen med samma namn. | ||
Även figurer från '' | Även figurer från ''Topolino'' fick egna månadstidningar; i ''[[Minni]]'' (utgiven 1993-2001) huserade titelfiguren [[Mimmi Pigg]], och även andra välkända kvinnliga karaktärer sattes i fokus: främst [[Kajsa Anka]], men även [[Klarabella Ko]], [[Farmor Anka]], [[Gittan]], [[Magica de Hex]], [[Tyra Trollpacka]] och [[Kicki, Pippi och Titti]]. Tidningen var dock inte en klassisk flicktidning, utan serierna var till sin karaktär snarlika serierna i ''Topolino''. I ''[[GM: Giovani Marmotte]]'' (1995-2000) fick [[Gröngölingarna]] med [[Knattarna]] i spetsen stå i rapljuset, och i ''[[Paperinik]]'' (1993-2005, nya serier med start 1995) handlade det om [[Stål-Kalle]]. Utöver detta publicerades tematiska tidningar som deckartidningen ''[[Topomistery]]'' (1991-2000), fantasytidningen ''[[Paper Fantasy]]'' (1994-2000), och humortidningen ''[[Ridi Topolino]]'' (1997-1999), vilka huvudsakligen innehöll repriser, men också vanligen inkluderade en nytecknad serie/nummer. Även ''Disney Mega'' som huvudsakligen publicerat internationellt producerade Disneyserier inkluderade inhemska avsnitt 1990-1995, Disneyseriebilagor började dyka upp i flera tidningar utanför seriegenren, och ytterligare pysseltidningar som även inkluderade nytecknade serier började publiceras. | ||
Det mest uppmärksammade nytillskottet i | Det mest uppmärksammade nytillskottet i Disneytidningsutgivningen var dock ''[[Paperinik New Adventures]]'' (''PKNA''), vilken fick premiär 1996 och presenterade en manusmässigt och grafiskt tillspetsad [[Stål-Kalle (PKNA)|version av Stål-Kalle]], tydligt influerad av amerikanska [[superhjälteserier]]. Konceptet hade skapats av bland andra Alessandro Sisti, Francesco Artibani, [[Ezio Sisto]], och Claudio Sciarrone, och omfattade jämte Kalle/Stål-Kalle ett i huvudsakligen nytt persongalleri. Genom ett par omformningar kom denna version att fortleva till 2005. | ||
Framgången med den uppdaterade Stål-Kalle fick förlaget at satsa på en liknande nyversion av Musse Pigg. 1999 utkom det första numret av ''[[Mickey Mouse Mystery Magazine]]'' (''MMMM''), ett koncept skapat av Tito Faraci och teamet bakom PKNA. Även i detta fall placerades huvudfiguren i en helt ny miljö med ett helt nytt persongalleri, denna gång i storstaden Anderville, och inspirationen var nu moderna tv-deckare. Serien, som på svenska fått namnet "[[Musse i Anderville]]", avslutades 2001. | Framgången med den uppdaterade Stål-Kalle fick förlaget at satsa på en liknande nyversion av Musse Pigg. 1999 utkom det första numret av ''[[Mickey Mouse Mystery Magazine]]'' (''MMMM''), ett koncept skapat av Tito Faraci och teamet bakom PKNA. Även i detta fall placerades huvudfiguren i en helt ny miljö med ett helt nytt persongalleri, denna gång i storstaden Anderville, och inspirationen var nu moderna tv-deckare. Serien, som på svenska fått namnet "[[Musse i Anderville]]", avslutades 2001. | ||
Utöver karaktärerna skapade för PKNA och MMMM introducerades även nya återkommande figurer i i den etablerade mus- och ankvärlden. Kalle fick lära känna den tuggummituggande utomgjordingen [[Lille Gummi]] (Little Gum, skapad av Giulio Chierchini 1988), mästerskurken och hypnotisören [[Spectrus]] (skapad av Bruno Sarda och Massimo De Vita 1990), den filmtokige journalisten [[Malte]] (Vincenzo Paperica, skapad av [[Vincenzo Mollica]] och Giorgio Cavazzano 1995), den sympatiske men late målaren [[Fabian Fånflabb]] (Bum Bum Ghigno, skapad av [[ | Utöver karaktärerna skapade för PKNA och MMMM introducerades även nya återkommande figurer i i den etablerade mus- och ankvärlden. Kalle fick lära känna den tuggummituggande utomgjordingen [[Lille Gummi]] (Little Gum, skapad av Giulio Chierchini 1988), mästerskurken och hypnotisören [[Spectrus]] (skapad av Bruno Sarda och Massimo De Vita 1990), den filmtokige journalisten [[Malte]] (Vincenzo Paperica, skapad av [[Vincenzo Mollica]] och Giorgio Cavazzano 1995), den sympatiske men late målaren [[Fabian Fånflabb]] (Bum Bum Ghigno, skapad av Corrado Mastantuono 1997), dubbelspionen [[Dubbel-G]] (Doppio-G, skapad Fabio Michelini och Marco Gervasio 1999), och Joakims robot [[Botulf]] (Camillino, skapad av Rodolfo Cimino och Alessandro Gottardo 1999). Flängbert fick sällskap av nyhetsfotografen [[Andy Ascott]] (skapad av [[Luca Boschi]] och Andrea Freccero 1997, ej i svensk översättning), och Alexander Lukas återknöt bekantskapen med sin skolkamrat, biologen [[Prisse]] (Crunk, skapad av Bruno Concina och Valerio Held 1999) och hans familj. Musse å sin sida presenterades för Långbens [[Indiana Jones]]-liknande kusin [[Indiana Jöns]] och dennes ärkefiende [[professor Pumpernickel]] (Indiana Pipps och Kranz, skapade av Bruno Sarda och Maria Luisa Uggetti 1988), Svarte Petters brorsöner [[Pelle och Putte (Dsney)|Pelle och Putte]] (Pierino & Pieretto, skapade av Carlo Panaro och Corrado Mastantuono 1991), kommissarie Karlssons hustru [[Petulia Karlsson|Petulia]] (skapad av Giorgio Pezzin, Romano Scarpa och Lucio Michieli 1996), och inspektör Klovéns rival, den hårdkokte polisen [[Sten Tuff]] (Rock Sassi, skapad av Tito Faraci och Giorgio Cavazzano 1997). | ||
I de nya gröngölingsserierna, som ursprungligen skrevs av Nino Russo, rörde sig handlingen kring Knattarna och deras scoutgrupp bestående av Oppfinnar-Jockes brorson [[Newton]] och 1970-talsskapelsen [[Allan (Disney)|Allan]], samt nyskapelserna Bert (Bertie), Rulle (Lardello), Chips, och Nicke (Chuck). Återkommande skurkar inkluderade [[Darkus]], | I de nya gröngölingsserierna, som ursprungligen skrevs av Nino Russo, rörde sig handlingen kring Knattarna och deras scoutgrupp bestående av Oppfinnar-Jockes brorson [[Newton]] och 1970-talsskapelsen [[Allan (Disney)|Allan]], samt nyskapelserna Bert (Bertie), Rulle (Lardello), Chips, och Nicke (Chuck). Återkommande skurkar inkluderade [[Darkus]], [[Mr. Trouble]] och [[professor Zero]], och dessutom gjorde [[grönspättorna]] ett flertal framträdanden, med ledaren Clarissa och flickscouterna Betty, Scarlet, Litzy, och Mitzi. Dessa serier publicerades på svenska i den kortlivade tidningen ''[[G: Gröngölingspatrullen]]'', och därefter har enstaka avsnitt nått en svensk publik i ''Kalle Ankas Pocket'' och dess sidotitlar. | ||
Nya figurer skapades också för tidningen ''Minni'', men dessa serier har endast undantagningsvis nått Sverige: här märks Mimmis tonåriga systerdöttrar Tiny och Lily (och även den yngre systerdottern [[Tuttan]], skapad i USA på 1960-talet), poliskonstapeln Melissa, magikern Tebel, och prinsessan Dorina. Nino Russo utmärker sig bland manusförfattarna även på denna tidning. | Nya figurer skapades också för tidningen ''Minni'', men dessa serier har endast undantagningsvis nått Sverige: här märks Mimmis tonåriga systerdöttrar Tiny och Lily (och även den yngre systerdottern [[Tuttan]], skapad i USA på 1960-talet), poliskonstapeln Melissa, magikern Tebel, och prinsessan Dorina. Nino Russo utmärker sig bland manusförfattarna även på denna tidning. | ||
