DC Comics

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Klassiska superhjältar i Justice League of America målade av Alex Ross. Från vänster till höger: Atom, Hawkman, Aquaman, Flash, Wonder Woman, Superman, Batman, Martian Manhunter, Green Lantern, Green Arrow och Black Canary. © DC Comics.

Ej att förväxla med det brittiska serieförlaget DC Thomson. Se även förkortningen DC.


DC Comics (ursprungligen National Allied Publications) är ett av USA:s största och mest anrika serieförlag, och mest förknippat med superhjälteserier som "Superman", "Batman" och "Wonder Woman", vilka i regel utspelar sig i DC:s universum. Under flera årtionden har DC Comics varit ett av de två största amerikanska serieförlagen (det andra är Marvel Comics), och idag (2017) ingår DC Comics i Time Warner-koncernen.

Bland serier utanför superhjältegenren märks satirtidningen Mad Magazine, barnserierna Scooby Doo och Looney Tunes, samt den framgångsrika vuxenetiketten Vertigo.

"DC" är ursprungligen en förkortning av Detective Comics, en av förlagets äldsta och främsta serietidningstitlar.


Historik

Det som så småningom skulle bli DC Comics var ursprungligen tre olika förlag: National Allied Publications, grundat av Malcolm Wheeler-Nicholson 1934, Detective Comics, grundat av Wheeler-Nicholson och Jack Liebowitz 1937, och All-American Publications, grundat av Max Gaines 1938. National och Detective slogs under 1930-talet samman till National Comics (senare National Periodical Publications). All-American fortsatte att vara fristående men delade kontor med National, och samarbetade även med vissa projekt, för att slutligen köpas upp av National 1945. Under lång tid var "DC" enbart en etikett som återfanns på förlagens tidningsomslag; först 1977 bytte National formellt namn till DC Comics.

"The Golden Age"

Tidig Stålman från 1938, tecknad av Joe Shuster. © DC Comics.

1935 blev National Allied Publications det första amerikanska serieförlag som gav ut en periodisk serietidning med nygjort material (tidigare hade endast återtrykta dagspresserier fyllt seriemagasinen); februari detta år utkom det första numret av Fun: The Big Comic Magazine. I och med det andra numret bytte tidningen namn till New Fun Comics och från och med nummer 7 var titeln More Fun Comics. Denna tidning etablerade bland annat den äldsta seriefigur som alltjämt dyker upp i förlagets utgivning: Doctor Occult (1935).

Även Nationals systerförlag Detective Comics blev pionjärer. 1938 började de ge ut tidningen Action Comics som i och med tidningens huvudserie "Superman" etablerade superhjältegenren. Därmed hade den period som seriehistoriker kallar "the Golden Age of Comic Books" definitivt inletts.

Det tredje förlaget, All-American Publications, var något mindre framträdande, med antologititeln All-American Comics, påbörjad 1939, som sin främsta titel.

Som förlagens flaggskepp etablerades jämte Action Comics också Detective Comics (utgiven sedan 1937, och med Batman som huvudserie sedan 1939) och Adventure Comics (påbörjad som New Comics 1935; namnbyte 1937). De populäraste superhjältarna kom snart att knoppa av i egenbetitlade tidningar: Superman (1939), Batman (1940), Flash (1940), Green Lantern (1941), och Wonder Woman (1942 – den främsta av förlaget All-American Publications serier). I tidningen All Star Comics etablerades ett av historiens första superhjälteteam, "Justice Society of America" (1940), som bestod av figurer från samtliga tre förlag. Det innefattade dock huvudsakligen hjältar utan egen tidning: Hawkman, Sandman, Spectre, Doctor Fate, Hourman, Atom, Johnny Thunder, Doctor Mid-Nite, Starman, Mister Terrific, Wildcat, och Black Canary, men bjöd även på mer eller mindre framträdande inhopp av de mer namnkunniga hjältarna.

Under 1930-talet var den främste redaktören för National och Detective Vin Sullivan, under vars försyn förlaget bland annat köpte rättigheterna till "Superman" från seriens skapare. Från slutet av 1930-talet till 1951 var Whitney Ellsworth förlagets chefredaktör ("editorial director"), och hade därmed det övergripande redaktionella ansvaret.

