Batman

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök

För den svenska tidningen Batman, se Batman (svensk serietidning) samt Batman – Mörkrets riddare.
För den svenska tidningen Läderlappen, se Läderlappen (serietidning) samt Läderlappen och Robin.

Batman i Neal Adams tappning. © DC Comics.

"Batman" (tidigare Läderlappen på svenska), hjälteserie skapad av Bob Kane och Bill Finger för tidningen Detective Comics 1939. Följande år tilldelades serien en egenbetitlad serietidning, och såväl Detective Comics som Batman tillhör alltjämt förlaget DC Comics centraltitlar. Serien, som är en av världens mest kända, har också publicerats i en mängd ytterligare tidningar och serieromaner, och även överförts till ett flertal andra medier.

Grundpremiss

Seriens titelfigur Batman är en maskerad brottsbekämpare, utan superhjältekrafter, men i fysisk toppform och med en mängd tekniska hjälpmedel till sitt förfogande.

Som barn blev miljardären Bruce Wayne föräldralös efter att hans föräldrar mördats under ett rån, och den unge Bruce svor att viga sitt liv åt att bekämpa brott. Efter många års hård mental och fysisk träning runt om i världen återvände Bruce Wayne till sin hemstad Gotham City och maskerade sig som en mänsklig fladdermus – Batman. Under sitt lyxiga hem Wayne Manor en bit utanför Gotham inredde han en grotta, Batcave, som fick tjäna som hans hemliga bas. Som Batman fann han en allierad i Gothams poliskommissarie, Jim Gordon, medan betjänten Alfred blev hans förtrogne och en av få utvalda att känna till hans hemliga identitet. När den unge cirkusgymnasten Dick Graysons föräldrar mördades, blev han Bruce Waynes skyddsling, och, under namnet Robin, Batmans sidekick.

Historik

Bakgrund

Förlaget National Comics (sedermera DC Comics) rönte 1938 stora framgångar med superhjälteserien "Superman", som blev huvudnummer i förlagets ena flaggskepp, Action Comics. Dess andra stora titel, Detective Comics, hade publicerats sedan 1937, men saknade ännu en tydlig huvudserie. I #27 (maj 1939) debuterade dock "världens främsta detektiv" ("the world's greatest detective"), Batman, som därefter varit tidningens självklara huvudfigur.

Den unge tecknaren Bob Kane arbetade tillsammans med manusförfattaren Bill Finger fram figuren "Batman" – en mörk och hämndlysten brottsbekämpare. De lät sig inspireras av pulplitteraturen och figurer som The Shadow, Fantomen, Sherlock Holmes, och Zorro, liksom av filmen "The Bat Whispers" (1930), i vilken en maskerad skurk iklädde sig fladdermusdräkt och kallade sig för "The Bat". Designen till Batmans fladdermusformade kappa inspirerades av ritningar av Leonardo Da Vinci, och hjältens civila namn hämtades från det skottske kung Robert I, kallad Robert the Bruce, och den amerikanske generalen Anthony Wayne.

Bob Kane signerade själv de tidigaste serierna, men det skulle dröja till 1970-talet innan DC konsekvent började skriva ut seriernas ursprungliga upphovhovsmän. "Batman"-serierna förseddes då med texten "Batman created by Bob Kane". Fingers roll var känd, men det skulle dröja till 2015 innan den officiella texten ändrades till "Batman created by Bob Kane with Bill Finger".

1939-1964

1939-1940: Det första året

Debutserien "The Case of the Chemical Syndicate" (på svenska som "Fallet med det kemiska syndikatet") introducerade utöver titelfiguren också kommissarie Gordon, och slutade med skurkens våldsamma död. Batman var även vid sina nästkommande framträdande en rätt obehaglig figur som inte drog sig för att döda gangsters och använda vapen, och i rollen som Bruce Wayne inledde han ett kärleksförhållande med skådespelerskan Julie Madison, vars debut skedde i Detective #31 (september 1939)

Serien etablerades dock snart i en något snällare form; de mörkaste dragen tonades ner, och i Detective #38 (april 1940) introducerades en ung sidekick vid namn Robin, "mirakelpojken" ("the boy wonder"'), Bruce Waynes skyddsling Richard "Dick" Grayson i det civila. Redan i #31 introducerades dock som skulle komma att bli Batmans huvudsakliga vapen, batarangerna, som innebar att han kunde avväpna sina fiender utan att använda skjutvapen; i #33 avslöjades bakgrundshistorien om hur den unge Bruce blev föräldralös, växte upp, och antog Batmanidentiteten; och i #35 introducerades den första Batmobilen.

1940-1949: Det glada fyrtiotalet

I april 1940 utkom det första numret av serietidningen Batman, vilket bland annat innebar debuten för två av seriens främsta skurkar: ärkefienden Joker och den vackra inbrottstjuven Catwoman. Dessa två kom tillsammans med gangsterledaren Penguin, vilken introducerades i Detective #58 (december 1941), att utgöra seriens primära antagonister under de nästkommande åren.

