Skillnad mellan versioner av "Le Journal de Spirou"
E.G. (diskussion | bidrag) |
Wakuran (diskussion | bidrag) (→Guldåldern: Marcinelle, utvidgning) |
||
| Rad 25: | Rad 25: | ||
Efter kriget kortades titeln till enbart ''Spirou''. Utgivningen återupptogs bara några veckor efter befrielsen från den tyska ockupationen, till en början med ett mindre format än tidigare. Jijé var tidningens huvudförfattare och skapade sidor för flera olika serier varje vecka. Några amerikanska serier kom också tillbaka. | Efter kriget kortades titeln till enbart ''Spirou''. Utgivningen återupptogs bara några veckor efter befrielsen från den tyska ockupationen, till en början med ett mindre format än tidigare. Jijé var tidningens huvudförfattare och skapade sidor för flera olika serier varje vecka. Några amerikanska serier kom också tillbaka. | ||
Jijé tog tre unga begåvade tecknare under sina vingar; [[André Franquin]], [[Morris]] och [[Will]], och lärde upp dem i sin egen studio, dessa fyra tecknare kom att bli kända som [[Bande à quatre]] och lade grunden till [[Marcinelle-skolan]] - döpt efter ''Spirous'' redaktion i Marcinelle i Charleroi söder om Bryssel - som fick enorm påverkan under årens lopp. | |||
Flera nya, ännu relativt okända, serieskapare anlitades under 1946 och 1947: [[Victor Hubinon]], [[Jean-Michel Charlier]] och [[Eddy Paape]]. I ''Spirou'' publicerades snart "[[Buck Danny]]" av [[Hubinon]] och [[Charlier]] och "[[Lucky Luke]]" av Morris. Franquin tog redan 1946 över titelserien från Jijé. | |||
Med dessa inleddes tidningens guldålder, som sammanföll med det som har kallats de belgiska seriernas guldålder. Huvudkonkurrentserietidningen ''[[Tintin (serietidning)|Tintin]]'', med "[[Tintin]]" som huvudserie, startade 1946. Trots en liten hemmamarknad i Belgien, kunde tidningarna lätt säljas även till flera andra länder genom att de var skrivna på franska. Den [[Fransk-belgiska serier|fransk-belgiska seriemarknaden]] har alltid varit till fördel för belgarna på detta sätt. | |||
Medan ''Spirou'' innehöll serier i Marcinelle-stil, innehöll ''Tintin'' serier som räknas till ''[[ligne claire]]''-stilen. Fram till 70-80-talet låg dessa två veckovis utkommande tidningar i ständig konkurrens och befäste teckningsstilar och genrer som fick mängder av efterföljare. | |||
Dupuis började samla de mest populära serierna i [[seriealbum|album]], men tidningen hade ändå sin trogna läsarskara eftersom serierna publicerades där först. Många serier kom dessutom aldrig ut i serieformat. | Dupuis började samla de mest populära serierna i [[seriealbum|album]], men tidningen hade ändå sin trogna läsarskara eftersom serierna publicerades där först. Många serier kom dessutom aldrig ut i serieformat. | ||
Versionen från 5 oktober 2013 kl. 13.37
- För huvudserien, se "Spirou".
 Den här artikeln är utsedd till månadens samarbete. Hjälp till att utveckla och komplettera artikeln före månadens slut. |
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Le Journal de Spirou, senare Spirou, belgisk veckovis utkommande antologiserietidning utgiven av Dupuis. Tidningen startade 1938 och har haft löpande numrering sedan starten. I början av 2006, vid nummer 3537, bytte den namn till Spirou Hebdo.
En stor mängd belgiska och franska serier har debuterat för den här tidningen, däribland titelserien "Spirou" av Rob-Vel m.fl., "Lucky Luke" av Morris m.fl., "Johan och Pellevin" samt "Smurferna" av Peyo, "Natascha" av Walthery och "Gaston" av André Franquin. Tidningen populariserade även den s.k. Marcinelle-stilen.
Början
Tidningen grundades i april 1938, som Le journal de Spirou, av den etablerade tidningsförläggaren Jean Dupuis som satte sina unga söner Paul och Charles Dupuis i ledningen för denna tidning, riktad till en ung publik.[1] Tanken var att konkurrera på den marknad som hade visat sig lönsam för den veckoutgivna franska serietidningen Le Journal de Mickey och den i Belgien varje vecka utkommande dagstidningsbilagan Le Petit Vingtième, som innehöll "Tintin".
Serien "Spirou" skapades direkt för tidningen av fransmannen Rob-Vel. Ursprungligen var varje utgåva endast åtta sidor lång, och innehöll, förutom titelserien, framför allt amerikanska serier som "Stålmannen", men även Fernand Dineurs "Tim och Tommy", som - precis som titelserien - hade skapats till premiärnumret. I oktober började man också ge ut den nederländskspråkiga editionen Robbedoes för Belgiens flamländska befolkning.[2] Både Spirou och Robbedoes blev populära och utökades snart till 16 sidor per nummer.