1998 publicerades i ''Topolino'' det första avsnittet | 1998 publicerades i ''Topolino'' det första avsnittet av "[[Kalle Ankas barndom]]", skapat av [[Paola Mulazzi]] och [[Alessandro Barbucci]], en serie om Kalle Ankas barndom hos Farmor Anka. Yngre versioner av etablerade figurer som farbror Joakim och Alexander Lukas dyker upp, men serien omfattar huvudsakligen ett nytt persongalleri, framför allt bestående av Kalles kompisar Tom, Ludde (Louis), Stina (Millicent), och Fredrika (Betty Lou). Även barnens lärarinna, fröken Stregina (Miss Witchcraft), är ofta förekommande, och serien omfattar flera ytterligare återkommande figurer. Sedan 1998 har de italienska kreatörerna skapat över 500 avsnitt av denna serie, som även tagits upp av den Danmarksbaserade Disneyproduktionen. | ||
Under periden publicerades några av de längsta | Under periden publicerades några av de längsta Disneyserier som någonsin producerats: "[[Jakten på zodiaken]]" ("Alla ricerca della pietra zodiacale", ''Topolino'' #1780-1791, 1990) av Bruno Sarda, Massimo De Vita och [[Franco Valussi]], "[[Kalle i Korea]]" ("Paperolimpiadi", ''Topolino'' #1705-1712, 1988) av Romano Scarpa, och "[[Ankornas sju underverk]]" ("Le sette meraviglie dei paperi", ''Topolino'' #1800-1806, 1990) av Fabio Michelini, Giuseppe Dalla Santa och Maurizio Amendola. Därutöver publicerades flera längre följetonger, såsom Giorgio Pezzins och Massimo De Vitas "[[Det var en gång i Amerika]]" ("C'era una volta... in America") som, i 14 delar, genom Musse och Långbens förfäder följer USA:s utveckling från 1620-talet till Hollywoods guldålder; Rudy Salvagninis och Lino Gorleros "[[Långbens onsdagar]]" ("I mercoledì di Pippo") i vilken Långben berättar fantasifulla skrönor för Musse; Gianfranco Cordaras "[[Elementärt Knase]]" ("Elementare Paperoga") om Knase och Sven Snokares äventyr som detektiver; och Giorgio Pezzins och Massimo De Vitas "[[På äventyr med Muso de Pips]]" ("Tops Stories") om en äventyrlig förfader till Musse. Bland de litterära verk som blev Disneytolkade märks "Samhällets olycksbarn", "Den oändliga historien", och "Tristan och Isolde". | ||
===2000-2013: Ett nytt årtusende=== | ===2000-2013: Ett nytt årtusende=== | ||
[[Bild: Kalle Ankas Pocket Special.jpg|thumb|250px|"[[Kalle Ankas Pocket Special]]: [[Magins mästare]]" (2007)<br>© [[Disney]].]] | |||
Bland de kreatörer som tillkom under börjad av 2000-talet finns bland annat [[Casty]], som både skriver manus och tecknar, och vars Musse Pigg-serier blivit hyllade som de främsta sedan Romano Scarpas storhetstid. Andra produktiva manusförfattare inkluderar [[Massimiliano Valentini]], [[Riccardo Pesce]], [[Fausto Vitaliano]], [[Silvia Gianatti]], [[Teresa Radice]], [[Giorgio Salati]], [[Roberto Gagnor]], [[Gabriele Panini]], [[Francesca Agrati]], [[Alessandro Ferrari]], och [[Tea Orsi]], medan tecknarsidan fick tillskott av bland andra [[Michela Frare]], [[Andrea Lucci]], [[Antonello Dalena]], [[Paolo De Lorenzi]], [[Giada Perissinotto]], [[Francesco D'Ippolito]], [[Valentino Forlini]], och [[Gianfranco Florio]]. | |||
Under det nya årtusendets första decennium stillades avknoppningarna från ''Topolino'' något. ''Paperino'' fortsatte att publiceras som tidigare, med i regel en ny serie per nummer, liksom ''Zio Paperone'' som dock gick i graven 2007. ''GM: Giovani Marmotte'' ersattes år 2000 med ''GM Magazine'', som dock bara överlevde ett halvår; ''Minni'' ersattes år 2001 med ''[[Minni – Amica del Cuore]]'', som fortlevde till 2008 (om än bara med reprismaterial under de sista fyra åren); och ''Paperinik'', som fortsatte att blanda nytt och gammalt material, blev ''[[Paperinik Cult]]'' 2005 och ''[[Paperinik Appgrade]]'' 2012. Efter att ''Mickey Mouse Mystery Magazine'' avslutats 2001 följde den skräckfilminspirerade nytolkningen ''[[X-Mickey]]'', som utgavs i egen tidning 2002-2004 och lät Musse upptäcka en parallellvärd befolkad av märkliga karaktärer. Serien "Kalle Ankas barndom" knoppade 2005-2006 av i den egenbetitlade tidningen ''[[PP8: Paperino Paperotto]]''. Antalet nya pyssel- och aktivitetstidningar baserade på ''Topolino'' ebbade ut; främsta nytillskottet var ''[[Disney in Cucina]]'' som utgavs 2003-2005 och blandar kortare nyproducerade serier med matrecept. Härutöver fortsatte flera tidningar med repris- och importserier att publiceras. | |||
År 2000 ersattes ''La Sirenetta'' av ''[[Principesse Disney]]'', baserad på franchisen [[Disney Prinsessor]]. De sista nyproducerade italienska serierna publicerades i ''Principesse Disney'' 2005, varefter de ersattes av serier importerade från [[Egmont]]s "Disney Prinsessor"-tidningar. | |||
Periodens främsta nytillskott blev [[Elisabetta Gnone]]s [[fantasy]]serie "[[W.I.T.C.H.]]", publicerad både i egen tidning utgiven 2001-2012, och i flera specialutgåvor. Serien är en nyskapelse tecknad i [[pseudomanga]]stil med människor i huvudrollerna och saknar kopplingar till andra Disneyserier. Framgångarna med "W.I.T.C.H." ledde till upprättandet av förlagsetiketten [[Buena Vista Comics]] som var aktiv 2003-2011 och fokuserade på att ta fram nya fristående koncept; främst gav den upphov till "[[Monster Allergy]]" (2003–2006) och "[[Kylion]]" (2004–2005), båda skapade av Francesco Artibani. Ytterligare en tilltänkt ny serie var Fausto Vitalianos "[[Speed Loop]]", som, trots ett massivt inledande reklampådrag, inte resulterade i mer än en enda serieroman; "Speed Loop: Episode Zero" (2006). | |||
2003 övertog Disney Italia produktionen av de officiella serieadaptionerna baserade på nya [[animerade Disneyfilmer]], vilken dessförinnan hade varit centrerad till [[Disneyserier från Frankrike|Frankrike]]. Vid samma tid startade flera serietidningar med nyproducerade serier baserade på filmfranchiser; främst utmärker sig ''[[Cars]]'' (påbörjad 2008), ''[[High School Musical]]'' (2007–2010), den kortlivade ''[[Buzz]]'' (2004–2005), baserad på Buzz Lightyear från [[Toy Story]]-filmerna, och ''[[Fairies]]'' (2005–2013), med älvan [[Tingeling]] från [[Peter Pan]] i huvudrollen. Härutöver etablerades flera tidningar som visserligen innehöll korta nyproducerade serier baserade på film- och tv-franchiser, men hade sitt huvudfokus på pyssel och medföljande leksaker: ''[[Disney Magic]]'' (påbörjad år 2000), ''[[Mondo Disney]]'' (2001–2012), ''[[Disney Global]]'' (2002–2012), ''[[Disney Channel Magazine]]'' (2005), med flera. Under 2010 publicerade dessutom en stor mängd serietidningar baserade på [[merchandise]]-franchisen [[Disney Cuties]]. | |||
