Skillnad mellan versioner av "Batman"

Versionen från 5 oktober 2017 kl. 13.49

För den svenska tidningen Batman, se Batman (svensk serietidning) samt Batman – Mörkrets riddare.
För den svenska tidningen Läderlappen, se Läderlappen (serietidning) samt Läderlappen och Robin.

Batman i Neal Adams tappning. © DC Comics.

"Batman" (tidigare Läderlappen på svenska), hjälteserie skapad av Bob Kane och Bill Finger för tidningen Detective Comics 1939. Följande år tilldelades serien en egenbetitlad serietidning, och såväl Detective Comics som Batman tillhör alltjämt förlaget DC Comics centraltitlar. Serien, som är en av världens mest kända, har också publicerats i en mängd ytterligare tidningar och serieromaner, och även överförts till ett flertal andra medier.

Grundpremiss

Seriens titelfigur Batman är en maskerad brottsbekämpare, utan superhjältekrafter, men i fysisk toppform och med en mängd tekniska hjälpmedel till sitt förfogande.

Som barn blev miljardären Bruce Wayne föräldralös efter att hans föräldrar mördats under ett rån, och den unge Bruce svor att viga sitt liv åt att bekämpa brott. Efter många års hård mental och fysisk träning runt om i världen återvände Bruce Wayne till sin hemstad Gotham City och maskerade sig som en mänsklig fladdermus – Batman. Under sitt lyxiga hem Wayne Manor en bit utanför Gotham inredde han en grotta, Batcave, som fick tjäna som hans hemliga bas. Som Batman fann han en allierad i Gothams poliskommissarie, Jim Gordon, medan betjänten Alfred blev hans förtrogne och en av få utvalda att känna till hans hemliga identitet. När den unge cirkusgymnasten Dick Graysons föräldrar mördades, blev han Bruce Waynes skyddsling, och, under namnet Robin, Batmans sidekick.

Historik

Bakgrund

Förlaget National Comics (sedermera DC Comics) rönte 1938 stora framgångar med superhjälteserien "Superman", som blev huvudnummer i förlagets ena flaggskepp, Action Comics. Dess andra stora titel, Detective Comics, hade publicerats sedan 1937, men saknade ännu en tydlig huvudserie. I #27 (maj 1939) debuterade dock "världens främsta detektiv" ("the world's greatest detective"), Batman, som därefter varit tidningens självklara huvudfigur.

Den unge tecknaren Bob Kane arbetade tillsammans med manusförfattaren Bill Finger fram figuren "Batman" – en mörk och hämndlysten brottsbekämpare. De lät sig inspireras av pulplitteraturen och figurer som The Shadow, Fantomen, Sherlock Holmes, och Zorro, liksom av filmen "The Bat Whispers" (1930), i vilken en maskerad skurk iklädde sig fladdermusdräkt och kallade sig för "The Bat". Designen till Batmans fladdermusformade kappa inspirerades av ritningar av Leonardo Da Vinci, och hjältens civila namn hämtades från det skottske kung Robert I, kallad Robert the Bruce, och den amerikanske generalen Anthony Wayne.

Bob Kane signerade själv de tidigaste serierna, men det skulle dröja till 1970-talet innan DC konsekvent började skriva ut seriernas ursprungliga upphovhovsmän. "Batman"-serierna förseddes då med texten "Batman created by Bob Kane". Fingers roll var känd, men det skulle dröja till 2015 innan den officiella texten ändrades till "Batman created by Bob Kane with Bill Finger".