I Batman #1 fanns dessutom, för sista gången på närmare femtio år, en scen där titelfiguren skjuter ihjäl sina motståndare – på redaktören Whitney Ellsworths uttalade order skulle Batman i fortsättningen varken använda skjutvapen eller döda, och i #4 (december 1940) nämns denna princip för första gången. Senare i serien skulle hjältens aversionen gentemot skjutvapen förklaras vara en följd av traumat efter mordet på föräldrarna. I Batman #4 nämns även namnet Gotham City för första gången, och efter Detective #49 (mars 1941) försvann Julie Madison ur Bruces liv, och ersattes av en ny flickvän, Linda Page, från och med Batman #5 (april 1941) till Detective #73 (mars 1943).

I februari 1941 debuterade World's Finest Comics, med "Batman" som ett stående inslag, och under de kommande decennierna publicerades nya "Batman"-serier följdaktligen i tre parallella titlar. Utöver detta publicerades dessutom "Robin" i egna äventyr i Star Spangled Comics från 1947 till 1952. För att upprätthålla produktionen anlitades flera ytterligare serieskapare, varav bland annat manusförfattarna Don Cameron och Edmond Hamilton och tecknarna Jerry Robinson och Dick Sprang blev inflytelserika.

Vid tiden för andra världskrigets slut hade seriens grundläggande element etablerats, inklusive betjänten Alfred med debut i Batman #16 (april 1943) och tillhållet Batcave i Detective #83 (januari 1944 – redan under 1943 hade den dock dykt upp såväl i den första filmatiseringen, som i dagspressversionen av serien). Nya redaktionella direktiv föranledde nu en skiftning från det första decenniets pulpinspirerade och samhällskritiska serier, till en mer "fantasieggande" familjetillvänd tematik, där Batman skulle gestaltas som en respektabel medborgare och trygg fadersfigur, och hans värld skulle vara äventyrlig men aldrig skrämmande. Professor Carter Nichols debuterade i Batman #24 (augusti 1944), och därmed introducerades science fiction-teman som tidsresor på allvar i serien, och några år senare fick Bruce Wayne ett platonsk kärleksintresse när den Lois Lane-liknande reporten Vicki Vale introducerades i Batman #49 (oktober 1948).

Dagstrippserien "Batman and Robin"

Se huvudartikel Batman (dagspressversionen)

Från 1943 till 1946 publicerades dagpresserien "Batman and Robin" som såväl dagsstrippar och söndagssida, tecknad och skriven av samma upphovsmän som serietidningsversionen och distribuerad av McClure Syndicate. Kitchen Sink Press har samlat och publicerat hela produktionen i fyra inbundna böcker.

1953 producerade illusionisten och pulpförfattaren Walter B. Gibson en andra, kortlivad, söndagssideversion av "Batman and Robin" för sin veckotidning Arrow, the Family Comic Weekly.

De första filmatiseringarna

Se även Batman i andra medier

1943 visades den femton avsnitt långa följetongen "The Batman" på amerikanska biografer, med Lewis Wilson som Batman, Douglas Croft som Robin, William Austin som Alfred, och Shirley Patterson som Linda Page. 1949 följde en andra följetong, "Batman and Robin" – även den femton avsnitt lång – med Robert Lowery som Batman, Johnny Duncan som Robin, Eric Wilton som Alfred, Lyle Talbot som kommissarie Gordon, och Jane Adams som Vicki Vale.

1950-1964: Efterkrigstiden och dess regleringar

Under det sena fyrtiotalet falnade intresset för superhjältegenren, men "Batman" var en av relativt få serier som alltjämt fortsatte publiceras. Det, ur "Batman"-perspektiv, tydligaste tecknet på det hårdnande klimatet var att World's Finest från och med #71 (juli 1954) lät sina två superhjälteserier, "Batman" och "Superman" gå samman till en serie – "Superman & Batman", i vilka de två hjältarna samarbetade.

Serien mötte ytterligare motvind i och med psykologen Fredric Werthams uppmärksammade och hörsammade protester mot seriermediet. "Batman" tilhörde de serier som fick statuera exempel i Werthams "Seduction of the Innocent", där det bland annat hävdades att Batman och Robin hade ett homosexuellt och pedofilt förhållande. Seriebranchens svar på dessa anklagelser blev den 1954 inrättade Comics Code Authority, som i syfte att att försöka dämpa protesterna och den eskalerande moralpaniken, skulle garantera serietidningar fria från våldsförhärligande och sexuella anspelningar.

Som en följd av de tematiska begränsningarna kom "Batman", i likhet med många andra serier under mitten av 1950-talet, under ledning av den nya redaktören Jack Schiff allt mer att förlita sig på enklare science fiction-historier, med absurda rymdvarelser, gigantiska insekter, tidsresor, och osannolika skurkar. Catwoman försvann från serien efter Detective #211 (september 1954), och Joker och Penguin blev sällsyntare. Nya figurer som Ace the Bat-Hound (1955), Batwoman (1956), Bat-Mite (1959) och Batgirl (1961) introducerades, men resultatet var likväl en såväl kvalitetsmässig som upplagemässig nedgång. 1960 blev Batman en av huvudfigurerna i "Justice League of America", vilket dock inte hjälpte hans egna titlar märkbart. Vid mitten av 1960-talet var förlaget berett att lägga ner "Batman"-produktionen, men i ett senkommet försök att rädda serien blev redaktör Schiff 1964 ersatt av den välsedde Julius Schwartz.