Andra världskriget
Under andra världskriget, när Tyskland 1940 ockuperade Belgien och norra Frankrike, försvann de amerikanska serierna från tidningen. Spirous skapare Rob-Vel hade inte längre möjlighet att regelbundet skicka serier från Frankrike, varför han lämnade över titelserien till Jijé. Tillsammans med Dineur och Sirius svarade Jijé för merparten av tidningens innehåll under krigsåren. Inte förrän i slutet av kriget drabbades tidningen av resursbrist då papper inte kunde levereras.
Guldåldern
Efter kriget kortades titeln till enbart Spirou. Utgivningen återupptogs bara några veckor efter befrielsen från den tyska ockupationen, till en början med ett mindre format än tidigare. Jijé var tidningens huvudförfattare och skapade sidor för flera olika serier varje vecka. Några amerikanska serier kom också tillbaka.
Jijé tog tre unga begåvade tecknare under sina vingar; André Franquin, Morris och Will, och lärde upp dem i sin egen studio, dessa fyra tecknare kom att bli kända som Bande à quatre och lade grunden till Marcinelle-skolan - döpt efter Spirous redaktion i Marcinelle i Charleroi söder om Bryssel - som fick enorm påverkan under årens lopp.
Flera nya, ännu relativt okända, serieskapare anlitades under 1946 och 1947: Victor Hubinon, Jean-Michel Charlier och Eddy Paape. I Spirou publicerades snart "Buck Danny" av Hubinon och Charlier och "Lucky Luke" av Morris. Franquin tog redan 1946 över titelserien från Jijé.
Med dessa inleddes tidningens guldålder, som sammanföll med det som har kallats de belgiska seriernas guldålder. Huvudkonkurrentserietidningen Tintin, med "Tintin" som huvudserie, startade 1946. Trots en liten hemmamarknad i Belgien, kunde tidningarna lätt säljas även till flera andra länder genom att de var skrivna på franska. Den fransk-belgiska seriemarknaden har alltid varit till fördel för belgarna på detta sätt.
Medan Spirou innehöll serier i Marcinelle-stil, innehöll Tintin serier som räknas till ligne claire-stilen. Fram till 70-80-talet låg dessa två veckovis utkommande tidningar i ständig konkurrens och befäste teckningsstilar och genrer som fick mängder av efterföljare.
Dupuis började samla de mest populära serierna i album, men tidningen hade ändå sin trogna läsarskara eftersom serierna publicerades där först. Många serier kom dessutom aldrig ut i serieformat.
Under 1950-talet tillkom serieskapare som Peyo, Jean Roba, Maurice Tillieux, Jidéhem och Will. De amerikanska serierna slutade publiceras och tidningen fylldes så gott som uteslutande av serier tecknade direkt för Spirou. Utöver serier, innehöll tidningen också redaktionella sidor med svar på läsarfrågor samt annonser.
Kring 1960 hade tidningen fått ett fast format om 52 sidor per nummer. Fram till oktober 1965 hade tidningen en seriesida på förstasidan istället för omslag. Länge var det alltid en Spirou-sida, senare andra serier (oftast Gaston).
Nya tider
1968 brukar räknas som ett "katastrofår" för tidningen, Yvan Delporte lämnade sitt jobb som chefredaktör, Franquin lämnade över arbetet på serien "Spirou" till Fournier, och populära tecknare som Jijé, Morris och Paape lämnade tidningen för arbete på annat håll.
Tidningen fortsatte dock vara framgångsrik under hela 70-talet, med nya skapelser som "Isabelle" (av Will m.fl.), "Yoko Tsuno" (av Roger Leloup, som upplärd på Studios Hergé behöll sin ligne claire-stil) och "Natascha" (av Walthery m.fl.). 1967 börjar Raoul Cauvin arbeta för tidningen, som snabbt inleder en rad succéer som "Blårockarna" och "Sammy" m.fl.
Tidningens fiktiva redaktion skildrad i tidningen
Serien "Gaston" antas utspela sig på Le Journal de Spirous redaktion. Riktiga Dupuis-medarbetare som redaktören Yvan Delporte och författaren Raoul Cauvin har ibland gjort cameouppträdanden i serien.
Eftersom denna tidning inte finns i Sverige har den svenske översättaren valt att kalla Gastons arbetsplats för Spirouförlaget.
Källor
- ↑ BD Paradisio.com - Le Journal Spirou a 60 ans !
franska
- ↑ 6Bears.com franska
Mer om Le Journal de Spirou
- Paul Gravett: "Spirou 70 år" (Bild & Bubbla nr 3/2008, s. 12–14)
Se även
Externa länkar
- Le journal de Spirou (officiell webbplats)
- Tout Spirou (inofficiell webbplats)
- Bilder av omslagen till flera Le Journal de Spirou från 1938 och framåt.
- Lambiek - Comiclopedia: Spirou
Artikeln, i den version den hade den 2012-06-07, innehåller till stor del information hämtad från Wikipedia:Le Journal de Spirou.
