DC Comics
Ej att förväxla med det brittiska serieförlaget DC Thomson. Se även förkortningen DC.
DC Comics (ursprungligen National Allied Publications) är ett amerikanskt serieförlag, ofta förknippat med superhjälteserier som "Superman", "Batman", "Wonder Woman" och "Flash", vilka i regel utspelar sig i DC:s universum. Under flera årtionden har DC Comics varit ett av de två största amerikanska serieförlagen (det andra är Marvel Comics), och i dag (2020) ingår DC Comics i Time Warner-koncernen.
Bland serier utanför superhjältegenren märks satirtidningen Mad Magazine, barnserierna Scooby Doo och Looney Tunes, samt den framgångsrika, men år 2019 avslutade, vuxenetiketten Vertigo.
"DC" är ursprungligen en förkortning av Detective Comics, en av förlagets äldsta och främsta serietidningstitlar.
Historik
Det som så småningom skulle bli DC Comics var ursprungligen tre olika förlag: National Allied Publications, grundat av Malcolm Wheeler-Nicholson 1934, Detective Comics, grundat av Wheeler-Nicholson och Jack Liebowitz 1937, och All-American Publications, grundat av Max Gaines 1938. National och Detective slogs 1938 samman till National Comics Publications, vilket 1961 bytte namn till National Periodical Publications.
All-American var ursprungligen fristående men delade kontor med National, och samarbetade även med vissa projekt; först 1944 gick All-American upp helt i National.
Under lång tid var "DC" enbart en etikett som återfanns på förlagens tidningsomslag; inte förrän 1977 bytte National formellt namn till DC Comics.
"The Golden Age"
1935 blev National Allied Publications det första amerikanska serieförlag att ge ut en periodisk serietidning med nygjort material (tidigare hade endast återtryckta dagspresserier fyllt seriemagasinen); i februari detta år utkom det första numret av Fun: The Big Comic Magazine. I och med det andra numret bytte tidningen namn till New Fun Comics och från och med nummer 7 var titeln More Fun Comics. Redan under sitt första år etablerade denna tidning den äldsta seriefigur som alltjämt dyker upp i förlagets utgivning: "Doctor Occult". Andra långkörare som skapades för tidningen var "Green Arrow" och "Aquaman", båda introducerade 1941.
Även Nationals systerförlag Detective Comics blev pionjärer. 1938 började de ge ut tidningen Action Comics som i och med tidningens huvudserie "Superman" etablerade superhjältegenren. Därmed hade den period som seriehistoriker kallar "the Golden Age of Comic Books" definitivt inletts.
Utgivningen hos tredje förlaget, All-American Publications, leddes av antologititelarna All-American Comics, påbörjad 1939, och All Star Comics, påbörjad 1940. Den senare introducerade 1941 "Wonder Woman", en serie som blev en tidig förespråkare av feministiska frågor.
Som förlagens flaggskepp etablerades jämte Action Comics också Detective Comics (utgiven sedan 1937, och med Batman som huvudserie sedan 1939) och Adventure Comics (påbörjad som New Comics 1935; namnbyte 1937). De populäraste superhjältarna kom snart att knoppa av i egenbetitlade tidningar: Superman (1939), Batman (1940), Flash (utgiven av All-American med start 1940), Green Lantern (All-American, 1941), och Wonder Woman (1942). I All Star Comics etablerades ett av historiens första superhjälteteam, "Justice Society of America" (1940), vilken bestod av figurer från samtliga tre förlag. Fokus låg på hjältar som publicerades i egna serieavsnitt i antologititlarna, men saknade egenbetitlade tidningar: "Sandman" (skapad för National, 1939), "Hawkman" (All-American, 1940), "Spectre" (National, 1940), "Doctor Fate" (National, 1940), "Hourman" (National, 1940), "Atom" (All-American, 1940), "Johnny Thunder" (All-American, 1940), "Doctor Mid-Nite" (All-American, 1941), "Starman" (National, 1941), "Mister Terrific" (All-American, 1942), "Wildcat" (All-American, 1942), och "Black Canary" (National, 1947), men även de mer namnkunniga hjältarna tilläts göra mer eller mindre framträdande inhopp.
Sheldon Mayer var den huvudsakliga redaktören på All-Americans titlar, medan den främste redaktören för National och Detective jnder 1930-talet var Vin Sullivan. Bland annat var det under Sullivan försyn som förlaget köpte rättigheterna till "Superman" från seriens skapare. Från slutet av 1930-talet till 1951 var Whitney Ellsworth förlagets chefredaktör ("editorial director"), och hade därmed det övergripande redaktionella ansvaret.
