Plastic Man
Amerikansk superhjälteserie skapad av Jack Cole. I Sverige även känd under namnet "Plastmannen".
Bakgrund
"Plastic Man" dök för första gången upp 1941 i tidningen Police Comics, utgiven av förlaget Quality Comics. Till skillnad från de flesta av föregångarna i superhjältegenren, så var det här fråga om en parodi som inte tog sig själv på alltför stort allvar. Vilket inte betyder att det inte fanns en genuinitet i serien. Historierna pendlade mellan crazyhumor och seriositet, och både teckningar och manus anses allmänt visa upp en vitalitet som få andra amerikanska serier levde upp till under samma tid.
Handling
© DC Comics.
Samvetslöse småskurken "Eel" O´Brian deltar en dag i en misslyckad kupp på en kemifabriks lönekontor. De blir upptäckta av vakter och "Eel" skottskadas och lämnas kvar av sina kumpaner. Till råga på allt har han blivit indränkt i en okänd kemisk syra som bränner i hans skottsår då han flyr. Skadad och utmattad flyr "Eel" ut ur staden och kollapsar på en bergstopp. Där finns ett kloster och en munk som låter honom vila upp sig och begrunda sina synder. När han tillfriskar upptäcker han att den kemiska substansen har förändrat honom: han kan nu forma sin kropp hur som helst, anta vilken skepnad som helst. "Eel" inser att han har fått en andra chans och bestämmer sig för att använda sin förmåga i det godas tjänst. Och hans första uppdrag blir att sätta fast sina gamla kompisar, som lämnade honom åt hans öde.
Plastmannen blir från och med nu brottets fiende nummer ett. Hans förändringsförmåga gör att ingen kan veta var han befinner sig. Är han fåtöljen i hörnet i ditt vardagsrum? Hunden du är ute och rastar? Telefonluren som du håller i handen? Det enda sättet att lokalisera honom är att upptäcka de grälla färgerna i hans dräkt – rött, gult och svart – någonstans i din omgivning. Dessutom gör hans krafter honom till en stridsmaskin utan dess like. Hela hans kropp är ett enda vapen som kan användas på alla tänkbara sätt. Lägg till detta att han är i stort sett osårbar mot pistolkulor, knivar och andra konventionella vapen, och du inser att "Plas" inte är någon man vill göra sig ovän med i första taget.
Snart fick Plastic Man polisens förtroende och han blev sedermera aktiv i F.B.I. Genom att behålla sin skurkidentitet "Eel" kunde han röra sig fritt i den undre världen. En annan småskurk, matvraket och kåtbocken Woozy Winks, blev efter ett tag hans mer eller mindre uppskattade medhjälpare. Skurkarna de kämpade mot under den här tiden var fantasifulla och färgsprakande och framför allt genuint onda: Hairy Arms, Lava Man, Amorpho, Sadly-Sadly, The Green Terror m.fl. var ruttna in till märgen.
Publicering
"Plastic Man" fortsatte att gå i Police Comics från 1941 till 1950. 1943 fick serien dessutom en egen tidning som fortsatte ända fram till 1956, då Quality-förlaget lade ner sin verksamhet. Två år senare dog Jack Cole.
Plastic Man efter Jack Cole
Inte långt därefter köptes rättigheterna till serien av DC Comics som gjorde några kortvariga försök att återuppliva karaktären. 1966 kom en version av Arnold Drake och Gil Kane, som höll i tio nummer. Den handlade egentligen om Plastic Mans son, som fört vidare sin fars arv. 1976 gjordes ett nytt försök av Steve Skeates och Ramona Fradon, då med den ursprungliga Plastic Man tillbaka i rollen. Inte heller den höll i mer än tio nummer. Ytterligare en revival kom i tidningen Adventure Comics 1980, med manus av Len Wein och teckningar av Joe Staton. 1988 kom en fyranummers miniserie av Phil Foglio och Hilary Barta, och 1999 en Plastic Man Special av Ty Templeton.
Samtidigt blev Plastic Man en integrerad part i DC:s superhjälteuniversum (något som många motsatte sig eftersom de ansåg att hans humor och unika kvalitéer inte gjorde sig bra i förhållande till andra, mer "seriösa" superhjältar). Sålunda fick man under 70-, 80- och 90-talen se "Plas" gästspela med såväl Stålmannen som Batman och Captain Marvel, ofta skildrad som avdankad alkis och föredetting till superhjälte.
1998 gjorde så serieförfattaren Grant Morrison Plastic Man till aktiv medlem i superhjältegruppen JLA vilket plockade fram figuren i rampljuset igen. Även om detta var en (relativt) seriös serie, så fick Plastic Man utrymme för både humor och galenskaper i gruppen. Av Morrison kallades han för "Dionysos på superhjältarnas Olympus".
2004–2006 fick "Plastic Man" återigen en egen tidning, skriven och tecknad av Kyle Baker. Denna version anses av många vara den bästa sedan Cole, och blev även den mest långlivade med sina 20 nummer.
Publicering i Sverige
I Sverige har "Plastmannen" av Jack Cole publicerats i serietidningen Gigant på 1980-talet, samt ett avsnitt i Bild & Bubbla nr 4/1982. Foglios och Bartas version gick i Super-Team 1992. Figuren har även gästspelat i svenskpublicerade äventyr med Stålmannen och JLA.
Efterföljare
Plastic Man var den första elastiska superhjälten och därmed förebilden till figurer som Gummimannen, Metamorpho och Mr. Fantastic i "Fantastiska Fyran".
Hyllningar och parodier
- Mr. Gum i "Madman" av Mike Allred
TV-serien
1973 filmatiserades Plastic Man för första gången då han gästspelade i tecknade TV-serien "Super Friends".
Figurens egen TV-serie lät vänta på sig några år, men 1979–81 producerades den tecknade TV-serien "The Plastic Man Comedy/Adventure Show", skriven av serieförfattaren Mark Evanier (som ju bl.a. är upphovsman till "Groo"). Plastic Man flänger här jorden runt i ett flygplan för att fånga bovar tillsammans med sina medhjälpare Penny och Hula Hula. Woozy Winks är över huvud taget inte med utan verkar ha fått föra vidare några av sina attribut till den runde och glade hawaiianen Hula Hula.
1980 kom så "Plastic Man/Baby Plas Super Comedy Show", där Plastic Man gift sig och fått en lika elastisk son.
Mer om Plastic Man
- Horst Schröder: Plastic Man (Bild & Bubbla 4/1982)