1939-1964

Det första året

Debutserien "The Case of the Chemical Syndicate" (på svenska som "Fallet med det kemiska syndikatet") introducerade utöver titelfiguren också kommissarie Gordon, och slutade med skurkens våldsamma död. Batman var även vid sina nästkommande framträdande en rätt obehaglig figur som inte drog sig för att döda gangsters och använda vapen, och i rollen som Bruce Wayne inledde han ett kärleksförhållande med skådespelerskan Julie Madison, vars debut skedde i Detective #31 (september 1939)

Serien etablerades dock snart i en något snällare form; de mörkaste dragen tonades ner, och i Detective #38 (april 1940) introducerades en ung sidekick vid namn Robin, "mirakelpojken" ("the boy wonder"'), Bruce Waynes skyddsling Richard "Dick" Grayson i det civila. Redan i #31 introducerades dock vad som skulle komma att bli Batmans huvudsakliga vapen, batarangerna, som innebar att han kunde avväpna sina fiender utan att använda skjutvapen; i #33 avslöjades bakgrundshistorien om hur den unge Bruce blev föräldralös, växte upp, och antog Batmanidentiteten; och i #35 introducerades den första Batmobilen

I april 1940 utkom det första numret av serietidningen Batman och i februari 1941 debuterade World's Finest Comics, med "Batman" som ett stående inslag.

Det glada fyrtiotalet

Premiärnumret av Batman innebar debuten för två av seriens främsta skurkar: ärkefienden Joker och inbrottstjuven Catwoman. Dessa två kom tillsammans med gangsterledaren Penguin, vilken introducerades i Detective #58 (december 1941), att utgöra seriens primära antagonister under de nästkommande åren.

I Batman #1 fanns dessutom, för sista gången på närmare femtio år, en scen där titelfiguren skjuter ihjäl sina motståndare – på redaktören Whitney Ellsworths uttalade order skulle Batman i fortsättningen varken använda skjutvapen eller döda. I serien skulle Batmans aversion gentemot skjutvapen så småningom förklaras vara en följd av traumat efter mordet på föräldrarna. Julie Madison försvann ur Bruces liv efter Detective #49 (mars 1941), och från Batman #5 (april 1941) till Detective #73 (mars 1943) hade han en ny flickvän, Linda Page.

Under de kommande decennierna publicerades nya "Batman"-serier följdaktligen i tre parallella titlar, och 1947-1952 publicerades dessutom "Robin" i egna äventyr i Star Spangled Comics. För att upprätthålla produktionen anlitades flera ytterligare serieskapare, varav bland annat manusförfattarna Don Cameron och Edmond Hamilton och tecknarna Jerry Robinson och Dick Sprang blev inflytelserika.

Vid tiden för andra världskrigets slut hade seriens grundläggande element etablerats, inklusive betjänten Alfred med debut i Batman #16 (april 1943) och tillhållet Batcave i Detective #83 (januari 1944 – redan under 1943 hade den dock dykt upp såväl i den första filmatiseringen, som i dagspressversionen av serien), och nya redaktionella direktiv föranledde en skiftning från de första decenniets pulpinspirerade och samhällskritiska serier, till en mer "fantasieggande" familjetillvänd tematik, där Batman skulle gestaltas som en respektabel medborgare och trygg fadersfigur, och hans värld skulle vara äventyrlig men aldrig skrämmande. Professor Carter Nichols debuterade i Batman #24 (1944), och därmed introducerades science fiction-teman som tidsresor på allvar i serien, och några år senare fick Bruce Wayne ett platonsk kärleksintresse när den Lois Lane-liknande reporten Vicki Vale introducerades i Batman #49 (oktober 1948).

Dagstrippserien "Batman and Robin"

Se huvudartikel Batman (dagspressversionen)

Från 1943 till 1946 publicerades dagpresserien "Batman and Robin" som såväl dagsstrippar och söndagssida, tecknad och skriven av samma upphovsmän som serietidningsversionen och distribuerad av McClure Syndicate. Kitchen Sink Press har samlat och publicerat hela produktionen i fyra inbundna böcker.

1953 producerade illusionisten och pulpförfattaren Walter B. Gibson en andra, kortlivad, söndagssideversion av "Batman and Robin" för sin veckotidning Arrow, the Family Comic Weekly.

De första filmatiseringarna

Se även Batman i andra medier

1943 visades den femton avsnitt långa följetongen "The Batman" på amerikanska biografer, med Lewis Wilson som Batman, Douglas Croft som Robin, William Austin som Alfred, och Shirley Patterson som Linda Page. 1949 följde en andra följetong, "Batman and Robin" – även den femton avsnitt lång – med Robert Lowery som Batman, Johnny Duncan som Robin, Eric Wilton som Alfred, Lyle Talbot som kommissarie Gordon, och Jane Adams som Vicki Vale.