"The Atomic Age"
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Vid mitten av 1940-talet hade förlagen National och All-American slutligen gått samman fullständigt, och ägdes nu av Jack Liebowitz och Harry Donenfeld. Nu hade också intresset för superhjältegenren falnat, och fokus skiftade därmed till andra sorters serier; långlivade titlar som etablerades under denna "mellanperiod" (ibland kallad "the Atomic Age of Comic Books") spänner över en mängd genrer: västern (bl.a. "Tomahawk", skapad för Star-Spangled Comics 1947 och publicerad i egen tidning 1950-1972), humor (bl.a. Binky, 1948-1958), romantik (bl.a. Girls' Love Stories, 1949-1973), skräck (bl.a. House of Mystery, 1951-1983), krig (bl.a. Our Army at War/Sgt. Rock, 1952-1988), science fiction (bl.a. Strange Adventures, 1950-1973, Mystery in Space, 1951-1966, och Tales of the Unexpected, 1956-1982), kändisar (bl.a. Bob Hope, 1950-1968, och Jerry Lewis, 1952-1971) och fabeldjur (bl.a. The Fox and the Crow, 1952-1968).
Kritiken mot serietidningsmediet växte under 1950-talet och resulterade i etableringen av Comics Code Authority 1954, i syfte att säkerställa tidningarnas "moraliska kvalitet". Då hade redan de flesta superhjälteserier gått i graven, och endast de mest etablerade fortlevde: "Superman" (i Action Comics och Superman, samt som pojke i "Superboy" i Adventure Comics med start 1946 och i den egenbetitlade Superboy utgiven sedan 1949), "Batman" (i Detective Comics och Batman) och "Wonder Woman" (i Wonder Woman), samt – nu som biserier i Adventure Comics – "Green Arrow" och "Aquaman". I World's Finest Comics, utgiven sedan 1941, publicerades "Superman & Batman", serier med Batman och Superman i samarbete.
Närmast unik i sitt slag är "Captain Comet", en av ytterst få superhjältar som debuterade under denna period (1951).
"The Silver Age"
1952 hade Irwin Donenfeld (son till ägaren Harry Donenfeld) tillträtt som ny chefredaktör, men denne överlämnade dock mycket av de kreativa ansvaret för serieproduktionen till respektive tidnings redaktör: Jack Schiff på Batman-titlarna (inklusive World's Finest Comics), Mort Weisinger på Superman-titlarna (inklusive Adventure Comics), och Robert Kanigher på Wonder Woman. Av förlagets övriga titlar leddes flera av Julius Schwartz, som nu också fick i uppdrag av Donenfeld att utöka förlagets superhjälteutbud. Istället för att skapa nya figurer så valde Schwartz inledningsvis att återanvända gamla superhjältekoncept: 1956 fick nyversionen av "Flash" premiär, vilket blev starten på den epok som kommit att kallas "the Silver Age of Comic Books". Den nya Flash hade endast superhjältenamnet och sina grundläggande krafter gemensamt med sin föregångare, men greppet blev framgångsrikt och snart följde liknande moderniserade versioner av "Green Lantern" (1959), "Hawkman" (1961), "Atom" (1961) och "Black Canary" (1969). En uppdaterad variant av superhjältegruppen Justice Society of America introducerades under namnet "Justice League of America" (1960), inledningsvis bestående av Superman, Batman, Wonder Woman, Flash, Green Lantern, Aquaman, och Martian Manhunter (vilken hade skapts som biserie i Detective Comics 1955), och superhjältarnas sidekicks slog sig samman i en egen grupp: "Teen Titans" (1965), utsprungligen med laguppställningen Robin (från "Batman"), Kid Flash (från "Flash"), Aqualad (från "Aquaman"), och Wonder Girl (från "Wonder Woman").
Utöver återuppväckta äldre superhjältar utvidgades DC-universumet med med nya titlar och figurer, som "Challengers of the Unknown" (1957), "Adam Strange" (1958), "Rip Hunter" (1959), "Sea Devils" (1960), "Metal Men" (1962), "Doom Patrol" (1963) och "Animal Man" (1965). 1957 övertog förlaget dessutom rättigheterna till den nedlagda konkurrenten Quality Comics serier, inklusive krigsserien"'Blackhawk'" och superhjälteserien "Plastic Man".
Flertalet av de nya och nygamla serierna fick premiär i antologititlarna Showcase (utgiven 1956-1970) och The Brave and the Bold (påbörjad 1955, och 1965 omvandlad till att fokusera på team-up-serier med Batman som fast figur), för att därefter flytta över till egenbetitlade tidningar.
1961 återintroducerades fyrtiotalsversionen av Flash och sammanfördes med femtiotalsversionen. Det etablerades att figurerna från "guldåldern" existerade på en parallell jord (sedermera kallad Earth-2) till den som "silverålderns" serier utspelade sig på (Earth-1). Detta koncept kom därefter att utmejslas allt mer, och blev ett återkommande tema inte minst i "Justice League of America"-serien, där "Justice Society of America" gjorde årliga gästspel från 1963 till 1985.
1965 avled Harry Donenfeld och 1967 köptes förlaget upp av Kinney National Company (vilket sedermera utvecklades till Warner Communications och därefter Time Warner), som redan stod som utgivare åt Mad Magazine. Till ny chefredaktör utnämndes Carmine Infantino – till skillnad från sina företrädare Whitney Ellsworth och Irwin Donenfield, som båda främst var entepenörer och företagare, hade Infantino över tjugo års erfarenhet som serieskapare. Konkurrensen från uppstickaren Marvel Comics gjorde att försäljningen minskade och för att råda bot på situationen rekryterade Infantino stora förmågor som Steve Ditko och lovande stjärnskott som Neal Adams. Samtidigt introducerade han nya serietitlar och figurer. Under sent 1960-tal valde ledningen att avskeda flera av sina äldre serieskapare då de krävde bättre pensioner och sjukförsäkringar. Istället anställdes yngre medarbetare som till stor del växt upp med influenser från Marvels serier. De strävade efter mer sofistikerade historier men de hade också mindre erfarenheter från serieindustrin vilket hämmade kvaliteten.