Bland de nya återkommande figurer som tillkom i musserierna utmärker sig främst Indiana Jöns' flickvan, arkeologen [[Martina]] (Martina Ubersetzen, skapad av Augusto Macchetto & Massimo De Vita 2000); Musses [[morbror Jeppe]] och hans papegoja Astolf (Zio Jeremy & Agenore, skapade av Bruno Sarda & Massimo De Vita, 2000); Musses arkeologvän [[Eurasia Musy]] (Eurasia Tost, skapad av Casty & Giorgio Cavazzano 2003); och den skrattande mästerförbrytaren [[Maximus Tvespratt]] (Vito Doppioscherzo, skapad av Casty & Massimo De Vita 2004). I ankserierna debuterade Stål-Kalles allierade, magikern [[Trollanko]] (Mago Papernova, skapad av Stefano Ambrosio & Giorgio Cavazzano 2006); [[borgmästar Bacon]]s son och Knattarnas kompis [[Benny Bacon]] (Oliver Gooswon, skapad av Stefano Ambrosio & Andrea Freccero 2007); superskurken [[Elektra (Disney)|Elektra]] (Zafire, skapad av Riccardo Secchi & Giorgio Cavazzano 2007), [[Skogs-Ola]]s grälsjuke granne [[Trulebratt]] (Truz, skapad av Fausto Vitaliano & Giorgio Cavazzano 2007), och Oppfinnar-Jockes onda klon [[Doktor Tocke-Jocke]] (Mad Ducktor, skapad av Bruno Enna & Corrado Mastantuono 2011). | |||
Flera nya koncept introducerades, och placerar etablerade figurer i nya sammanhang och därmed introduceras ytterligare flera nya figurer. Utöver ovan nämnda "X-Mickey", som på svenska fått namnet "[[X-Musse]]" utmärker sig också "[[Historier från havsviken]]" (producerad 2001-2005), vari sjömännen Knase Anka och [[Moby Duck]] slår sig ner i en liten fiskeby; "[[Dubbeldeckarn]]" (påbörjad 2008), som följer Kalles äventyr som hemlig agent; den i Sverige opublicerade "[[Topolinia 20802]]" (påbörjad 2009), där Musse blir storstadsjournalist; och "[[Gentlemannatjuven Fantomius öden och äventyr]]" (påbörjad 2012), om [[Stål-Kalle]]s föregångare. 2006 debuterade också "[[Magins mästare]]", en omfattande [[fantasy]]svit där Musse, Kalle och Långben ikläder sig rollerna som aspirerande medeltida magiker. Två långa seriesviter rönte stor uppmärksamhet när de debuterade, men är ännu opublicerade i Sverige: [[superhjälte]]följetongen "[[Ultraheroes]]" (''Topolino'' #2726–2734, 2008) och [[science fiction]]-sagan "[[Cronache dal Pianeta T]]" (''Topolino'' #2891–2905, 2011). Andra mer omfattande serier som ''har'' fått svensk publicering inkluderar rymdföljetongen "[[Ankor i galaxen]]" ("Paperi Galattici", ''Topolino'' #2623–2626, 2006), den långa historiska följetongen om "[[Långbens anfäder]]" ("I bis-bis di Pippo", ''Topolino'' # 2645–2663, 2006), och den uppmärksammade "[[Monsterplumpen]]" ("Darkenblot", ''Topolino'' # 2940–2942, 2012). Verk som parodierades inkluderar bland annat romanerna "[[Dracula]]", "Moby Dick", "Da Vinci-koden" och "[[Twilight]]", men också den tecknade serien "[[Tex Willer]]", Federico Fellinis film "La dolce vita", den amerikanska tv-serien "Dr. House", och den italienska såpoperan "Elisa di Rivombrosa". | |||
===Sedan 2013: [[Panini Comics]]=== | ===Sedan 2013: [[Panini Comics]]=== | ||
Hösten 2013 övertog [[Panini Comics]] utgivningen och produktionen av de italienska Disneyserierna, och i samband med detta avslutades även verksamheten på Accademia Disney. Detta fick bland annat till följd att den del av serieproduktionen som baserades på långfilmer, tv-serier, och merchandise-franchiser antingen avslutades eller övertogs av Disney-koncernens förlagsgren, [[Disney Publishing Worldwide]]. | |||
Panini har med andra ord fokuserat på de klassiska mus- och ankserierna, publicerade främst i ''Topolino'' men också i månadstidningarna ''Paperino'', ''Paperinik Appgrade'' (som 2016 återfick den kortare titeln ''Paperinik''), och ''Zio Paperone'' (som återuppstod 2018). Medan ''Topolino'' alltjämt helt fokuserar på nyproducerade serier, så innehåller månadstidningarna främst reprismaterial, men varje nummer inleds vanligen med ett nyproducerat avsnitt. Härutöver publiceras ytterligare titlar helt bestående av antingen äldre eller importerade serier. | |||
Även de titlar som fokuserade på läsare i förskoleåldern avslutades i samband med Paninis övertagande, eller övergick till att förlita sig på importerat eller repriserat material. | |||
{{disney}} | {{disney}} | ||
Nuvarande version från 15 mars 2024 kl. 01.35
Disneyserier började produceras i Italien redan 1931, under de första åren utan tillstånd. 1937 inleddes en licensproduktion som dock avbröts under andra världskriget, men sedan 1948 har produktionen varit kontinuerlig. Till följd av sin långa historia och omfångsrika produktion har de italienska Disneyserierna utvecklats relativt fristående från sin amerikanska (samt nordeuropeiska) systerproduktion.
Till och med 1984 var Guido Martina produktionens huvudförfattare, och den ursprungliga tecknarkvartetten Romano Scarpa, Giovan Battista Carpi, Luciano Bottaro och Pier Lorenzo De Vita förblev centrala under större delen av 1900-talet. Snart nog kom dock flera av deras forna assistenter – Giulio Chierchini, Luciano Gatto, Massimo De Vita, Guido Scala, och Giorgio Cavazzano – att bli inflytelserika i egen person. Vid sidan av Martina var bland andra Rodolfo Cimino en produktiv författare, och under 2000-talet har bland andra Francesco Artibani och Casty blivit uppmärksammade. Under 1970-talet bidrog även "Superman"-skaparen Jerry Siegel med flera manus.
Till och med 1988 låg förlagshuset Mondadori bakom produktionen, därefter tog Disney själva över, och sedan 2013 är det Panini Comics som svarar för utgivningen. Det italienska flaggskeppet för egenproducerade Disneyserier är tidningen Topolino, utgiven sedan 1949, och i Sverige har dessa serier sedan 1968 sitt huvudsakliga organ i Kalle Ankas Pocket.
Produktionen var under större delen av 1900-talet fokuserad på Kalle Anka ("Paperino") och Musse Pigg ("Topolino"), men resulterade också i ett flertal nya bifigurer: Joakim von Ankas beundrarinna Gittan, Svarte Petters flickvän Trudy, och Kalle Ankas superhjältealias Stål-Kalle, för att nämna några. Under Disney-åren 1988–2013 breddades dock produktionen, dels med nya koncept av invanda figurer, som den superhjälte-inspirerade nytolkningen av Stål-Kalle och skräckfilmspastischen X-Musse, och dels med helt fristående serier som W.I.T.C.H.. Även serierna baserade på Fairies-franchisen producerades under många år av Disney i Italien. Sedan Panini tog över produktionen har dock verksamheten återgått till att fokusera på mus- och ank-serier.
Italienproducerade serier känns igen genom att deras seriekod börjar med ett I.