Efterkrigstiden och dess regleringar

Under det sena fyrtiotalet falnade intresset för superhjältegenren, men "Batman" var en av relativt få serier som alltjämt fortsatte publiceras. Det, ur "Batman"-perspektiv, tydligaste tecknet på det hårdnande klimatet var att World's Finest från och med #71 (juli 1954) lät sina två superhjälteserier, "Batman" och "Superman" gå samman till en serie – "Superman & Batman", i vilka de två hjältarna samarbetade.

Serien mötte ytterligare motvind i och med psykologen Fredric Werthams uppmärksammade och hörsammade protester mot seriermediet. "Batman" tilhörde de serier som fick statuera exempel i Werthams "Seduction of the Innocent", där det bland annat hävdades att Batman och Robin hade ett homosexuellt och pedofilt förhållande. Seriebranchens svar på dessa anklagelser blev den 1954 inrättade Comics Code Authority, som i syfte att att försöka dämpa protesterna och den eskalerande moralpaniken, skulle garantera serietidningar fria från våldsförhärligande och sexuella anspelningar.

Som en följd av de tematiska begränsningarna kom "Batman", i likhet med många andra serier under mitten av 1950-talet, under ledning av den nya redaktören Jack Schiff allt mer att förlita sig på enklare science fiction-historier, med absurda rymdvarelser, gigantiska insekter, tidsresor, och osannolika skurkar. Catwoman försvann från serien efter Detective #211 (september 1954), och Joker och Penguin blev sällsyntare. Nya figurer som Ace the Bat-Hound (1955), Batwoman (1956), Bat-Mite (1959) och Batgirl (1961) introducerades, men resultatet var likväl en såväl kvalitetsmässig som upplagemässig nedgång. 1960 blev Batman en av huvudfigurerna i "Justice League of America", vilket dock inte hjälpte hans egna titlar märkbart. Vid mitten av 1960-talet var förlaget berett att lägga ner "Batman"-produktionen, men i ett senkommet försök att rädda serien blev redaktör Schiff 1964 ersatt av den välsedde Julius Schwartz.

Tidiga versioner av framtida superskurkar

Under seriens första 15 år var trion Joker, Penguin, och Catwoman de utan jämförelse främsta av seriens antagonister, och även efter Comic Code-regleringen fortsatte de två förstnamnda att vara de mest frekvent förekommande. Ett flertal ytterligare skurkar, som senare skulle återkomma i större roller, debuterade dock också under detta seriens första kvartssekel, även om de sällan gjorde fler än ett par, tre framträdanden. Främst bland dessa märks Two-Face och Clayface, två alias som dock användes av flera av Batmans motståndare:

Two-Face Harvey Dent (kallad Harvey Kent vid sina tre första framträdanden) mötte Batman i Detective #66 (augusti 1942), #68 (oktober 1942), och #80 (oktober 1943), samt i Batman #81 (februari 1954). Dent medverkade också (som rehabiliterad) i Batman #50 (december 1948) och #68 (december 1951), samt i Detective #187 (september 1952), då andra skurkar tillfälligt nyttjade Two-Face-identiteten.
Den första av Batmans motståndare att anta namnet Clayface, Basil Karlo, medverkade i Detective #40 (juni 1940) och #49 (mars 1941), och den andra, Matt Hagen, i Detective #298 (december 1961), #304 (juni 1962) och #312 (februari 1963), samt i Batman #159 (november 1963), och World's Finest #140 (mars 1964) och #144 (september 1964).