"The Atomic Age"

The Adventures of Bob Hope nr 1 (1950) © DC

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

Vid mitten av 1940-talet hade förlagen National, Detective och All-American slutligen gått samman fullständigt, och ägdes nu av Jack Liebowitz och Harry Donenfeld. Nu hade också intresset för superhjältegenren falnat, och fokus skiftade därmed till andra sorters serier; långlivade titlar som etablerades under denna "mellanperiod" (ibland kallad "the Atomic Age of Comic Books") spänner över en mängd genrer: västern (bl.a. "Tomahawk", skapad för Star-Spangled Comics 1947 och publicerad i egen tidning 1950-1972), humor (bl.a. Binky, 1948-1958), romantik (bl.a. Girls' Love Stories, 1949-1973), skräck (bl.a. House of Mystery, 1951-1983), krig (bl.a. Our Army at War/Sgt. Rock, 1952-1988), science fiction (bl.a. Strange Adventures, 1950-1973, Mystery in Space, 1951-1966, och Tales of the Unexpected, 1956-1982), kändisar (bl.a. Bob Hope, 1950-1968, och Jerry Lewis, 1952-1971) och fabeldjur (bl.a. The Fox and the Crow, 1952-1968).

Kritiken mot serietidningsmediet växte under 1950-talet och resulterade i etableringen av Comics Code Authority 1954, i syfte att säkerställa tidningarnas "moraliska kvalitet". Då hade redan de flesta superhjälteserier gått i graven, och endast de mest etablerade fortlevde: "Superman" (i Action Comics och Superman, samt som pojke i "Superboy" i Adventure Comics med start 1946 och i den egenbetitlade Superboy utgiven sedan 1949), "Batman" (i Detective Comics och Batman) och "Wonder Woman" (i Wonder Woman), samt - som biserier i Adventure Comics - "Green Arrow" och "Aquaman". I World's Finest Comics, utgiven sedan 1941, publicerades "Superman & Batman", serier med Batman och Superman i samarbete.

Närmast unik i sitt slag är "Captain Comet", en av ytterst få superhjältar som debuterade under denna period (1951).

"The Silver Age"

Några av DC:s mest kända figurer. Atom, Flash, Green Lantern och Batman

1952 tillträdde Irwin Donenfeld (son till ägaren Harry Donenfeld) som ny chefredaktör, och vid samma tid väcktes återigen intresset för superhjälteserier. Istället för att skapa nya figurer så valde redaktören Julius Schwartz, som hade en avgörande roll för förlagets totala superhjälteutgivning inte minst under femtio- och sextiotalen, att återanvända flera av de gamla superhjältarna. 1956 fick nyversionen av "Flash" premiär, vilket blev starten på den epok som kommit att kallas "the Silver Age of Comic Books". Den nya Flash hade endast superhjältenamnet och sina grundläggande krafter gemensamt med sin föregångare, och snart följde liknande moderniserade versioner av "Green Lantern" (1959), "Hawkman" (1961), "Atom" (1961) och "Black Canary" (1969), och en uppdaterad variant av superhjältegruppen Justice Society of America introducerades under namnet Justice League of America (1960), inledningsvis bestående av Superman, Batman, Wonder Woman, Flash, Green Lantern, Aquaman, och Martian Manhunter (skapad som biserie i Detective Comics 1955).

Utöver återuppväckta äldre superhjältar utvidgades DC-universumet med med nya titlar och figurer som "Challengers of the Unknown" (1957), "Rip Hunter" (1959), "Sea Devils" (1960), "Metal Men" (1962), "Doom Patrol" (1963) och "Animal Man" (1965), och de etablerade superhjältarnas sidekicks slog sig samman i en tonårsvariant av Justice League; "Teen Titans" (1964). 1957 övertog förlaget dessutom rättigheterna till den nedlagda konkurrenten Quality Comics serier, inklusive krigsserien"'Blackhawk'" och superhjälteserien "Plastic Man".

Flertalet av de nya och nygamla serierna fick premiär i antologititlarna Showcase (utgiven 1956-1970) och The Brave and the Bold (påbörjad 1955, och 1965 omvandlad till att fokusera på team-up-serier med Batman som fast figur), för att därefter flytta över till egenbetitlade tidningar.