"The Bronze Age"
1970 rekryterade Infantino Jack Kirby från Marvel till DC, där han kom att skapa det ambitiösa science fiction-projektet "The Fourth World". Projektet lades dock ner i förtid och konceptet och dess figurer integrerades i det huvudsakliga DC:s universum. Likväl har Kirbys övergång sedermera kommit att uppfattas som ett av startskotten för en ny era: "the Bronze Age of Comic Books".
1970-talet innebar också att realismen började bli allt tydligare i superhjälteserierna; inte minst gällde detta för Dennis O'Neils arbete på "Green Lantern" och "Batman", vilket skedde under redaktören Julius Schwartz ledning . Schwartz inflytande över förlagets serieproduktion växte markant under denna period, och vid mitten av 1970-talet var han redaktör bland annat för samtliga av förlagets mest namnkunniga superhjälteserier: "Superman" (inklusive Action Comics), "Batman" (inklusive Detective Comics), "Justice League of America", "Flash", "Green Lantern", och "Wonder Woman". 1986, 71 år gammal, pensionerade han sig slutligen – då hade dock samtliga tidningar utom "Superman"-titlarna redan lämnats över i andra händer .
1976 strukturerades förlaget om, och fick en tydligare företagsstruktur, med den etablerade färgläggaren Sol Harrison som VD. Samtidigt efterträddes Carmine Infantino av Jenette Kahn i rollen som "editorial director" (chefredaktör), och Joe Orlando tillträdde på den nya positionen "executive editor" (verkställande redaktör) för de titlar som utspelar sig i DC:s universum. 1980 gick Harrison i pension och Kahn blev även VD, samtidigt som hennes titel "editorial director" ändrades till "publisher" (utgivare). 1989 ändrades hennes titel "editor-in-chief" (chefredaktör), vilket hon forfor att vara t.o.m. 2002, då hon även lämnade VD-posten. Orlando efterträddes 1983 av Dick Giordano.
Sedan 1960-talet hade DC förlorat stora marknadsandelar till Marvel Comics, vars stadigt växande antal superhjäteserietidningar hade etablerat Marvel som DC:s främsta konkurrent. Under 1970-talet, i ett försök att motverka Marvels frammarsch, ökade även DC antalet utgivna titlar markant, och 1978 inleddes storsatsningen "The DC Explosion", vilket innebar såväl ytterligare en stor mängd nya titlar, som mer påkostade utgåvor av de redan etablerade tidningarna.
Försöket visade sig nästan omedelbart vara en ekonomisk felsatsning; i juni 1978 meddelade förlaget att drygt 40 procent av dess utgivning skulle avslutas i ett slag, och stora delar av redaktionen blev uppsagda, däribland Al Milgrom och Larry Hama. Det massiva nederlaget kom snart att kallas "The DC Implosion".
Bland de sjuttiotalsserier som trots allt fått en relativ lång karriär märks "Swamp Thing" (1971), "Shade the Changing Man" (1977), "Firestorm" (1978), samt västernserien "Jonah Hex" (1972) och fantasyserien "Warlord" (1975). Dessutom inledde man 1972 en nyproduktion av det nedlagda förlaget Fawcetts klassiska superhjälteserie "Shazam".
Som ett led i att återuppbygga verksamheten publicerades 1979-1980 förlagets första miniserier: "The World of Krypton", om Supermans bakgrund och barndom på planeten Krypton, och "The Untold Legend of the Batman", som återberättar ursprungshistorierna till figurgalleriet i Batman-serien. Dessa följdes av flera miniserier, såväl med etablerade figurer, som fristående serier som "Camelot 3000" (1982-1985) och Frank Millers "Ronin" (1983-1984).
Sent 1980-tal
Vid mitten av 1980-talet hade DC:s "multiversum" av ett oändligt antal parallella verkligheter lett till att seriernas kontinuitet blivit allt snårigare, och 1985-1986 publicerades Marv Wolfmans miniserie "Crisis on Infinite Earths" i syfte att strukturera DC:s universum, och underlätta för nytillkomna läsare. När miniserien var över hade "multiversumet" kollapsat, och kvar fanns en enda verklighet, med en enda jord, och en enda kontinuitet. De enskilda serierna kunde etableras på nytt, och respektive series redaktör och serieskapare fick avgöra vilka av tidigare etablerade "sanningar" som fortfarande gällde. Nu inkorporerades också flera superhjältar från det nedlagda förlaget Charlton Comics i DC-universumet; mest framträdande av dessa har Blue Beetle, Captain Atom och The Question blivit.