Ytterligare skurkar som figurerade i enstaka avsnitt under dessa år, för att därefter försvinna från serien under (i merparten fall) över ett decennium, inkluderar framför allt:

Hugo Strange (medverkade i Detective #36 (februari 1940), Batman #1 (april 1940) och Detective #46 (december 1940))
Scarecrow (World's Finest #3 (hösten 1941) och Detective #73 (mars 1943))
Cavalier (Detective #81 (november 1943), Batman #22 (april 1944), Detective #89 (juli 1944) och Batman #26 (december 1944))
Riddler (Detective #140 (oktober 1948) och #142 (december 1948))
Mad Hatter (Batman #49 (oktober 1948), Detective #230 (april 1956) och Batman #161(februari 1964))
Deadshot (Batman #9 (juni 1950))
Killer Moth (Batman #63 (februari 1951) och #64 (april 1951), samt Detective #173 (juli 1951))
Signalman (Batman #112 (december 1957), #124 (juni 1959) och #139 (april 1961))
Calendar Man (Detective #259 (september 1958))
Mr. Freeze (under namnet "Mr. Zero") (Batman #121 (februari 1959))
Catman (Detective #311(januari 1963), #318 (augusti 1963) och #325 (mars 1964))

1964-1986

Batman och ett par kollegor. Atom, Flash och Green Lantern. © DC Comics.

Redaktören Julius Schwartz, manusförfattaren Gardner Fox och tecknaren Carmine Infantino m.fl. gjorde visserligen ett försök att återbörda serien till dess detektivrötter under mitten av 60-talet, men populariteten hos den samtida och kitschinriktade tv-serien med "Batman" medförde att serien snart tog efter de clownerier som tv-publiken var van vid.

Den i Batman-sammanhang legendariske tecknaren Neal Adams vände trenden och förde Batman tillbaka till de mörka rötterna, vilket han gjorde tillsammans med författaren Dennis O'Neil och tuscharen Dick Giordano, en trio som skapade några av de mer minnesvärda serieavsnitten i Batmans historia. Med en för tiden nyskapande teckningsstil och ett mera realistiskt och författarmässigt starkt innehåll lyckades Batman ta sig upp på fötter igen och serien fick en ny storhetsperiod under 1970-talet.

1986-2011

Nästa stora omdaning för figuren kom 1986, då Frank Millers epos "The Dark Knight Returns" slog ner som en bomb i serievärlden med sitt unika bildberättande. Detta var en framtidsvision om en åldrande Bruce Wayne och dennes återkomst som Batman efter 10 års "pension". En vital, nyskapande och våldsam serie som kom att påverka figuren för många år framöver, både som serie och på film. Därefter fick Miller skriva om hela bakgrundshistorien, vilket han gjorde i "Batman: Year One" (svensk titel "Batman: År Ett"). Där får man se hur allting började, en mer djuplodande och realistisk skildring av hur en föräldralös människa förvandlas till en förklädd hämnare..

The New 52

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

DC Rebirth

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Publicering på svenska

I Sverige har serien "Batman"/"Läderlappen" publicerats i serietidningarna Veckans Äventyr, Läderlappen, Gigant, Supermagasinet, Stålmannen, Batman, Månadens Äventyr, DC-Serier, Läderlappen och Robin, Batman – Mörkrets riddare, Batman Special, Super-Team, Magnum Comics och Magnum Special. I slutet på 1960-talet publicerades serien i Aftonbladet. Han har även förekommit i ett flertal seriealbum samt i pocketen "Batman Strikes".

Batman på olika språk

På många språk används det engelska namnet på Batman, och så är numera också fallet på svenska. Batman publicerades från början i många decennier under namnet Läderlappen på svenska, och många svenska serieläsare kallar fortfarande figuren så. "Batman" är engelska för "fladdermusman" och läderlapp är en art av fladdermöss.

Batman används på riktigt som ett efternamn i engelskspråkiga länder, men har då troligen ett annat ursprung: det engelska ordet batman kan också stå för en menig soldat som tjänade som betjänt åt en högre officer i gamla tider, motsvarande vad som på svenska kallades kalfaktor, men eftersom sådana batmen inte användes i den amerikanska militären är det inte så troligt att det direkt ligger bakom seriefigurens namn.