Historik
1931-1940: Förhistoria
1931 började dagstidningen Il Popolo di Roma, utan Disneys godkännande, att publicera seriesidor med Musse Pigg, tecknade av Guglielmo Guastaveglia. Påföljande år inleddes lincensutgivningen av barntidningen Topolino, som dock huvudsakligen bestod av illustrationer, sagor, och pyssel, men 1937 påbörjades utgivningen av systertidningen Paperino, som innehöll längre följetongsserier skrivna av Federico Pedrocchi, och tecknade av Pedrocchi själv, samt Enrico Pinochi och Nino Pagot. I antologititeln Albi d'oro (närmast en italiensk variant av amerikanska Four Color) publicerades längre serier av samma upphovsmän. Dessa serier fokuserade huvudsakligen på Kalle Anka och Gåtte Gris, men även andra tidiga figurer som Klarabella Ko, Klasse Häst, Svarte Petter, och Floyd Gottfredsons skurk Snorre Snabel. Dessutom introducerades den första återkommande italienska originalfiguren, reportern Il Gato ("Katten").
I samband med andra världskriget avslutades egenproduktionen - totalt kom Pedrocchis produktion att uppgå till tio längre serier och en handfull skämtstrippar.
1948-1957: Etablering
Efter krigets slut togs Mondadoris Disneyproduktionen åter upp. Paperino var nedlagd, men Topolino och Albo d'oro fortlevde. 1948 publicerades de första "moderna" italienska Disneyserierna, och huvudförfattare var nu Guido Martina. 1949 bytte Topolino format - den krymte till pocketstorlek, och tjocknade till - varje utgåva omfattade 100 sidor, fyllda med Disneyserier. Ursprungligen var utgivningstakten en gång/månad, men redan 1951 gick den upp till det dubbla. Italienska och amerikanska serier samsades inledningsvis om utrymmet, men ganska snart kom de inhemska serierna att inleda varje utgåva, och vid slutet av tidningens första årtionde hade de importerade serierna reducerats till knappt hälften av det totala sidantalet, som nu hade vuxit till 132 sidor/nummer.
Martina fick snart assistens på manussidan, främst i form av Carlo Chendi och Gian Giacomo Dalmasso, och de fick huvudsakligt sällskap av tecknarna Giuseppe Perego, Luciano Bottaro, Giovan Battista Carpi, Giulio Chierchini, Romano Scarpa, Pier Lorenzo De Vita, Luciano Capitanio, och Luciano Gatto. Undantaget Capitanio, som avled 1969, kom samtliga dessa kreatörer att fortsätta producera serier i åtminstone tre decennier, och Gatto är fortfarande (2020) aktiv. Flera av tecknarna kom dessutom att skriva egna manus, inte minst Scarpa, som har kommit att bli den i särklass mest aktade av de italienska serieskaparna.
Den första serien att helt publiceras i den moderna versionen av Topolino var "L'inferno di Topolino", i #7-12 (1949-1950). Angelo Bioletto tecknade efter Martinas manus, som var en tolkning av Dantes italienska nationalepos "Den gudomliga komedin", med en mängd Disneyfigurer i rollerna; från Kalle och Musse till tre små grisar och Benjamin Syrsa. Efter detta kom serierna i allt väsentligt fokusera på Musse och Kalle och deras respektive bifigurer - figurer som Lilla Vargen, Lille Hiawatha, Bror Kanin, Ludde, och Piff och Puff förekommer bara ytterst sporadiskt, om alls, i de Mondadoriproducerade serierna. Jämte mus- och ankserierna så bestod produktionen huvudsakligen av serier med Snövit och de sju dvärgarna i huvudrollerna - totalt producerades över trettio sådana avsnitt, från trettiotalet till nittiotalet.
De italienska kreatörerna var snabba med att plocka upp nya figurer från Carl Barks amerikanska ankserier, och flertalet av hans karaktärer etablerades under de kommande decennierna raskt också i de italienska serierna. Vidare gjorde sig italienarna redan från början måna om att vårda Floyd Gottfredsons arv, och kom att, till skillnad från sina amerikanska kollegor, plocka upp flera av Gottfredsons figurer från dennes storhetstid på 1930- och 40-talen. Redan under sitt första årtionde etablerade Topolino flera Gottfredsonskapelser i sitt centrala persongalleri: framtidsmänniskan Eta Beta och hans husdjur Pflipp, poliserna kommissarie Karlsson och inspektör Klovén, samt - nästan 10 år innan återkomsten i amerikanska seriemagasin - brottsgeniet Spökplumpen.
Endast ett par nya återkommande seriefigurer skapades under detta första decennium av italienska Disneyserier, båda i kretsen kring farbror Joakim: hans betjänt Albert (Alberto), och hans lillebror, tidningsutgivaren August von Anka (Gedeone de' Paperoni).
1956 följde Martina upp "L'inferno di Topolino" med ännu en tolkning av en litterär klassiker: i "Paperino Don Chisciotte" (Topolino #137-137) presenteras hans och Pier Lorenzo De Vitas version av Miguel de Cervantes "Don Quijote". Serier baserade på skönlitterära verk (och senare även scenpjäser, filmer och tv-serier) har därefter varit ett stående inslag i den italienska produktionen.
Jämte i Topolino så publicerades Disneyserier också i Albo d'oro, som vid årskiftet 1956/1957 ersattes av Almanacco Topolino, innehållandes uteslutande Disneymaterial. 1957 fick de sällskap av repristiteln I Classici di Walt Disney, som utöver återtryckta serier också innehöll en nytecknad ramberättelse i varje nummer, vanligen skriven av Dalmasso och tecknad av Perego. Det var översatta utgåvor av I Classici... som presenterades i svensk översättning som "Kalle Ankas Pocket", när denna titel lanserades 1968.
1958-1967: Expansion
Produktionens andra årtionde präglades av expansion, såväl i omfång och utgivningstakt, som i seriernas figurgalleri och på kreatörsfronten.
1960 dubblade Topolino sin utgivningstakt ännu en gång, och började nu publiceras en gång i veckan, vilket ökade kraven på produktionen, och följdaktligen rekryterades åren 1960-1964 en mängd nya kreatörer - på manussidan utmärker sig Ennio Missaglia, Osvaldo Pavese, bröderna Giampaolo och Abramo Barosso, Rodolfo Cimino, samt Michele Gazzarri. Framför allt Cimino (som redan på 1950-talet hade medverkat som tuschare av Scarpas serier) gjorde stort intryck och var aktiv i över 50 år. Nya inflytelserika tecknare (varav flera också har skrivit manus) inkluderar Massimo De Vita (son till Pier Lorenzo De Vita), Guido Scala, Giorgio Cavazzano, Giorgio Bordini, Sergio Asteriti, och Franco Lostaffa (vars huvudsakliga uppgift dock var som textare). Framför allt Cavazzano har kommit att inspirera ett flertal senare serieskapare, och såväl han som Massimo De Vita är ännu (2020) aktiva.
Åren runt 1960 innebar också återkomsten för flera Gottfredsonfigurer; professor Müstic och korpen Korpus kom att bli mest frekvent använda, men även sjöbusen Orango Pirat, Mimmis väninna Singoalla So, den ljusskygge rörmokaren Rulle Rörtång, och den skrupelfrie advokaten Fusky fick ny fart i seriekarriären, och en handfull figurer från amerikanska serietidnings-Musse inkorporerades för ovanlighets skull också i den italienska panteon: Långbens brorson Gilbert och Svarte Petters båda vapendragare Borstis och Dum-Dum.
Barks figurer fortsatte att fylla på ankserierna, och i vissa fall fick hans figurer mer gehör i Italien än i USA. Barksskapelser som Tyra Trollpacka och kvasten Belsebub (första italienska framträdande 1956 respektive 1963), Björnfarfar (1962), och von Pluring (1963) har därför ibland uppfattats snarare som italienska figurer än amerikanska. Björnfarfar och von Pluring blev tidigt fasta plågoandar i Joakims liv, och Tyra Trollpacka fick en måhända oväntad sparringpartner då hon 1960, för första, men långt ifrån sista, gången förgäves försökte få skeptikern Långben att erkänna att häxor faktiskt finns. Jämte Barks figurer införlivades också de amerikanska skapelserna Ludwig von Anka, Madame Mim, Knase Anka, och Emil Örn, i ankvärden.