I och med miniserien omdanades flertalet av DC:s stora serier. Frank Miller stöpte om "Batman" i en ny och råare form i och med såväl framtidsvisionen "Batman: Mörkrets riddare" (1986) som bakgrundshistorien '"Batman: År ett" (1987), men seriens kontinuitet fortgick i praktiken utan större skiftningar– störst förändring genomgick den år 1983 introducerade nya Robin, Jason Todd, som nu fick en ny bakgrundshistoria och en mer genomarbetad personlighet. Andra serier genomgick dock mer omfattande nydaningar: "Superman", vars krafter vid början av 1980-talet hade eskalerat så långt att han blivit närmast oövervinnerlig, omdanades i och med John Byrnes miniserie "The Man of Steel" (1987), vilken gav titelfiguren nedtonade superförmågor. Såväl Batman som Superman begåvades med långvariga redaktörer i och med omdaningen: Batman vilade i Dennis O'Neils händer t.o.m. 2000, och Superman handhades av Mike Carlin t.o.m. 1996.
Även "Wonder Woman" fick nya förutsättningar och en ny bakgrundshistoria, med manus av Greg Potter, och "Flash" fick en ännu tydligare nystart genom författaren Mike Barons försorg, i vilken den forne sidekicken Kid Flash blir den nye Flash – den tredje i ordningen. Superman-, Wonder Woman- och The Flash-tidningarna markerade samtliga sin respektive nystart med en nollställd numrering och utkom 1987 med #1. Andra serier dröjde något med att introducera en uppdaterad version: den nya "Green Lantern" publicerades t.ex. först 1989, då förlaget utkom med miniserien "Green Lantern: Emerald Dawn" (manus av Jim Owsley, Keith Giffen och Gerard Jones och bild av M. D. Bright och Romeo Tanghal) vilken följdes av en ny nollställd omgång av den reguljära Green Lantern-tidningen, med start 1990.
Flera brittiska serieskapare rekryterades till förlaget under 1980-talet, och de både vidareutvecklade etablerade serier och gav upphov till flera serier utan koppling till DC:s universum. Inte minst utmärker sig Alan Moore med den postmoderna superhjälteserien "Watchmen" (1986-1987), framtidsdystopin "V for Vendetta" (1988-1989) och en vidareutveckling av "Swamp Thing", men även Moores landsmän Neil Gaiman (bland annat med en fantasyversion av "Sandman"), Grant Morrison (bland annat med en nyversion av "Animal Man" och en vidareutveckling av "Doom Patrol"), Jamie Delano (bland annat med "Swamp Thing"-avläggaren "Hellblazer") och Peter Milligan (bland annat med en nyversion av "Shade the Changing Man") bidrog till en revitalisering av DC:s serier.
Framför allt Millers och Moores serier från mitten av 1980-talet har sedermera kommit att beaktas som inledningen till de amerikanska serietidningarnas moderna era, omväxlande kallad "the Copper Age of Comic Books", "the Iron Age of Comic Books", "the Dark Age of Comic Books", eller helt enkelt "the Modern Age of Comic Books".
1990-tal
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
1989 efterträddes Jenette Kahn av Paul Levitz som förlagets utgivare, en position han behöll till 2010. 1993 lämnade Dick Giordano platsen som verkställande redaktör för superhjälteutgivningen, varefer titeln tillfällig fylldes av Kahn, innan Mike Carlin tog vid 1996. Kahn fortsatte dock som "editor-in-chief" (chefredaktör) och VD till 2002, då även Carlin lämnade sin position.
Under det tidiga 1990-talet fick seriesamlandet uppmärksamhet i amerikansk media, vilket dels ledde till en ökad utgivning av samlingsvolymer med äldre serier, bland annat i bokserien "DC Archive Editions", men även innebar att tidningar med spektakulära seriehändelser som Supermans död ("The Death of Superman", 1992), Batmans invalidisering ("Batman: Knightfall", 1993) och storsatsningen "Zero Hour: Crisis in Time" (1993) publicerades som "samlarutgåvor". 1991 inleddes också projektet Elseworlds, en produktion av serieromaner och miniserier inspirerade av, men utan koppling till, DC:s universums huvudsakliga kontinuitet:
Dessutom breddade förlaget sin utgivning, vilket inte minst blev tydligt i och med 1993 års etablering av vuxenetiketten Vertigo, vilken huvudsaklingen sprang ur den brittiska våg av serieskapare som hade rekryterats till förlaget under 1980-talet. Andra, mindre långlivade etiketter från decenniet innefattar Piranha Press (1989-1993, alternatviserier), Impact Comics (1991-1993; serier baserade på Archie Comics' superhjältar), Milestone Media (1993-1997; superhjälteserier med fokus på etniska minoriteter), Paradox Press (1994-2004, med mer "litterära" serieromaner och miniserier), och Helix (1996-1999; fokus på science fiction). På de tillfälliga etiketterna Amalgam Comics (1996-1997, ett samarbete med konkurrenten Marvel) och Tangent Comics (1997-1998) presenterades varianter på de etablerade superhjältegalleriet.
1999 övertog DC Jim Lees etikett WildStorm från konkurrenten Image Comics, inklusive dess underetiketter fokuserade på skaparägda serier: Cliffhanger!, Homage Comics, och Alan Moores America's Best Comics.