Batmans alter ego heter Bruce Wayne, men vid översättning till spanska har han ibland fått namnet Bruno Díaz.^[1]

Arabiska: باتمان	Azerbadjanska: Betmen	Bulgariska: Батман (Batman)
Bengaliska: ব্যাটম্যান	Bosniska: Batman	Engelska: Batman
Estniska: Batman	Finska: Batman/Lepakkomies	Franska: Batman
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Gaeliska: Batman	Grekiska: Μπάτμαν (Batman)	Hebreiska: באטמן
Hindi: बैटमैन	Indonesiska: Batman	Isländska: Batman/Leðurblökumaðurinn
Italienska: Batman	Japanska: バットマン (Battoman)	Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Javanesiska: Batman
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Kambodjanska: ბეტმენი	Katalanska: Batman	Kinesiska: 蝙蝠俠
Koreanska: 배트맨	Kroatiska: Batman	Latin: Batman
Lettiska: Betmens	Litauiska: Betmenas	Makedonska: Бетмен (Betmen)
Malajiska: Batman	Nederländska: Batman	Norska: tidigare Lynvingen (Blixtvingen), numera Batman
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Occitanska: Batman	Persiska: بتمن	Polska: Batman
Portugisiska: Batman	Rumänska: Batman	Ryska: Бэтмен (Betmen)
Serbiska: Бетмен (Betmen)	Spanska: Batman	Svenska: Batman/Läderlappen
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Tagalog: Batman	Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Tatariska: Бэтмен (Betmen)	Thailändska: แบทแมน
Tjeckiska: Batman	Turkiska: Batman	Tyska: Batman
Ukrainska: Бетмен (Betmen)	Ungerska: Batman	Vietnamesiska: Người Dơi
Walesiska: Batman

Hyllningar och parodier

Batboy and Rubin från MAD Magazine
Black Noir från "The Boys" av Garth Ennis och Darick Robertson
The Hound and the Pup från "Top 10" av Alan Moore och Gene Ha
The Knight and the Squire från "The Pro" av Garth Ennis, Amanda Conner och Jimmy Palmiotti
Knight Watchman från "Big Bang Comics"
Midnight Mink, homosexuell och hebefil batmansatir från Rick Veitchs "Bratpack", har en tonårsmedhjälpare vid namn Chippy.
Midnighter från "Stormwatch" och "The Authority" har i stort sett samma förmågor och ursprung som Batman. Han har även ett homosexuellt förhållande med Apollo, som i sin tur är en pastisch på Stålmannen.
Nighthawk, pastisch och motsvarighet i "Squadron Supreme" (Marvel Comics)
Private Eye, rå parodi från "Marshal Law" av Pat Mills och Kevin O'Neill

Källor

↑ Miguel Angel: "Los comics: un enfoque sociológico", Ediciones Quinto Sol, Universidad de Texas 1985 (på spanska);
"Bruno Díaz no es Batman...", Clarin.com (på spanska)

Mer om Batman

Magnus Knutsson: "Läderlappen och Ödet" (Thud nr 34)

Peter Johansson: "Frank Miller gör vad han måste göra" (Bild & Bubbla nr 2/1988)

Daniel Atterbom: "Millers mästerverk till Läderlapp slog inte" (Bild & Bubbla nr 2/1988)
Petter Karlsson: "En äkta hjälte med slängkappa och skivstång" (Expressen Fredag 1988-10-14)
N.N.: En fladdermusman slår till (notis i Bild & Bubbla nr 3–4/1989)
Per A.J. Andersson: En lansering som heter duga! (notis i Bild & Bubbla nr 3–4/1989)

Daniel Atterbom: "Läderlappens nio liv" (Bild & Bubbla nr 3–4/1989)

Olof Siverbo: "En psykopat med långa öron" (Bild & Bubbla nr 3–4/1989)
Olof Siverbo: Sevärd – men inte bra (notis i Bild & Bubbla nr 3–4/1989)

Ola Larsmo: "Avfärda inte masskulturen – det finns radikala pärlor" (Bild & Bubbla nr 3-4/1989)

Daniel Atterbom: "Norman Breyfogle, Batmantecknare" (Bild & Bubbla nr 4/1991)
Per Mortensen: "53-årig psykopat med hämndbegär" (Dagens Nyheter, Kultur & Nöjen 1992-07-30, s. 1)

