Green Arrow
Världens bästa bågskytt som beslutat sig för att använda sina talanger till att bekämpa brott i DC Comics' universum av superhjältar. Känd som Gröna Pilen och märkligt nog även Röda Pilen på svenska. Något utav en Robin Hood-kopia.
Bakgrund och skapelse
Figuren Green Arrow, eller Oliver Queen som han egentligen heter, dök först upp 1941 i tidningen More Fun Comics nummer 73, i en historia skapad av Mort Weisinger och George Papp.
Från början var Green Arrow inte mycket mer än en Batmankopia med pilbåge. Han var en rik playboy med få bekymmer och en självupptagen attityd. I hans brottsbekämparutrustning ingick bland annat ett "Arrowplane" och en "Arrowcar", och även en "Arrowcave" i sann Batmananda. Givetvis hade han sin egen Robin-variant, en ung sidekick kallad Speedy (Roy Harper). Liksom Batman bekämpade Green Arrow framför allt brott i sin hemstad, kallad Star City (staden blev dock inte namngiven förrän många år senare).
1950-talet
Green Arrow var en av de få av förlaget DC:s superhjältar (tillsammans med Batman, Superman, Wonder Woman och Aquaman) som fortsatte att publiceras kontinuerligt under hela 1950-talet, då superhjältarnas popularitet i allmänhet dalade. Bland annat gjorde Jack Kirby en legendarisk insats på serien under den här tiden.
1960- och 70-talen
Då superhjältarna började återfå sin popularitet under 1960-talet fanns Green Arrow alltså fortfarande kvar i bilden, och blev snart medlem i DC:s "superstar"-grupp Justice League of America (Lagens Väktare). I serien om JLA träffade Green Arrow sin stora kärlek som är en viktig del av hans liv än idag, den kvinnliga brottsbekämparen Black Canary (Svarta Fågeln).
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet gjordes figuren om rejält, tack vare manusförfattaren Denny O'Neil och tecknaren Neal Adams. Han förlorade sin stora förmögenhet, fick en ny dräkt och ett getskägg och blev en förkämpe för arbetarklassen och de utslagna. Här befästes också hans kraftfulla personlighet med det hetlevrade temperamentet.
Nu ökade intresset för Green Arrow och han fick spela större roll ihop med andra hjältar, framför allt Batman och Green Lantern (Hal Jordan). Han blev en fast bifigur i den senares tidning, där O'Neil och Adams lät de två hjältarna slåss mot sociala problem och orättvisor i dåtidens USA, såsom rasism, miljöförstöring, religiösa kulter och narkotikaproblem. Serien blev väldigt omtalad i USA, främst för att den ignorerade Comics Code-märkningen för att kunna publicera en prisbelönt historia där Speedy visar sig vara heroinmissbrukare. Den "sociala" Green Lantern/Green Arrow-serien sålde dock aldrig särskilt bra, även om den idag anses vara en klassiker. Hjältarna återbördades snart till mer reguljära äventyr.
1980-talet
Under mitten av 1980-talet gick "Green Arrow" som andraserie i Batman-tidningen Detective Comics. Här skrev bland annat Alan Moore minnesvärda avsnitt.
Under slutet av 80-talet nylanserade DC åtskilliga av sina klassiska hjältar, och flera av dem siktade nu in sig på en vuxnare publik, däribland Green Arrow. I miniserien "Longbow Hunters", skriven och tecknad av Mike Grell, flyttar Green Arrow och Black Canary till Seattle. Green Arrow övergår nu till "vassa" pilar som skadar och dödar i sitt arbete mot brottsligheten (tidigare hade han oftast använt olika "trickpilar" såsom boxpilar, repskärarpilar etc.). Dessutom tar serien upp "tyngre" ämnen som narkotikalangning och en antydd våldtäkt.
Miniserien blev en succé och ledde till att Green Arrow 1988 fick sin egen första månadstidning (med honom själv i huvudrollen). Här drevs den "vuxna" linjen ännu längre. Hjälten träffade nu nästan inga andra superhjältar längre, sidekicken Speedy försvann helt ur bilden och serien handlade alltmer om Olivers personliga problem. Oliver och Black Canary gick skiljda vägar efter att Oliver varit otrogen.
Grell skrev manus även till denna version, medan tecknare som Ed Hannigan och Dan Jurgens stod för bilderna. Från nr 60 försvann märkningen "For Mature Readers" (för vuxna) från tidningarna.