Två av förlagets mest långlivade titlar utanför superhjältegenren etablerades också under årtiondet: Looney Tunes (1994) och Scooby-Doo (1997). Båda serierna produceras fortfarande (2020), men den senare titeln ersattes 2010 med Scooby-Doo: Where Are You?.
2000-tal
2002 ersattes Mike Carlin som verkställande redaktör för "DC:s universum"-titlarna av Dan DiDio, och samtidigt blev den mångårige utgivaren Paul Levitz även förlagets VD, efter Jenette Kahn.
2000-talet präglades framför allt av en serie satsningar som genomsyrade hela DC:s universum och återkopplade till åttiotalets "Crisis on Infinite Earths". Med start i "Identity Crisis" (2004) och "Infinite Crisis" (2005-2006), fortgick händelseförloppet i den årslånga, veckovis utgivna maxiserien 52 (2006-2007), och avslutades (för tillfället) i "Final Crisis" (2008-2009). Nu hade ett nytt "multiversum" etablerats, denna gång med 52 olika parallella verkligheter.
Årtiondet slutade med ännu en omfattande storyline, "Blackest Night" (2009-2010).
2004-2010 publicerade förlaget översatta mangaserier på WildStorm-etiketten CMX, och 2007-2010 producerades webserier för etiketten Zuda Comics. Ytterligare två kortlivade etiketter var DC Focus (2004-2005, med alternativa superhjälteserier) och Minx (2007-2008, med serier för tonårstjejer). 2005 inleddes även utgivningen av "Showcase Presents", som samlar svartvita återtryck av äldre serier i volymer på vanligen över 500 sidor.
2004 etablerades underetiketten Johnny DC som samlar förlagets barnserier (huvudsakligen titlar baserade på animerade tv-serier som Batman: The Brave and The Bold och Young Justice, samt Looney Tunes och Scooby-Doo: Where Are You?).
2010-tal
Vid årsskiftet 2009/2010 omstrukturerades förlaget och Paul Levitz efterträddes av duon Jim Lee och Dan DiDio som utgivare och av Diane Nelson som VD. Samtidigt överlämnade DiDio positionen som verkställande redaktör för "DC:s universum"-utgivningen till Eddie Berganza, Geoff Johns blev förlagets förste "Chief Creative Officer" (ung. "konstnärlig ledare"), och Bob Harras axlade rollen som chefredaktör, en titel som varit vilande sedan Jenette Kahn lämnade förlaget. Berganza efterträddes 2012 av Bobbie Chase, vars titel 2015 ändrades till "Vice President of Talent Development", med uppgiften att rekrytera och utveckla nya serieskapare.
2011 genomgick förlagets huvudutgivning en av sina mest genomgående förändringar dittills. Under sommarmånaderna publicerades miniserien Flashpoint, vilken slutade i en påtaglig omdaning av hela DC:s "multiversum", där de 52 parallella världar som uppkom på 2000-talet ersattes av 52 nya. Som en följd härav avslutade flertalet av DC:s titlar sin utgivning – däribland Action Comics och Detective Comics, vilka båda hade utgivits kontinuerligt sedan 1930-talet. På sensommaren/hösten samma år återuppstod flertalet tidningar, med ny numrering och under etiketten "The New 52".
Under "The New 52"-etiketten fick DC:s figurgalleri en nystart, med mer eller mindre nya bakgrundshistorier och nya manusförfattare och tecknare. De titlar som inte utspelade sig i det huvudsakliga DC-universumet – huvudsakligen Johnny DC-utgivningen, Mad Magazine och merparten av Vertigo-titlarna – påverkades dock inte av omdaningen, men WildStorm-etiketterna avslutades.
"The New 52"-etiketten försvann sommaren 2015, i samband med satsningen Convergence vilken slutade i uppkomsten av ett nytt oändligt muliversum.
Sommaren 2016 inleddes en ny nysatsning, nu under etiketten "DC Rebirth". Kontinuiteten från "The New 52" fortgick, men därutöver återintroducerade flera parallella världar såväl från tiden innan Crisis on Infinite Earth som från 52-eran, och därtill öppnades möjligheten upp för ett oändligt antal ännu okända världar att introduceras. Utgivaren Dan DiDio förklarade att i fortsättningen skulle fokus läggas mer på gott seriehantverk, och mindre på ett upprätthållande av en övergripande kontinuitet som alla författare och redaktörer måste förhålla sig till; influenser skulle hädanefter hämtas från hela DC:s utgivningshistorik, från 1930-talet till "The New 52".
För att markera "pånyttfödelsen" tilldelades flertalet titlar nya kreatörer och numreringen omstartade än en gång med nummer 1. Action Comics och Detective Comics återgick dock istället till sin ursprungliga numrering. Motsvarande titlar som lämnades opåverkade av 2011 års omdaning, fortgick även denna gång utan förändringar.