1965 avled Harry Donenfeld och 1967 köptes förlaget upp av Kinney National Company (vilket sedermera utvecklades till Warner Communications och därefter Time Warner), som redan stod som utgivare åt Mad Magazine. Till ny chefredaktör utnämndes Carmine Infantino – till skillnad från sina företrädare Whitney Ellsworth och Irwin Donenfield, som båda främst var entepenörer och företagare, hade Infantino över tjugo års erfarenhet som serieskapare. Konkurrensen från uppstickaren Marvel Comics gjorde att försäljningen minskade och för att råda bot på situationen rekryterade Infantino stora förmågor som Steve Ditko och lovande stjärnskott som Neal Adams. Samtidigt introducerade han nya serietitlar och figurer. Under sent 1960-tal valde ledningen att avskeda flera av sina äldre serieskapare då de krävde bättre pensioner och sjukförsäkringar. Istället anställdes yngre medarbetare som till stor del växt upp med influenser från Marvels serier. De strävade efter mer sofistikerade historier men de hade också mindre erfarenheter från serieindustrin vilket hämmade kvaliteten.

"The Bronze Age"

Swamp Thing och Louise Simonson på omslaget till The House of Secrets nr 92/1971 av Bernie Wrightson. © DC

1970 lämnade Jack Kirby Marvel för att skapa det ambitiösa science fiction-projektet "The Fourth World" på DC. Projektet lades dock ner i förtid och konceptet och dess figurer integrerades i det huvudsakliga DC:s universum. Likväl har Kirbys övergång sedermera kommit att uppfattas som ett av startskotten för en ny era: "the Bronze Age of Comic Books".

1970-talet innebar också att realismen började bli allt tydligare i superhjälteserierna; inte minst gällde detta för Dennis O'Neils arbete på "Green Lantern" och "Batman".

1976 efterträddes Carmine Infantino av Jenette Kahn i rollen som chefredaktör, och Joe Orlando tillträdde på den nya positionen verkställande redaktör ("executive editor") för de titlar som utspelar sig i DC:s universum. Kahn satt kvar t.o.m. 1989, och Orlando efterträddes 1983 av Dick Giordano.

Sedan 1960-talet hade DC förlorat stora marknadsandelar till Marvel Comics, vars stadigt växande antal superhjäteserietidningar hade etablerat Marvel som DC:s främsta konkurrent. Under 1970-talet, i ett försök att motverka Marvels frammarsch, ökade även DC antalet utgivna titlar markant, och 1978 inleddes storsatsningen "The DC Explosion", vilket innebar såväl ytterligare en stor mängd nya titlar, som mer påkostade utgåvor av de redan etablerade tidningarna.

Försöket visade sig nästan omedelbart vara en ekonomisk felsatsning; i juni 1978 meddelade förlaget att närmare 40 procent av dess utgivning skulle avslutas, och stora delar av redaktionen blev uppsagda, däribland Al Milgrom och Larry Hama. Det massiva nederlaget kom snart att kallas "The DC Implosion".

Bland de sjuttiotalsserier som trots allt fått en relativ lång karriär märks "Swamp Thing" (1971), "Shade the Changing Man" (1977), "Firestorm" (1978), samt västernserien "Jonah Hex" (1972) och fantasyserien "Warlord" (1975). Dessutom inledde man 1972 en nyproduktion av det nedlagda förlaget Fawcetts klassiska superhjälteserie "Shazam".

Som ett led i att återuppbygga verksamheten publicerades 1979-1980 förlagets första miniserier: "The World of Krypton", om Supermans bakgrund och barndom på planeten Krypton, och "The Untold Legend of the Batman", som återberättar ursprungshistorierna till figurgalleriet i Batman-serien. Dessa följdes av flera miniserier, såväl med etablerade figurer, som fristående serier som "Camelot 3000" (1982-1985) och Frank Millers "Ronin" (1983-1984).

Sent 1980-tal

"Watchmen" av Alan Moore och Dave Gibbons. © upphovsmännen och DC Comics.

Under 1960- och 1970-talet hade förlaget återintroducerat flera figurer från 1940-talets "guldålder" som superhjältar på en "alternativ jord", Earth-2, och därmed skapat ett "multiversum" av flera parallella verkligheter. Som en följd hade seriernas kontinuitet blivit allt snårigare, och 1985-1986 publicerades Marv Wolfmans miniserie "Crisis on Infinite Earths" i syfte att strukturera DC:s universum, och underlätta för nytillkomna läsare. I samband med "Crisis..." inkorporerades också flera superhjältar från det nedlagda förlaget Charlton Comics i DC-universumet; mest framträdande av dessa har Blue Beetle, Captain Atom och The Question blivit.

I och med miniserien omdanades flertalet av DC:s stora serier: Frank Miller stöpte om "Batman" i en ny och råare form i och med såväl framtidsvisionen "Batman: Mörkrets riddare" (1986) som bakgrundshistorien '"Batman: År ett" (1987), och John Byrne skapade den moderna "Superman" i och med miniserien "The Man of Steel" (1987). Även andra serier fick motsvarande nystarter.