1990-talet och Green Arrow II
I mitten av 1990-talet hoppade Grell av från tidningen (kring nummer 80) och Chuck Dixon tog över författandet. I samband med detta gick "Green Arrow" över till att bli en mer reguljär allåldersserie igen; handlingen blev mer allmänt superhjältemässig med gästspel av andra DC-hjältar. I de första historierna hittar Oliver Queen sin okände son Connor Hawke som munk. Till slut omkommer Oliver Queen hjältemodigt i en bombexplosion (i nr 100), och Connor blir Green Arrow II.
Den nye Green Arrow fick ett ganska positivt mottagande och var stjärna i tidningen i flera år. Han blev även kortvarig medlem av Grant Morrisons nya JLA.
Green Arrow idag
Efter 137 nummer lades så månadstidningen Green Arrow ner 1998. Dock ryktades det redan vid nedläggningen att filmregissören Kevin Smith hade planer på att skriva en ny serie med hjälten. Det dröjde några år, men år 2001 återupplivades Green Arrow-tidningen med en ny numrering, skriven av Smith och tecknad av Phil Hester. Det mystiska avslutet i nr 137 fick här sin förklaring och Oliver Queen återuppstod med magisk hjälp från Hal Jordan (som vid den här tiden förvandlats till The Spectre). Under denna period återförenas Oliver med Black Canary (även om deras förhållande fortsätter att halta), sin son Connor (som även han fortsätter att vara Green Arrow samtidigt med sin far), samt sin styvson Roy (förr Speedy, sedan Arsenal, numera känd som Red Arrow). Ollie återknyter också vänskapsbanden med sina hjältekollegor i Justice League of America, trots att han har svårt att hålla sams med dem. Han blir vän med en ung HIV-smittad flicka som han räddar från ett gatuliv, och efter lite träning blir hon den nya Speedy (II).
Denna version av serien/tidningen utges ännu i skrivande stund.[när?] Efter Kevin Smiths period som författare har den bland annat skrivits av Brad Meltzer och Judd Winick.
Nyligen gifte sig Oliver med sin forna kärlek Dinah Lance. I samband med detta och i och med nummer 75 (2007) lades tidningen Green Arrow ned. Huvudfiguren huserar sedan dess i parets gemensamma tidning Green Arrow/Black Canary.
"Green Arrow" på svenska
- På 50-talet publicerades serien under namnet "Röda pilen" i Stålmannen.
- 70-talets version av serien har publicerats i Gigant under namnen "Röda Pilen" och "Gröna Pilen".
- "Green Lantern/Green Arrow" har publicerats i Gigant under namnet "Gröna Lyktan och Gröna Pilen".
- Miniserien "Longbow Hunters" från 1987 har publicerats i svenska Batman under namnet "Gröna Pilen".
- Avsnitt ur den "vuxnare" månadstidningen från slutet av 1980-talet har gått på svenska i Maxx under originalnamnet.
- Flera av Oliver Queens äventyr med Justice League of America har publicerats i svenska Stålmannen och Gigant under titeln "Lagens Väktare".
- Connor Hawkes äventyr med JLA har publicerats i den kortlivade svenska tidningen JLA under originalnamnet.
Om namnet "Röda pilen"
Att "Green Arrow" tidigare kallades "Röda Pilen" i Sverige berodde enligt uppgift på att figuren dök upp under en tid då de svenska tidningar han figurerade i fortfarande trycktes i svart/vitt. Eftersom man ändå inte kunde se färgerna fick han namnet "Röda Pilen" för att inte sammanblandas med Gröna Lyktan (Green Lantern).[källa behövs]
Kopior och pastischer
Bågskytten verkar vara en av de stora superhjältearketyperna. Det är osäkert om alla dessa är inspirerade av Green Arrow, men några listas här nedan:
- Hawkeye från Marvel Comics. Medlem i Avengers som använder trickpilar.
- Black Archer/Golden Archer/Hawkeye II från Marvel Comics. Medlem i Squadron Supreme (en pastisch på DC:s Justice League).
- Shaft från Image Comics/Arcade Comics/m.fl. Medlem i Rob Liefelds Youngblood.
- King Rad i Rick Veitchs serie "Bratpack". Skäggig maskerad suput och rumlare, dock ej bågskytt.
- White Feather, bågskytt från DC:s egen superhjälteparodi "Inferior Five".
Mer om Green Arrow
- Daniel Gustavsson: "Green Arrow - Den grönklädde hjältens långa väg till superhjältetoppen" (Serieblaskan nr 1/2010)