Som ett uttryck för kreatörernas ökade inflytande etablerades flera "pop-up imprints", tillfälliga underetiketter som gav enskillda serieskapare friare händer att som huvudförfattare ("curator") skapa serier baserade på förlagets hjältevärld, utan att begränsas av huvudutgivningens händelseförlopp; 2016 sjösattes DC's Young Animal under Gerard Way, 2017 nyetablerades WildStorm under Warren Ellis, och 2019 följde Wonder Comics under Brian Michael Bendis. 2017–2021 utgavs även Bendis kreatörsägda serier, det s.k. Jinxworld, av DC.
2016–2019 pågick också projektet "Hanna-Barbera Beyond" som presenterar vuxnare och mörkare versioner av Hanna Barbera-serier som Familjen Flinta, Scooby Doo och Jetsons.
I december 2017 inkorporerades "Watchmen" i DC:s universum i och med maxiserien Doomsday Clock, och i samband med detta ersattes "DC Rebirth"-etiketten med etiketten "DC Universe". Övriga utgivning tilldelades huvudsakligen etiketten "DC Comics" ("Hanna-Barbera Beyond"-utgivningen; barnserier som Scooby-Doo, Where Are You?, Looney Tunes och Teen Titans Go!; samt merchandisebaserad utgivning som Injustice 2, Bombshells United och Gotham City Garage), alternativt enbart "DC" (bland annat flera miniserier).
Diane Nelson lämnade DC 2018, och förlaget gick därefter upp i den nyetablerade Warner-avdelningen Warner Bros. Global Brands and Experiences, med Pam Lifford som VD. Samma år avgick även Geoff Johns och efterträddes som konstnärlig ledare av utgivaren Jim Lee.
2018 introducerades vuxenetiketten DC Black Label. Ursprungligen förklarades syftet med den nya etiketten främst vara att ge möjlighet att berätta superhjälteserier utan att ta hänsyn till förlagets huvudsakliga kontinuitet, men i och med nedläggningen av Vertigo 2019 breddades Black Label-utgivningen till att omfatta även andra genrar, inklusive skräck, fantasy, och science fiction.
2019 inleddes en ambitiös utgivning av serieromaner för barn och unga, "DC Graphic Novels for Kids and Young Adults" (inledningsvis benämt "DC Ink" och "DC Zoom") med distribution såväl till bokhandlar som seriebutiker. Ytterligare en ny distribueringsmetod testades under åren 2018–2020, då DC publicerade titlar för exklusiv direkförsäljnning i varuhuskedjan Walmarts butiker.
2020-talet
Hösten 2019 började mediarykten florera om att DC planerade en ny omfattande reboot, på samma nivå som 2011 års "The New 52": "5G" (förkortning för "Femte generationen"). I februari lämnade dock den mångårige utgivaren, och tillika den drivande kraften bakom 5G-projektet, Dan DiDio plötsligt och utan förvarning förlaget. Snart därefter lamslog Covid19-pandemin den amerikanska seriemarknaden som i princip låg i träda sommaren 2020. Senare under hösten fick ytterligare ett flertal centrala redaktionsmedlemmar lämna sina poster, inklusive bland andra chefredaktören Bob Harras, Bobbie Chase, Superman-redaktören Brian Cunningham, och initiativtagaren till Black Label Mark Doyle.
När verksamheten kom igång igen på sensommaren meddelade den kvarvarande utgivaren och kreativa ledaren Jim Lee att 5G-planerna hade avbrutits, och istället ersatts av serieeventet "Future State". Under två månader, januari och februari 2021, ersatte "Future State" hela förlagets ordinarie superhjälteutgivning, som därefter återupptogs igen.
Under hösten 2020 rekryterades Daniel Cherry till förlaget och fick titeln "general manager", medan Marie Javins befotdrades till chefredaktör.
Transmedieringar och merchandise
De första DC-filmatiseringarna (såväl i animerad form som spelfilm) producerades på 1940-talet. Under 1970-talet började dessa återöverföras till seriemediet, i och med serieversionerna av Richard Donners Superman-filmer, och serietidningen Super Friends (1976-1981), baserad på den animerade tv-serien med samma namn. Under 80-, 90, och 00-talen fortfor produktionen av engångstidningar baserade på DC-filmatiseringar, liksom utgivningen av titlar baserade på DC Animated Universe och andra animerade serier (Teen Titans Go!, The Batman Strikes, Krypto the Superdog, The Legion of Super-Heroes in the 31st Century, och Batman: The Brave and the Bold) samt tv-serien Smallville.
Under 2010-talet har ytterligare tv-serier blivit serietidningar: främst de animerade Young Justice, Green Lantern, och Beware the Batman, samt den otecknade Arrow och dess avläggare, liksom sextiotalsversionen av Batman och sjuttiotalsversionen av Wonder Woman. Dessutom har flera datorspel med DC-figurer i huvudrollerna gett upphov till nya titlar: Arkham-serien, Injustice-serien, DC Universe Online, Infinite Crisis, Scribblenauts Unmasked och Batman: The Telltale Series.
Även DC-merchandise har en lång tradition, inte minst i form av leksaker, och under 2000-talet har förlaget även etablerat en produktion av påkostade statyetter. Sedan 2008 har en handfull tecknade serier baserats på såväl actionfigurer (Super Friends och Super Hero Girls) som samlarstatyetter (Ame-Comi Girls, Bombshells, och Gotham City Garage).