Flera brittiska serieskapare rekryterades till förlaget, och de både vidareutvecklade etablerade serier och gav upphov till flera serier utan koppling till DC:s universum. Inte minst utmärker sig Alan Moore med den postmoderna superhjälteserien "Watchmen" (1986-1987), framtidsdystopin "V for Vendetta" (1988-1989) och en vidareutveckling av "Swamp Thing", men även Moores landsmän Neil Gaiman (bland annat med en fantasyversion av "Sandman"), Grant Morrison (bland annat med en nyversion av "Animal Man" och en vidareutveckling av "Doom Patrol"), Jamie Delano (bland annat med "Swamp Thing"-avläggaren "Hellblazer") och Peter Milligan (bland annat med en nyversion av "Shade the Changing Man") bidrog till en revitalisering av DC:s serier.

Framför allt Millers och Moores serier från mitten av 1980-talet har sedermera kommit att beaktas som inledningen till de amerikanska serietidningarnas moderna era, omväxlande kallad "the Copper Age of Comic Books", "the Iron Age of Comic Books", "the Dark Age of Comic Books", eller helt enkelt "the Modern Age of Comic Books".

1990-tal

1989 efterträddes Jenette Kahn av Paul Levitz som förlagets chefredaktör och utgivare, samtidigt som Dick Giordanos positition som verkställande redaktör för superhjälteutgivningen övertogs av Mike Carlin. Levitz behöll positionen t.o.m. 2009, och Carlin t.o.m. 2002.

Under det tidiga 1990-talet fick seriesamlandet uppmärksamhet i amerikansk media, vilket dels ledde till en ökad utgivning av samlingsvolymer med äldre serier, bland annat i bokserien "DC Archive Editions", men även innebar att tidningar med spektakulära seriehändelser som Supermans död ("Death of Superman", 1992), Batmans invalidisering ("Batman: Knightfall", 1993) och storsatsningen "Zero Hour: Crisis in Time" (1993) publicerades som "samlarutgåvor".

Dessutom breddade förlaget sin utgivning, vilket inte minst blev tydligt i och med 1993 års etablering av vuxenetiketten Vertigo, vilken huvudsaklingen sprang ur den brittiska våg av serieskapare som hade rekryterats till förlaget under 1980-talet. Andra, mindre långlivade etiketter från decenniet innefattar Piranha Press (1989-1993, alternatviserier), Impact Comics (1991-1993; serier baserade på Archie Comics' superhjältar), Milestone Media (1993-1997; superhjälteserier med fokus på etniska minoriteter), Paradox Press (1994-2004, med mer "litterära" serieromaner och miniserier), och Helix (1996-1999; fokus på science fiction).

1999 övertog DC etiketten WildStorm från konkurrenten Image Comics.

Två av förlagets mest långlivade titlar utanför superhjältegenren etablerades också under årtiondet: Looney Tunes (1994) och Scooby-Doo (1997). Båda serierna produceras fortfarande (2017), men den senare titeln ersattes 2010 med Scooby-Doo: Where Are You?.

2000-tal

Omslaget till första numret av Infinite Crisis, tecknat av Jim Lee. © DC Comics.

2002 ersattes Mike Carlin som verkställande redaktör för "DC:s universum"-titlarna av Dan DiDio.

2000-talet präglades framför allt av en serie satsningar som genomsyrade hela DC:s universum och återkopplade till åttiotalets "Crisis on Infinite Earths". Med start i "Infinite Crisis" (2005-2006), fortgick händelseförloppet i den årslånga, veckovis utgivna maxiserien 52 (2006-2007), och avslutades (för tillfället) i "Final Crisis" (2008-2009). Årtiondet avslutades med ännu en omfattande storyline, "Blackest Night" (2009-2010).

2004-2010 publicerade förlaget översatta mangaserier på etiketten CMX, och 2007-2010 producerades webserier för etiketten Zuda Comics. Ytterligare två kortlivade etiketter var DC Focus (2004-2005, med alternativa superhjälteserier) och Minx (2007-2008, med serier för tonårstjejer). 2005 inleddes även utgivningen av "Showcase Presents", som samlar svartvita återtryck av äldre serier i volymer på vanligen över 500 sidor.

2004 etablerades underetiketten Johnny DC som samlar förlagets barnserier (huvudsakligen titlar baserade på animerade tv-serier som Batman: The Brave and The Bold och Young Justice, samt Looney Tunes och Scooby-Doo: Where Are You?).