Anders Björkelid: "Dårhusets nyckel" (Bild & Bubbla nr 4/1992)

David Haglund: "Batman på film – illasittande läderhuvor och lönnfeta skådisar" (Bild & Bubbla nr 4/1999)

David Haglund: "Batman på film – biografsuccéer och »dark deco»" (Bild & Bubbla nr 1/2000)

Claes Reimerthi: "Gudaskymning – »Dark Knight» och samtiden" (Bild & Bubbla nr 1/2011, s. 27–39)

Recensioner

Caj Byqvist: "Läderlappen: Jakten på den fruktade Ra’s Al Ghul" (Bild & Bubbla nr 2/1979)

Lars Andreasson: Gigant nr 1–7/1983 (Bild & Bubbla nr 3/1984)

Isabella Nilsson: "Batman: År ett" (Bild & Bubbla nr 3/1990)

Daniel Atterbom: "Videovåld" ur Batman nr 8/90 (Bild & Bubbla nr 4/1990, s. 28–29)

Anders Nordström: Magnum Special nr 1/1993: "Judgement on Gotham" (Bild & Bubbla nr 1/1993)

Morten Harper: Gigant nr 3/2004 [norsk utgåva] (Bild & Bubbla nr 2/2004)

Se även

Externa länkar

The Origin of Batman (officiell webbsida) Seriebiografi hos DC Comics
Who drew Batman? (fansajt) Förteckning över kända Batman-tecknare

Serietidningen Gigant

Serietidningen Magnum Comics

Medlemmar i Justice Society of America

Medlemmar i Justice League

[1] Miguel Angel: "Los comics: un enfoque sociológico", Ediciones Quinto Sol, Universidad de Texas 1985 (på spanska);
"Bruno Díaz no es Batman...", Clarin.com (på spanska)

[1]

@@ Rad 46: / Rad 46: @@
 Premiärnumret av ''Batman'' innebar debuten för två av seriens främsta skurkar: ärkefienden [[Jokern (DC)|Joker]] och inbrottstjuven [[Catwoman]]. Dessa två kom tillsammans med gangsterledaren [[Pingvinen|Penguin]], vilken introducerades i ''Detective'' #58 (december 1941), att utgöra seriens primära antagonister under de nästkommande åren.
-I ''Batman'' #1 fanns dessutom, för sista gången på närmare femtio år, en scen där titelfiguren skjuter ihjäl sina motståndare – på redaktören [[Whitney Ellsworth]]s uttalade order skulle Batman i fortsättningen varken använda skjutvapen eller döda. I serien skulle Batmans aversion gentemot skjutvapen så småningom förklaras vara en följd av traumat efter mordet på föräldrarna. Från ''Batman'' #5 (april 1941) till ''Detective'' #73 (mars 1943) hade Bruce en ny flickvän, [[Linda Page]].
+I ''Batman'' #1 fanns dessutom, för sista gången på närmare femtio år, en scen där titelfiguren skjuter ihjäl sina motståndare – på redaktören [[Whitney Ellsworth]]s uttalade order skulle Batman i fortsättningen varken använda skjutvapen eller döda. I serien skulle Batmans aversion gentemot skjutvapen så småningom förklaras vara en följd av traumat efter mordet på föräldrarna. Julie Madison försvann ur Bruces liv efter ''Detective'' #49 (mars 1941), och från ''Batman'' #5 (april 1941) till ''Detective'' #73 (mars 1943) hade han en ny flickvän, [[Linda Page]].
 Under de kommande decennierna publicerades nya "Batman"-serier följdaktligen i tre parallella titlar, och 1947-1952 publicerades dessutom "Robin" i egna äventyr i ''[[Star Spangled Comics]]''. För att upprätthålla produktionen anlitades flera ytterligare serieskapare, varav bland annat manusförfattarna [[Don Cameron]] och [[Edmond Hamilton]] och tecknarna [[Jerry Robinson]] och [[Dick Sprang]] blev inflytelserika.