Ledning och förlagsfolk
Ägare och verkställande direktörer
Till och med 1961 listas ägare. Därefter har förlaget letts av en styrelse, och här listas dess verkställande direktör (President).
- Malcolm Wheeler-Nicholson (ägare av National Allied Publications 1934–1938, gick upp i National Comics)
- Malcolm Wheeler-Nicholson och Jack Liebowitz (ägare av Detective Comics 1937–1938, gick upp i National Comics)
- Max Gaines (ägare av All-American Publications 1938–1944, gick upp i National Comics)
- Jack Liebowitz och Harry Donenfeld (ägare av National Comics Publications 1938–1961)
- Jack Liebowitz (1961–1967)
- Sol Harrison (1976–1980)
- Jenette Kahn (1980–2002)
- Paul Levitz (2002–2009)
- Diane Nelson (2009–2018)
- Pam Lifford (VD för Warner Bros. Global Brands and Franchises, vilket DC sedan 2018 är en del av)
Utgivare och chefredaktörer
Titlarna har varierat genom årens lopp.
- Whitney Ellsworth (editorial director 1939–1951)
- Irwin Donenfeld (editorial director 1952–1967)
- Carmine Infantino (editorial director 1967–1976)
- Jenette Kahn (editorial director 1976–1980, publisher 1980–1989 och editor-in-chief 1989–2002)
- Paul Levitz (publisher 1989–2009)
- Bob Harras (editor-in-chief 2010–2020)
- Dan DiDio (publisher 2010–2020)
- Jim Lee (publisher 2010–)
- Daniel Cherry (general manager 2020–2022)
- Marie Javins (editor-in-chief 2020–)
Verkställande redaktörer
Redaktör ansvarig för DC:s universum (Executive Editor).
- Joe Orlando (1976–1983)
- Dick Giordano (1983–1993)
- Jenette Kahn (1993–1996)
- Mike Carlin (1996–2002)
- Dan DiDio (2002–2009)
- Eddie Berganza (2010–2012)
- Bobbie Chase (2012–2015, därefter under andra titlar, t.o.m. 2020)
Konstnärliga ledare
Sedan 2010 har det huvudsakliga kreativa ansvaret legat på en Chief Creative Officer.
- Geoff Johns (2010–2018)
- Jim Lee (2018–)
Övriga redaktörer i urval
- Vin Sullivan ("Golden Age" Superman och Batman)
- Sheldon Mayer ("Golden Age" Wonder Woman, Flash, Green Lantern och Justice Society)
- Jack Schiff ("Silver Age" Batman)
- Robert Kanigher ("Silver Age" Wonder Woman)
- Mort Weisinger ("Silver Age" Superman)
- Julius Schwartz ("Silver Age" Flash, Green Lantern och Justice League, samt "Bronze Age" Batman, Superman, Wonder Woman, Flash, Green Lantern och Justice League)
- Dennis O'Neil ("Modern Age" Batman)
- Mark Nevelow (Piranha Press)
- Andrew Helfer (Paradox Press)
- Stuart Moore (Helix)
- Karen Berger (Vertigo och Minx), 1993–2013)
- Shelly Bond (Vertigo, 2013–2016)
- Jamie S. Rich (Vertigo och Young Animal, 2016–2017)
- Mark Doyle (Vertigo, Young Animal, och Black Label, 2017–2020)
- Michele R. Wells (DC Zoom, DC Ink, och DC Graphic Novels for Kids and Young Adults, 2019–)
- Chris Conroy (Black Label, 2021–)
Utgivning
- Lista över DC-titlar (1935-1986)
- Lista över DC-titlar (1986-2011)
- Lista över DC-titlar (2011-2016)
- Lista över DC-titlar (sedan 2016)
Logotyper
DC's ursprungliga logotyp förekom första gången på titlar från mars 1940. Bokstäverna DC stod för Detective Comics och logotypen var anspråkslös, utan bakgrund, enbart bestående av den enkla texten "A DC Publication". I november 1941 uppdaterades denna logotyp: den blev nästan dubbelt så stor och med en vit bakgrund, och "Superman" hade lagts till den ursprungliga texten för att jämte att referera till Batman (huvudfigur i serietidningen Detective Comics) också erkänna den serie som var företagets flaggskepp. Denna logotyp var den första som var placerad längst upp på omslagets vänstra hörn, en placering som används än idag. I november 1949 modiferades logotypen ytterligare för att även innefatta företagets dåvarande namn (National Comics). Denna logotyp användes också som kropp åt Johnny DC, förlagets maskot under 1960-talet.
I oktober 1970 togs den runda logotypen bort till förmån för en enkel "DC"-logotyp i en rektangel tillsammans med namnet på seriens titel eller seriens huvudperson (T.ex. stod det "DC Superman" på många nummer av Action Comics). En bild på huvudfiguren placerades i direkt anslutning ovanför eller nedanför texten. För tidningar som saknade en enskild huvudperson var texten i logotypen utformad i en speciell stil som passade innehållet i tidningen: på House of Mystery var texten t.ex. utformad som en fladdermus.