Bland de många italienska nyskapelserna under perioden utmärker sig framför allt Romano Scarpas karaktärer, vilka ger uttryck 1960-talets kulturella, vetenskapliga, och ideologiska vindar; den humanoida atomen Atominus (Atomino Bip-Bip, 1959), Musses moster Musselia (Tia Topolinda, 1960), Svarte Petters partner Trudy (1960), Joakims beundrarinna Gittan (1960) och Gittans kompanjon Johannes Näbbelin (Filo Sganga, 1961), Kalles minst sagt udda kusin Flängbert (Sgrizzo, 1964), advokaten Fuskeryd (Cavillo Busillis, 1966), och tonåringen Ank-Sofi (Paperetta Yè-Yè, 1966), barnbarn till Joakims ungdomskärlek Glittriga Gullan. Ytterligare figurer etablerades av andra kreatörer: Svarte Petters medbrottsling, gangstern Al Popone (skapad av Dalmasso & P.L. De Vita, 1959), Björnligans tax Max (Ottoperotto, skapad av Pier Carpi & G. B. Carpi, 1964), samt Kalles grälsjuke granne Adrian Stroppenhielm (Anacleto Faina, skapad av Cimino & Carpi, 1965). Stroppenhielm har därefter existerat sida vid sida med den snarlika Barksskapelsen Olle Olsson, och om stundom även gått under detta namn i svensk översättning. Dessutom fick Joakim en ny betjänt, i original kallad Battista, som i svensk översättning dock fick behålla sin företrädares namn Albert. Joakims sekreterare, den Barksskapade fröken Näbblund, fick också en fast plats, men i den italienska tolkningen är hon betydligt yngre (och betydligt längre) än i amerikansk (och skandinavisk) tappning.
Bland decenniets många litterära parodier märks exempelvis "Faust", "Iliaden" och "Odysséen", "Rhenguldet", William Shakespeares "Hamlet", "Tusen och en natt", och "Barberaren av Sevilla".
1968-1977: Stål-Kalle och längre seriesviter
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Det tredje årtiondet prägladedes av ett lugn på kreatörssidan, och även utgivningstakten stabiliserades. Enstaka sidoutgivningar förekom dock: 1969 publicerades engångspublikationen "Topolino allo zecchino d'oro" av Martina och Scarpa, med Musse och Långben på äventyr med Askungens gudmor, och 1969-1971 producerades inhemska avsnitt av Zorro, tecknade av Giuliano Giovetti.
På manussidan för huvudproduktionen tillkom under åren 1970-1974 framförallt Giorgio Pezzin, amerikanen Jerry Siegel, och Massimo Marconi. En handfull nya tecknare rekryterades parallellt, huvudsakligen i form av Giancarlo Gatti, Sandro Zemolin (som dock främst tuschat andra tecknares verk), Sandro Del Conte (som 2020 fortfarande är verksam) och Tiberio Colantuoni. Marco Rota anställdes som formgivare, men kom också att teckna ett mindre antal serier.
Nya figurer tillkom - Chendi och Bottaro skapade den onde professor Leoful (Zantaf, 1968), som utvecklar en personlig vendetta gentemot Joakim och Kalle, Cimino och Cavazzano gav Magica de Hex en modernt sinnad sidekick i häxan Roberta (1971) och samma par gav Kalle en alternativ romans i undervattensprinsessan Reginella (1972). Vidare gav Marco Rota liv till Kalles kaledoniska förfader Kalle Vildand och dennes sidekick Lilleman (1975), och Scarpa såg både till att Korpus fick en fosterson i den äventyrlige Flax (Bruto, 1975), och att Svarte Petter fick en ny kumpan i den galne vetenskapsmannen Alkattone (Plottigat, 1977). Vidare fick Eta Beta sällskap av kompisen Zombi (1977, ej i svensk översättning), skapad produktionens huvudförfattare Martina, tillsammans med Luciano Gatto.
Det var dock tillsammans med Carpi som Martina (efter en idé av redaktören Elisa Penna) skapade årtiondets främsta nyskapelse: Kalles hemliga identitet Stål-Kalle (Paperinik, 1969). Ursprungligen balanserande på kanten mellan ond och god, utvecklas Stål-Kalle från att vara mest intresserad av att hämnas på sina släktingar, till att bli en traditionell superhjälte, med påtagliga drag av Batman. Likt Batman saknar Stål-Kalle superkrafter, men har god hjälp av de uppfinningar som Oppfinnar-Jocke förser honom med. Fyra år senare följde Martina upp med att, tillsammans med Cavazzano, skapa Stål-Kajsa (Paperinika, 1973) och hennes kvinnliga motsvarighet till Oppfinnar-Jocke, Geniala, och därmed ge nytt bränsle till relationen mellan Kalle och Kajsa. Vidare fick även von Pluring en betjänt, Nilsson (Lusky), och i Musse-serierna gjorde USA-importen Stål-Långben en handfull framträdande, liksom de nygamla Gottfredsonfigurerna kapten Dobberman och Tristan.
Ända sedan början hade Topolino innehållit serier som sträkte sig över två eller tre (undantagetvis så mycket som fyra) nummer, men under 1970-talet ville Martina skapa mer långtgående följetonger, som inte behövde publicerades i varje nummer. Resultatet blev två västernserier. Musse och Långben blev ensamma cowboys i "Musse the Kids fantastiska äventyr" ("Le leggendarie imprese di Topolino Kid") som omfattade 10 delar publicerade 1974-1981 (samt ytterligare avsnitt under 2000-talet), och Kalle och knattarna fick huvudrollen som nybyggare i "En gång i vilda västern" ("C'era una volta nel West...", f.ö. nästan samma titel som det italienska namnet på Sergio Leones klassiska spaghettivästernfilm "Harmonica – en hämnare", "C'era una volta il West"), vilken publicerades i 13 avsnitt 1977-1981. Bägge serierna begåvades dessutom med nya sidekicks i formen av djur - Musse och Långben fick sällskap av prärievargen Susanna, och Kalle och knattarna assisterades av åsnan Tiburzio, som har många likheter med 1930-talsfiguren Basilio. Båda dessa serier tecknades av flera av produktionens tecknare.
Redan 1970 publicerades dock en annan lång, mycket uppmärksammad, seriesvit: "Ankdynastins ärorika historia" ("Storia e gloria della dinastia dei paperi"), vilken i åtta avsnitt (publicerade i en följd i Topolino #849-756) följer familjen Ankas historia från det antika Egypten till 1890-talets amerikanska guldrush. Manus skrevs av Martina, och tecknandet delades mellan duon Scarpa/Cavazzano och Carpi. Seriens slut, i vilket Joakim (och den evige konkurrenten von Pluring) föds i Klondike 1897, resulterade långt senare viss uppståndelse i samband med utgivningen av Don Rosas serie "Farbror Joakims liv", vars handling i mångt och mycket går stick i stäv med Martinas version.
Tre år efter "Ankornas historia", 1973, följde Martina upp med ännu en lång seriesvit, den tiodelade "Hemligheten med den halshuggna totempålen" ("Il segreto del totem decapitato", Topolino #906-916, på svenska endast delvis publicerad), vilken innefattar flashbacks till Joakims ungdom. Här ses bland annat Joakim och Farmor Anka som syskon, vilket var den allmänna uppfattningen på många håll i Europa under 1970- och 1980-talet.
Antalet litterära parodier blev färre under perioden, men bland de verk som Disney-tolkades av de italienska serieskaparna märks Shakespeares "Othello", kung Arthur-legenden "Riddarna av runda bordet" och Jerome K. Jeromes "Tre män i en båt".
