Skillnad mellan versioner av "Le Journal de Spirou"
Wakuran (diskussion | bidrag) m (Defaultsort) |
Wakuran (diskussion | bidrag) (→Historik: +60- och 70-talet, källa Lambiek) |
||
Rad 17: | Rad 17: | ||
Fram till oktober 1965 hade tidningen en seriesida istället för omslag. Länge var det alltid en Spirou-sida, senare andra serier (oftast Gaston). | Fram till oktober 1965 hade tidningen en seriesida istället för omslag. Länge var det alltid en Spirou-sida, senare andra serier (oftast Gaston). | ||
1968 brukar räknas som ett "katastrofår" för tidningen, [[Yvan Delporte]] lämnade sitt jobb som chefredaktör, Franquin lämnar över arbetet på serien "Spirou" till [[Fournier]], och populära tecknare som Jijé, Morris och Paape lämnar tidningen för arbete på annat håll. | |||
Tidningen fortsätter dock vara framgångsrik under hela 70-talet, med nya skapelser som "[[Isabelle]]" (av Will m.fl.), "[[Yoko Tsuno]]" (av [[Roger Leloup]], som upplärd på [[Studios Hergé]] behöll sin [[ligne claire]]-stil) och "[[Natascha]]" (av [[Walthery]] m.fl.). 1967 börjar [[Raoul Cauvin]] arbeta för tidningen, som snabbt inleder en rad succéer som "[[Blårockarna]]" och "[[Sammy]]" m.fl. | |||
==Kuriosa== | ==Kuriosa== |
Versionen från 17 november 2012 kl. 16.49
- För huvudserien, se "Spirou".
Le Journal de Spirou, belgisk veckovis utkommande antologiserietidning utgiven av Dupuis. Startade 1938. Bytte i början av 2006, vid nummer 3537, namn till Spirou Hebdo. En stor mängd belgiska och franska serier har debuterat för den här tidningen, däribland "Spirou" av Rob-Vel m.fl., "Lucky Luke" av Morris m.fl., "Johan och Pellevin" samt "Smurferna" av Peyo, "Natascha" av Walthery m.m. Tidningen populariserade även den s.k. Marcinelle-stilen.
Historik
Tidningen grundades 1938, som Le journal de Spirou, av Jean Dupuis. Ursprungligen var varje utgåva endast åtta sidor lång, och innehöll, förutom titelserien, framför allt amerikanska serier som Stålmannen, och Fernand Dineurs Tim och Tommy, som - precis som titelserien - hade skapats till premiärnumret.
Under andra världskriget, när Tyskland ockuperade Belgien, försvann de amerikanska serierna från tidningen, och Spirous skapare Rob-Vel lämnade över titelserien till Jijé. Tillsammans med Dineur och Sirius svarade Jije för merparten av tidningens innehåll under krigsåren.
Efter kriget kortades titeln till enbart Spirou, och flera nya, ännu relativt okända, serieskapare anlitades: André Franquin, Morris, Victor Hubinon, Jean-Michel Charlier och Eddy Paape. Med dessa inleddes tidningens guldålder, och Dupuis började samla de mest populära serierna i album. Under 1950-talet tillkom serieskapare som Peyo, Jean Roba, Maurice Tillieux, Jidéhem och Will.
Fram till oktober 1965 hade tidningen en seriesida istället för omslag. Länge var det alltid en Spirou-sida, senare andra serier (oftast Gaston).
1968 brukar räknas som ett "katastrofår" för tidningen, Yvan Delporte lämnade sitt jobb som chefredaktör, Franquin lämnar över arbetet på serien "Spirou" till Fournier, och populära tecknare som Jijé, Morris och Paape lämnar tidningen för arbete på annat håll.
Tidningen fortsätter dock vara framgångsrik under hela 70-talet, med nya skapelser som "Isabelle" (av Will m.fl.), "Yoko Tsuno" (av Roger Leloup, som upplärd på Studios Hergé behöll sin ligne claire-stil) och "Natascha" (av Walthery m.fl.). 1967 börjar Raoul Cauvin arbeta för tidningen, som snabbt inleder en rad succéer som "Blårockarna" och "Sammy" m.fl.
Kuriosa
Serien "Gaston" antas utspela sig på Le Journal de Spirous redaktion. Eftersom denna tidning inte finns i Sverige har dock den svenske översättaren valt att kalla Gastons arbetsplats för Spirouförlaget.
Mer om Le Journal de Spirou
- Paul Gravett: "Spirou 70 år" (Bild & Bubbla nr 3/2008, s. 12–14)
Se även
Externa länkar
- Le journal de Spirou (officiell webbplats)
- Tout Spirou (inofficiell webbplats)
- Bilder av omslagen till flera Le Journal de Spirou från 1938 och framåt.
- Lambiek - Comiclopedia: Spirou
Artikeln, i den version den hade den 2012-06-07, innehåller till stor del information hämtad från Wikipedia:Le Journal de Spirou.