Sommaren 1972 introducerades en ny, renare logotyp, som i december 1973 fick texten "The Line of Super Stars" inlagd i sig. Parallellt med denna användes 1972-1974 en snarlik, men färglaggd logga för utgivningen av tjockare, albumlika publikationer, de så kallade 100 Page Super-Spectaculars.
I samband med att Jenette Kahn tillträde som VD gav hon i uppdrag åt den välrenommerade designern Milton Glaser att utforma en ny logga, och resultatet, kallad "the DC bullet", fick premiär i februari 1977, och kvarstod i nästan 30 år.
I maj 2005 sjösattes en uppdaterad logotyp, kallad "the DC spin", vilken i mars 2012, ett halvår efter att "The New 52" hade haft premiär, ersattes av efterföljaren, "the DC peel logo". 2016, i samband med "DC Rebirth" introducerades slutligen den nuvarande loggan, tydligt inspirerad av sjuttiotalsvarianten.
Förlagsetiketter
Av dessa är DC Black Label, Hill House Comics, och Milestone aktiva idag (2021). Periodvis har förlaget även samarbetat med Humanoids Publishing, för import av franska serier, och med 2000AD, för import av brittiska serier.
Betydelsefulla serieskapare
I ungefärlig kronologisk ordning
- Jerry Siegel och Joe Shuster ("Superman")
- Bob Kane ("Batman")
- Bill Finger ("Batman", "Green Lantern")
- William Moulton Marston ("Wonder Woman")
- Gardner Fox ("The Flash", "Hawkman", "Justice League")
- Mort Weisinger ("Aquaman", "Green Arrow")
- Jack Kirby ("Challengers of the Unknown", "New Gods", "The Demon")
- Sheldon Mayer ("Scribbly", "Black Orchid")
- Jerry Robinson ("Batman")
- Dick Sprang ("Batman")
- Wayne Boring ("Superman")
- Jim Mooney ("Supergirl")
- Joe Kubert ("Sgt. Rock", "Hawkman")
- Carmine Infantino ("The Flash")
- Gil Kane ("Green Lantern", "Atom")
- John Broome ("Green Lantern")
- Murphy Anderson ("Superman")
- Curt Swan ("Superman")
- Mike Sekowsky ("Justice League")
- Dick Dillin ("Justice League")
- Nick Cardy ("Teen Titans")
- Steve Ditko ("The Creeper", "Blue Beetle")
- Frank Robbins ("Batman")
- Neal Adams ("Batman", "Green Lantern/Green Arrow")
- Dennis O'Neil ("Batman", "Green Lantern/Green Arrow")
- Marshall Rogers ("Batman")
- Dick Giordano ("Batman")
- Archie Goodwin ("Manhunter")
- Jim Shooter ("Legion of Super-Heroes")
- Paul Levitz ("Legion of Super-Heroes")
- Keith Giffen ("Legion of Super-Heroes", "Justice League International", "52")
- Marv Wolfman ("The New Teen Titans")
- George Pérez ("The New Teen Titans")
- Doug Moench ("Batman")
- Steve Englehart ("Justice League", "Green Lantern")
- Roy Thomas ("Justice Society")
- Alan Moore ("Watchmen", "Swamp Thing")
- Frank Miller ("The Dark Knight Returns", "Batman: Year One")
- John Byrne ("Superman", "Wonder Woman")
- John Ostrander ("Suicide Squad")
- Jerry Ordway ("Superman", "The Power of Shazam!")
- Dan Jurgens ("Superman")
- Roger Stern ("Superman")
- Mike W. Barr ("Camelot 3000")
- Chuck Dixon ("Batman", "Robin")
- Karl Kesel ("Superman")
- Neil Gaiman ("The Sandman")
- Grant Morrison ("Animal Man", "Doom Patrol", "All Star Superman", "Batman", "Seven Soldiers", "52")
- Mark Waid ("Kingdom Come", "The Flash")
- Jill Thompson ("Wonder Woman'")
- Alex Ross ("Kingdom Come")
- James Robinson ("Starman")
- Devin Grayson ("Titans", "Nightwing")
- Geoff Johns ("Infinite Crisis", "Teen Titans", "JSA")
- Jeph Loeb ("Batman")
- Greg Rucka ("Wonder Woman", "52")
- Jim Lee ("Superman", "Batman")
- Gail Simone ("Birds of Prey"", "Superman")
- Judd Winick ("Green Lantern", "Outsiders")
- Scott Snyder ("Batman")
Mer om DC Comics
- Olof Siverbo & Karl-Erik Lindkvist: "Superförlaget och dess löjliga familj" (Bild & Bubbla nr 5/1991, s. 19–23)
- Daniel Atterbom: "Goodwin – Hughes. Gammal och ung på DC." (Bild & Bubbla nr 5/1991, s. 24–25)
- David Haglund: "Disney köper Marvel – och DC möbleras om" (Bild & Bubbla nr 2/2010, s. 13–15)
- David Haglund: "DC Comics startar om" (Bild & Bubbla nr 1/2012, s. 16–19)
Externa länkar
- DC Comics (officiell webbplats)
- Mike's Amazing World of DC Comics
- Unofficial Guide to the DC Universe (fansajt) Index, biografier med mera