1978-1988: Generationsskifte
Om 1970-talet kännetecknades av stabilitet, så var Mondadoris sista decennium som Disneyproducent snarare präglad av nydaning - de tre äldsta författarna Guido Martina, Carlo Chendi, och Gian Giacomo Dalmasso lämnade produktionen 1984, och även om de två förstnämnda skulle komma att återkomma under nittiotalet, så innebar det att nya krafter behövdes. Flera nya manusförfattare anlitades, däribland Rudy Salvagnini, Bruno Concina, Alessandro Sisti, Giorgio Figus, Carlo Gentina, Fabio Michelini, Carlo Panaro, och Bruno Sarda, varav alla utom de två förstnämnda ännu är aktiva 2020. Även tecknarsidan fick mycket nytt blod med Maurizio Amendola, Sandro Dossi, Roberto Marini, Maria Luisa Uggetti, Giampiero Ubezio, Alessandro Gottardo, med flera. Därutöver medverkade många kreatörer med ett mindre antal serier, och förlaget började också anlita flera spanska tecknarstudior: Studio Recreo, Francesc Bargadà Studio, Studio Bonnet, och Comicup Studio. Resultatet blev en både tecknarmässig och manusmässig mindre enhetlig produktion.
Antalet nya återkommande seriefigurer minskade - störst genomslag fick professorerna Zapotec (skapad av Massimo De Vita 1979) och Marlin (skapad av Concina och De Vita 1985), som sedan 1985 har gett Musse och Långben möjlighet att besöka gångna epoker genom sin tidsmaskin. Chendi och Cavazzano introducerade dels rymdankan OK Kvack (OK Quack, 1981) som blivit strandad på jorden efter att hans, med ett mynt till förväxling identiska, rymdskepp försvunnit, och dels privatdetektiven Sven Snokare (Umperio Bogarto, 1982). Andra nya bekantskaper är djungelgorillan King (1978), Kalles sjömanskompis Ansjovius (Acciuga, skapad av Guido Scala 1982), den afrikanska drottningen Zenobia (skapad av Scarpa 1983) som blir störtförälskad i Långben, och utomjordingen Attjo (Etci, skapad av Alessandro Bencivenni och Comicup Studio 1984), som är allergisk mot lögner.
Första halvan av 1980-talet innefattade flera långa seriesviter. Bland annat publicerades 1982-1983 några av Guido Martinas längsta serier: dels de två dittills längsta parodierna, "Vinden från Södern" (Topolino #1395-1400, tecknad av Carpi och baserad på "Borta med vinden") och "Kalle Anka som Marco Polo" (Topolino #1409-1412, tecknad av Scarpa och baserad på Marco Polos reseskildningar), och 1983, några månader innan Martinas avsked från serieförfattandet, publicerades hans "Resa på klassisk mark" ("La saga di Messer Papero e di Ser Paperone", Topolino #1425-1431, tecknad av Carpi), en sjudelad berättelse som utspelar sig i renässansen Toscana, med historiska motsvarigheter till Joakim och Kalle i huvudrollerna.
Det tidiga åttiotalet innebar också några försök att publicera enstaka engångsutgåvor och nya systertidningar till Topolino. Topolino Più utgavs 1983-1984 med 10 nummer, var och ett med ett långt äventyr av någon av serieproduktionens främsta kreatörer. Fem av dessa serier samlades på svenska i boken "5 x Kalle", och en sjätte publicerades som seriealbum: "Kalle Anka och Orientens mystik". Därefter publicerades 1984-1987 pysseltidningen Disney Giochi och 1985 gavs sporttidningen Topolino Sport ut.
1984, i samband med Kalle Ankas 50-årsdag, publicerade Marco Rotas albumet "Mitt liv i ett äggskal", ("Buon compleanno, Paperino") en seriebiografi över Kalles liv. Precis som i tidigare italienska serier är Farmor Anka och Joakim här syskon, och det berättas hur de tillsammans tar ansvar för den föräldralöse Kalles uppfostran.
1980 inleddes utgivningen av ännu en månadstidning, Super Almanacco Paperino, vilken vid årskiftet 1985/1986 blev Paperino Mese. Almanacco Topolino bytte vid årsskiftet 1984/1985 namn till Disney Mega. 1987 inleddes utgivningen av Zio Paperone. Medan Paperino Mese till stor del bestod av nya italienska serier, fokuserade Disney Mega och Zio Paperone på importerat och/eller repriserat material.
1988 valde Walt Disney Company att inte förnya Mondadoris licens, utan tog istället själva över produktionen. Flertalet kreatörer följde dock med i övergången, och produktionen påverkades därmed inte nämnvärt. Det mest markanta avhoppet var Marco Rota, som fortsatte som redaktör hos Mondadori, och sedan 1990 skapar Disneyserier för Egmont.
1988-1999: Disney tar över
Omslaget till Mickey Mouse Mystery Magazine #0, med debutavsnittet av "Musse i Anderville" © Disney.
I och med Disneys övertagande av serieproduktionen växte produktionstakten av italienska Disneyserier stort under 1990-talet, och ett flertal nya författare anlitades. Bland de mest produktiva märks François Corteggiani (som dock redan var etablerad som Disneykreatör i sitt hemland Frankrike), Nino Russo, Sergio Tulipano, Francesco Artibani, Alberto Savini, Augusto Macchetto, Bruno Enna, Marco Bosco, Tito Faraci, Stefano Ambrosio, Riccardo Secchi, och Gaja Arrighini, varav flertalet ännu 2020 är aktiva.
Tecknarsidan växte ännu mer explosionsartat med ett hundratal nya kreatörer. För att upprätthålla en genomgående stil inrättades serietecknarskolan Scuola Disney (sedermera Accademia Disney) inledningsvis med Giovan Battista Carpi som rektor och konstnärlig ledare. Bland de många produktiva tecknarna som etablerades under slutet av 1900-talet märks Valerio Held, Silvio Camboni, Giuseppe Dalla Santa, Enrico Faccini, Alessandro Perina, Silvia Ziche, Maria Grazia Galliani, Giorgio Di Vita, Roberto Vian, Salvatore Deiana, Lara Molinari, Andrea Ferraris, Lucio Leoni, Ottavio Panaro, Marco Mazzarello, Giampaolo Soldati, Marina Baggio, Marco Gervasio, Andrea Freccero, Gianfranco Cordara, Donald Soffritti, Roberta Zanotta, Stefano Intini, Michele Mazzon, Paolo Mottura, Francesco Guerrini, Alessio Coppola, Corrado Mastantuono, Anna Marabelli, Luciano Milano, Claudio Sciarrone, Danilo Barozzi, Carlo Limido, Alessia Martusciello, Giuseppe Zironi, Luigi Piras, Sergio Cabella, Manuela Razzi, Massimo Asaro, Marco Palazzi, Lorenzo Pastrovicchio, Paolo Campinoti, Ettore Gula, Roberta Migheli, Giuseppe Ferrario, Stefano Turconi, Nicola Tosolini, Massimiliano Narciso, Emilio Urbano, Graziano Barbaro, Giuseppe Sansone, och Daniela Vetro.
En av anledningarna till den massiva nyrekryteringen var den ökade mängden tidningar med inhemska Disneyserier under 1990-talet. Redan 1989 inleddes utgivningen av Cip & Ciop (som utöver nyproducerade avsnitt av titelserien "Piff och Puff" inledningsvis också innehöll nya setier med "Bambi", "Nalle Puh" och "Lille Hiawatha"), en månadstidning för barn i förskoleåldern, vilken 1997-1998 hade en avläggare i Amici di Zampa ("Tassens vänner", bland annat med nyproducerade avsnitt "Lejonkungen" och "Pongo och de 101 dalmatinerna"). 1994-2000 publicerades dessutom La Sirenetta, baserad på tv-serien "Den lilla sjöjungfrun", vilken i sin tur var en "prequel" till långfilmen med samma namn.