2010-tal

Vid årsskiftet 2009/2010 omstrukturerades förlaget och den mångåriga chefsredaktören och utgivaren Paul Levitz efterträddes av duon Jim Lee och Dan DiDio. Samtidigt överlämnade DiDio positionen som verkställande redaktör för "DC:s universum"-utgivningen till Eddie Berganza, och Geoff Johns blev förlagets förste "Chief Creative Officer" (ung. "konstnärlig ledare"). Berganza efterträddes 2012 av Bobbie Chase, vars titel 2015 ändrades till "Vice President of Talent Development", med uppgiften att rekrytera och utveckla nya serieskapare.

2011 genomgick förlagets huvudutgivning en av sina mest genomgående förändringar dittills. Under sommarmånaderna publicerades miniserien Flashpoint, vilken slutade i en påtaglig omdaning av hela DC:s universum. Som en följd därav avslutade flertalet av DC:s titlar sin utgivning - däribland Action Comics och Detective Comics, vilka båda hade utgivits kontinuerligt sedan 1930-talet. På sensommaren/hösten samma år återuppstod flertalet tidningar, med ny numrering och under etiketten "The New 52".

Under "The New 52"-etiketten fick DC:s figurgalleri en nystart, med mer eller mindre nya bakgrundshistorier och nya manusförfattare och tecknare. De titlar som inte utspelade sig i det huvudsakliga DC-universumet – huvudsakligen Johnny DC-utgivningen, Mad Magazine och merparten av Vertigo-titlarna – påverkades inte av omdaningen.

"The New 52"-etiketten försvann sommaren 2015, men seriernas nya kontinuitet fortfor oförändrat i ytterligare ett år. Sommaren 2016 genomfördes en ny omdaning av DC-universumet, "DC Rebirth", och numreringen av flertalet titlar omstartades än en gång med nummer 1. Action Comics och Detective Comics återgick dock istället till sin ursprungliga numrering. Motsvarande titlar som lämnades opåverkade av 2011 års omdaning, fortgick även denna gång utan förändringar.

"DC Rebirth"-etiketten är ännu (februari 2017) aktiv.

Samtidigt med "DC Rebirth" sjösattes också projektet "Hanna Barbera Beyond" som presenterar vuxnare och mörkare versioner av Hanna Barbera-serier som Flintstones, Scooby Doo och Jetsons.

Logotyper

DC's första logotyp förekom första gången på titlar från mars 1940. Bokstäverna DC stod för Detective Comics vilket var det namn företaget använde vid den tiden. Logotypen var anspråkslös och hade ingen bakgrund. Den bestod bara av den enkla texten "A DC Publication". I november 1941 introducerades en uppdaterad DC-logotyp. Den var nästan dubbelt så stor som den första och hade en vit bakgrund. Namnet Superman hade lagts till den ursprungliga texten för att både erkänna Stålmannen som var företagets flaggskepp och Batman som var huvudfigur i serietidningen Detective Comics. Denna logotyp var också den första som var placerad längst upp på omslagets vänstra hörn, en placering som används än idag.

I november 1949 så ändrades logotypen igen för att innefatta företagets dåvarande namn (National Comics Publications). Logotypen användes också som kropp åt Johnny DC, förlagets maskot under 1960-talet.

I oktober 1970 togs den runda logotypen tillfälligt bort till förmån för en enkel "DC"-logotyp i en rektangel tillsammans med namnet på seriens titel eller seriens huvudperson (T.ex. stod det "DC Superman" på många nummer av Action Comics). En bild på huvudfiguren placerades i direkt anslutning ovanför eller nedanför texten. För tidningar som inte hade någon enskild huvudperson, som var fallet för till exempel Justice League of America eller House of Mystery så var texten i logotypen utformad i en speciell stil som passade innehållet i tidningen. För House of Mystery var texten utformad som en fladdermus. Denna användningen av seriefigurerna som logotyper påminner mycket av hur Marvel idag använder seriefigurer som varumärken på sina omslag.

Betydelsefulla serieskapare och förlagsmänniskor

Redaktören Julie Schwartz samt författarna Cary Bates och Elliot S. Maggin som seriefigurer i Justice League of America (vol. 1) nr 123, tecknade av Dick Dillin och Frank McLaughlin. © DC Comics.

I ungefärlig kronologisk ordning

Förlagsetiketter

Aktiva:

Nedlagda:

Mer om DC Comics

Externa länkar