Även figurer från Topolino fick egna månadstidningar; i Minni (utgiven 1993-2001) huserade titelfiguren Mimmi Pigg, och även andra välkända kvinnliga karaktärer sattes i fokus: främst Kajsa Anka, men även Klarabella Ko, Farmor Anka, Gittan, Magica de Hex, Tyra Trollpacka och Kicki, Pippi och Titti. Tidningen var dock inte en klassisk flicktidning, utan serierna var till sin karaktär snarlika serierna i Topolino. I GM: Giovani Marmotte (1995-2000) fick Gröngölingarna med Knattarna i spetsen stå i rapljuset, och i Paperinik (1993-2005, nya serier med start 1995) handlade det om Stål-Kalle. Utöver detta publicerades tematiska tidningar som deckartidningen Topomistery (1991-2000), fantasytidningen Paper Fantasy (1994-2000), och humortidningen Ridi Topolino (1997-1999), vilka huvudsakligen innehöll repriser, men också vanligen inkluderade en nytecknad serie/nummer. Även Disney Mega som huvudsakligen publicerat internationellt producerade Disneyserier inkluderade inhemska avsnitt 1990-1995, Disneyseriebilagor började dyka upp i flera tidningar utanför seriegenren, och ytterligare pysseltidningar som även inkluderade nytecknade serier började publiceras.
Det mest uppmärksammade nytillskottet i Disneytidningsutgivningen var dock Paperinik New Adventures (PKNA), vilken fick premiär 1996 och presenterade en manusmässigt och grafiskt tillspetsad version av Stål-Kalle, tydligt influerad av amerikanska superhjälteserier. Konceptet hade skapats av bland andra Alessandro Sisti, Francesco Artibani, Ezio Sisto, och Claudio Sciarrone, och omfattade jämte Kalle/Stål-Kalle ett i huvudsakligen nytt persongalleri. Genom ett par omformningar kom denna version att fortleva till 2005.
Framgången med den uppdaterade Stål-Kalle fick förlaget at satsa på en liknande nyversion av Musse Pigg. 1999 utkom det första numret av Mickey Mouse Mystery Magazine (MMMM), ett koncept skapat av Tito Faraci och teamet bakom PKNA. Även i detta fall placerades huvudfiguren i en helt ny miljö med ett helt nytt persongalleri, denna gång i storstaden Anderville, och inspirationen var nu moderna tv-deckare. Serien, som på svenska fått namnet "Musse i Anderville", avslutades 2001.
Utöver karaktärerna skapade för PKNA och MMMM introducerades även nya återkommande figurer i i den etablerade mus- och ankvärlden. Kalle fick lära känna den tuggummituggande utomgjordingen Lille Gummi (Little Gum, skapad av Giulio Chierchini 1988), mästerskurken och hypnotisören Spectrus (skapad av Bruno Sarda och Massimo De Vita 1990), den filmtokige journalisten Malte (Vincenzo Paperica, skapad av Vincenzo Mollica och Giorgio Cavazzano 1995), den sympatiske men late målaren Fabian Fånflabb (Bum Bum Ghigno, skapad av Corrado Mastantuono 1997), dubbelspionen Dubbel-G (Doppio-G, skapad Fabio Michelini och Marco Gervasio 1999), och Joakims robot Botulf (Camillino, skapad av Rodolfo Cimino och Alessandro Gottardo 1999). Flängbert fick sällskap av nyhetsfotografen Andy Ascott (skapad av Luca Boschi och Andrea Freccero 1997, ej i svensk översättning), och Alexander Lukas återknöt bekantskapen med sin skolkamrat, biologen Prisse (Crunk, skapad av Bruno Concina och Valerio Held 1999) och hans familj. Musse å sin sida presenterades för Långbens Indiana Jones-liknande kusin Indiana Jöns och dennes ärkefiende professor Pumpernickel (Indiana Pipps och Kranz, skapade av Bruno Sarda och Maria Luisa Uggetti 1988), Svarte Petters brorsöner Pelle och Putte (Pierino & Pieretto, skapade av Carlo Panaro och Corrado Mastantuono 1991), kommissarie Karlssons hustru Petulia (skapad av Giorgio Pezzin, Romano Scarpa och Lucio Michieli 1996), och inspektör Klovéns rival, den hårdkokte polisen Sten Tuff (Rock Sassi, skapad av Tito Faraci och Giorgio Cavazzano 1997).
I de nya gröngölingsserierna, som ursprungligen skrevs av Nino Russo, rörde sig handlingen kring Knattarna och deras scoutgrupp bestående av Oppfinnar-Jockes brorson Newton och 1970-talsskapelsen Allan, samt nyskapelserna Bert (Bertie), Rulle (Lardello), Chips, och Nicke (Chuck). Återkommande skurkar inkluderade Darkus, Mr. Trouble och professor Zero, och dessutom gjorde grönspättorna ett flertal framträdanden, med ledaren Clarissa och flickscouterna Betty, Scarlet, Litzy, och Mitzi. Dessa serier publicerades på svenska i den kortlivade tidningen G: Gröngölingspatrullen, och därefter har enstaka avsnitt nått en svensk publik i Kalle Ankas Pocket och dess sidotitlar.
Nya figurer skapades också för tidningen Minni, men dessa serier har endast undantagningsvis nått Sverige: här märks Mimmis tonåriga systerdöttrar Tiny och Lily (och även den yngre systerdottern Tuttan, skapad i USA på 1960-talet), poliskonstapeln Melissa, magikern Tebel, och prinsessan Dorina. Nino Russo utmärker sig bland manusförfattarna även på denna tidning.
1998 publicerades i Topolino det första avsnittet av "Kalle Ankas barndom", skapat av Paola Mulazzi och Alessandro Barbucci, en serie om Kalle Ankas barndom hos Farmor Anka. Yngre versioner av etablerade figurer som farbror Joakim och Alexander Lukas dyker upp, men serien omfattar huvudsakligen ett nytt persongalleri, framför allt bestående av Kalles kompisar Tom, Ludde (Louis), Stina (Millicent), och Fredrika (Betty Lou). Även barnens lärarinna, fröken Stregina (Miss Witchcraft), är ofta förekommande, och serien omfattar flera ytterligare återkommande figurer. Sedan 1998 har de italienska kreatörerna skapat över 500 avsnitt av denna serie, som även tagits upp av den Danmarksbaserade Disneyproduktionen.
Under periden publicerades några av de längsta Disneyserier som någonsin producerats: "Jakten på zodiaken" ("Alla ricerca della pietra zodiacale", Topolino #1780-1791, 1990) av Bruno Sarda, Massimo De Vita och Franco Valussi, "Kalle i Korea" ("Paperolimpiadi", Topolino #1705-1712, 1988) av Romano Scarpa, och "Ankornas sju underverk" ("Le sette meraviglie dei paperi", Topolino #1800-1806, 1990) av Fabio Michelini, Giuseppe Dalla Santa och Maurizio Amendola. Därutöver publicerades flera längre följetonger, såsom Giorgio Pezzins och Massimo De Vitas "Det var en gång i Amerika" ("C'era una volta... in America") som, i 14 delar, genom Musse och Långbens förfäder följer USA:s utveckling från 1620-talet till Hollywoods guldålder; Rudy Salvagninis och Lino Gorleros "Långbens onsdagar" ("I mercoledì di Pippo") i vilken Långben berättar fantasifulla skrönor för Musse; Gianfranco Cordaras "Elementärt Knase" ("Elementare Paperoga") om Knase och Sven Snokares äventyr som detektiver; och Giorgio Pezzins och Massimo De Vitas "På äventyr med Muso de Pips" ("Tops Stories") om en äventyrlig förfader till Musse. Bland de litterära verk som blev Disneytolkade märks "Samhällets olycksbarn", "Den oändliga historien", och "Tristan och Isolde".
2000-2013: Ett nytt årtusende
Bland de kreatörer som tillkom under börjad av 2000-talet finns bland annat Casty, som både skriver manus och tecknar, och vars Musse Pigg-serier blivit hyllade som de främsta sedan Romano Scarpas storhetstid. Andra produktiva manusförfattare inkluderar Massimiliano Valentini, Riccardo Pesce, Fausto Vitaliano, Silvia Gianatti, Teresa Radice, Giorgio Salati, Roberto Gagnor, Gabriele Panini, Francesca Agrati, Alessandro Ferrari, och Tea Orsi, medan tecknarsidan fick tillskott av bland andra Michela Frare, Andrea Lucci, Antonello Dalena, Paolo De Lorenzi, Giada Perissinotto, Francesco D'Ippolito, Valentino Forlini, och Gianfranco Florio.
Under det nya årtusendets första decennium stillades avknoppningarna från Topolino något. Paperino fortsatte att publiceras som tidigare, med i regel en ny serie per nummer, liksom Zio Paperone som dock gick i graven 2007. GM: Giovani Marmotte ersattes år 2000 med GM Magazine, som dock bara överlevde ett halvår; Minni ersattes år 2001 med Minni – Amica del Cuore, som fortlevde till 2008 (om än bara med reprismaterial under de sista fyra åren); och Paperinik, som fortsatte att blanda nytt och gammalt material, blev Paperinik Cult 2005 och Paperinik Appgrade 2012. Efter att Mickey Mouse Mystery Magazine avslutats 2001 följde den skräckfilminspirerade nytolkningen X-Mickey, som utgavs i egen tidning 2002-2004 och lät Musse upptäcka en parallellvärd befolkad av märkliga karaktärer. Serien "Kalle Ankas barndom" knoppade 2005-2006 av i den egenbetitlade tidningen PP8: Paperino Paperotto. Antalet nya pyssel- och aktivitetstidningar baserade på Topolino ebbade ut; främsta nytillskottet var Disney in Cucina som utgavs 2003-2005 och blandar kortare nyproducerade serier med matrecept. Härutöver fortsatte flera tidningar med repris- och importserier att publiceras.
År 2000 ersattes La Sirenetta av Principesse Disney, baserad på franchisen Disney Prinsessor. De sista nyproducerade italienska serierna publicerades i Principesse Disney 2005, varefter de ersattes av serier importerade från Egmonts "Disney Prinsessor"-tidningar.
Periodens främsta nytillskott blev Elisabetta Gnones fantasyserie "W.I.T.C.H.", publicerad både i egen tidning utgiven 2001-2012, och i flera specialutgåvor. Serien är en nyskapelse tecknad i pseudomangastil med människor i huvudrollerna och saknar kopplingar till andra Disneyserier. Framgångarna med "W.I.T.C.H." ledde till upprättandet av förlagsetiketten Buena Vista Comics som var aktiv 2003-2011 och fokuserade på att ta fram nya fristående koncept; främst gav den upphov till "Monster Allergy" (2003–2006) och "Kylion" (2004–2005), båda skapade av Francesco Artibani. Ytterligare en tilltänkt ny serie var Fausto Vitalianos "Speed Loop", som, trots ett massivt inledande reklampådrag, inte resulterade i mer än en enda serieroman; "Speed Loop: Episode Zero" (2006).
2003 övertog Disney Italia produktionen av de officiella serieadaptionerna baserade på nya animerade Disneyfilmer, vilken dessförinnan hade varit centrerad till Frankrike. Vid samma tid startade flera serietidningar med nyproducerade serier baserade på filmfranchiser; främst utmärker sig Cars (påbörjad 2008), High School Musical (2007–2010), den kortlivade Buzz (2004–2005), baserad på Buzz Lightyear från Toy Story-filmerna, och Fairies (2005–2013), med älvan Tingeling från Peter Pan i huvudrollen. Härutöver etablerades flera tidningar som visserligen innehöll korta nyproducerade serier baserade på film- och tv-franchiser, men hade sitt huvudfokus på pyssel och medföljande leksaker: Disney Magic (påbörjad år 2000), Mondo Disney (2001–2012), Disney Global (2002–2012), Disney Channel Magazine (2005), med flera. Under 2010 publicerade dessutom en stor mängd serietidningar baserade på merchandise-franchisen Disney Cuties.
Bland de nya återkommande figurer som tillkom i musserierna utmärker sig främst Indiana Jöns' flickvan, arkeologen Martina (Martina Ubersetzen, skapad av Augusto Macchetto & Massimo De Vita 2000); Musses morbror Jeppe och hans papegoja Astolf (Zio Jeremy & Agenore, skapade av Bruno Sarda & Massimo De Vita, 2000); Musses arkeologvän Eurasia Musy (Eurasia Tost, skapad av Casty & Giorgio Cavazzano 2003); och den skrattande mästerförbrytaren Maximus Tvespratt (Vito Doppioscherzo, skapad av Casty & Massimo De Vita 2004). I ankserierna debuterade Stål-Kalles allierade, magikern Trollanko (Mago Papernova, skapad av Stefano Ambrosio & Giorgio Cavazzano 2006); borgmästar Bacons son och Knattarnas kompis Benny Bacon (Oliver Gooswon, skapad av Stefano Ambrosio & Andrea Freccero 2007); superskurken Elektra (Zafire, skapad av Riccardo Secchi & Giorgio Cavazzano 2007), Skogs-Olas grälsjuke granne Trulebratt (Truz, skapad av Fausto Vitaliano & Giorgio Cavazzano 2007), och Oppfinnar-Jockes onda klon Doktor Tocke-Jocke (Mad Ducktor, skapad av Bruno Enna & Corrado Mastantuono 2011).
Flera nya koncept introducerades, och placerar etablerade figurer i nya sammanhang och därmed introduceras ytterligare flera nya figurer. Utöver ovan nämnda "X-Mickey", som på svenska fått namnet "X-Musse" utmärker sig också "Historier från havsviken" (producerad 2001-2005), vari sjömännen Knase Anka och Moby Duck slår sig ner i en liten fiskeby; "Dubbeldeckarn" (påbörjad 2008), som följer Kalles äventyr som hemlig agent; den i Sverige opublicerade "Topolinia 20802" (påbörjad 2009), där Musse blir storstadsjournalist; och "Gentlemannatjuven Fantomius öden och äventyr" (påbörjad 2012), om Stål-Kalles föregångare. 2006 debuterade också "Magins mästare", en omfattande fantasysvit där Musse, Kalle och Långben ikläder sig rollerna som aspirerande medeltida magiker. Två långa seriesviter rönte stor uppmärksamhet när de debuterade, men är ännu opublicerade i Sverige: superhjälteföljetongen "Ultraheroes" (Topolino #2726–2734, 2008) och science fiction-sagan "Cronache dal Pianeta T" (Topolino #2891–2905, 2011). Andra mer omfattande serier som har fått svensk publicering inkluderar rymdföljetongen "Ankor i galaxen" ("Paperi Galattici", Topolino #2623–2626, 2006), den långa historiska följetongen om "Långbens anfäder" ("I bis-bis di Pippo", Topolino # 2645–2663, 2006), och den uppmärksammade "Monsterplumpen" ("Darkenblot", Topolino # 2940–2942, 2012). Verk som parodierades inkluderar bland annat romanerna "Dracula", "Moby Dick", "Da Vinci-koden" och "Twilight", men också den tecknade serien "Tex Willer", Federico Fellinis film "La dolce vita", den amerikanska tv-serien "Dr. House", och den italienska såpoperan "Elisa di Rivombrosa".
Sedan 2013: Panini Comics
Hösten 2013 övertog Panini Comics utgivningen och produktionen av de italienska Disneyserierna, och i samband med detta avslutades även verksamheten på Accademia Disney. Detta fick bland annat till följd att den del av serieproduktionen som baserades på långfilmer, tv-serier, och merchandise-franchiser antingen avslutades eller övertogs av Disney-koncernens förlagsgren, Disney Publishing Worldwide.
Panini har med andra ord fokuserat på de klassiska mus- och ankserierna, publicerade främst i Topolino men också i månadstidningarna Paperino, Paperinik Appgrade (som 2016 återfick den kortare titeln Paperinik), och Zio Paperone (som återuppstod 2018). Medan Topolino alltjämt helt fokuserar på nyproducerade serier, så innehåller månadstidningarna främst reprismaterial, men varje nummer inleds vanligen med ett nyproducerat avsnitt. Härutöver publiceras ytterligare titlar helt bestående av antingen äldre eller importerade serier.
Även de titlar som fokuserade på läsare i förskoleåldern avslutades i samband med Paninis övertagande, eller övergick till att förlita sig på importerat eller repriserat material.