Tidiga versioner av framtida superskurkar

Under seriens första 15 år var trion Joker, Penguin, och Catwoman seriens utan jämförelse främsta antagonister, och även efter Comic Code-regleringen fortsatte de två förstnämnda att vara de mest frekvent förekommande. Ett flertal ytterligare skurkar, som senare skulle återkomma i större roller, debuterade dock också under detta seriens första kvartssekel, även om de sällan gjorde fler än ett par, tre framträdanden. Främst bland dessa märks Two-Face och Clayface, två alias som dock användes av flera av Batmans motståndare:

  • Two-Face Harvey Dent (kallad Harvey Kent vid sina tre första framträdanden) mötte Batman i Detective #66 (augusti 1942), #68 (oktober 1942), och #80 (oktober 1943), samt i Batman #81 (februari 1954). Dent medverkade också (som rehabiliterad) i Batman #50 (december 1948) och #68 (december 1951), samt i Detective #187 (september 1952), då andra skurkar tillfälligt nyttjade Two-Face-identiteten.
  • Den första av Batmans motståndare att anta namnet Clayface, Basil Karlo, medverkade i Detective #40 (juni 1940) och #49 (mars 1941), och den andra, Matt Hagen, i Detective #298 (december 1961), #304 (juni 1962) och #312 (februari 1963), samt i Batman #159 (november 1963), och World's Finest #140 (mars 1964) och #144 (september 1964).

Ytterligare skurkar som figurerade i enstaka avsnitt under dessa år, för att därefter försvinna från serien under (i merparten fall) över ett decennium, inkluderar framför allt:

  • Hugo Strange (medverkade i Detective #36 (februari 1940), Batman #1 (april 1940) och Detective #46 (december 1940))
  • Scarecrow (World's Finest #3 (hösten 1941) och Detective #73 (mars 1943))
  • Tweedledee & Tweedledum (Detective #74 (april 1943), Batman #18 (augusti 1943) och Batman #24 (augusti 1944))
  • Cavalier (Detective #81 (november 1943), Batman #22 (april 1944), Detective #89 (juli 1944) och Batman #26 (december 1944))
  • Riddler (Detective #140 (oktober 1948) och #142 (december 1948))
  • Mad Hatter (Batman #49 (oktober 1948), Detective #230 (april 1956) och Batman #161(februari 1964))
  • Deadshot (Batman #9 (juni 1950))
  • Killer Moth (Batman #63 (februari 1951) och #64 (april 1951), samt Detective #173 (juli 1951))
  • Signalman (Batman #112 (december 1957), #124 (juni 1959) och #139 (april 1961))
  • Calendar Man (Detective #259 (september 1958))
  • Mr. Freeze (under namnet "Mr. Zero") (Batman #121 (februari 1959))
  • Catman (Detective #311(januari 1963), #318 (augusti 1963) och #325 (mars 1964))

Utöver detta etablerades en handfull brottslingar som skulle komma att återkomma många gånger under årets lopp, huvudsakligen i återblickar: Joe Chill, rånaren som avlossade skotten som dödade Bruce Waynes föräldrar; Boss Zucco, gangsterkungen som lät döda Dick Graysons föräldrar; och Boss Maroni, gangsterkungen som ärrade Two-Face.

1964-1986

1964-1966: "The New Look"

Batman och ett par kollegor. Atom, Flash och Green Lantern. © DC Comics.

Under Julius Schwartz redaktörskap byttes hela det kreativa teamet bakom "Batman"-serien ut. Carmine Infantino uppdaterade seriens tecknarstil och titelfigurens utseende, och scifi-motiven och de utsvävande manusen ersattes av mer verklighetsnära historier, ofta skrivna i syfte att lyfta fram Batmans detektivådra. Gardner Fox, Robert Kanigher och John Broome blev nu seriens huvudförfattare, medan Infantino och Sheldon Moldoff tecknade, med assistans av tuscharna Joe Giella och Sid Greene.

Flertalet av seriens etablerade bifigurer – Batwoman, Batgirl, Bat-Hound, Bat-Mite, Vicki Vale och professor Nichols – försvann i ett slag, utan kommentarer. I Schwartz första Batman-nummer (Batman #164 (juni 1964)) introducerades istället detektivföreningen The Mystery Analysts of Gotham City, vars medlemmar bland annat omfattade både Batman och kommissarie Gordon. Samma månad (Detective #328 (juni 1964)) publicerades Bill Fingers sista "Batman"-manus, i vilket Alfred dör, och hans roll som passupp till hjälteduon fylls av Dick Graysons moster Harriet Cooper.

Joker och Penguin fortsatte sina brottsliga karriärer, och Riddler gjorde comeback (Batman #171). Över lag var dock de flesta av Batmans motståndare nu huvudsakligen bankrånare, utpressare, och andra mindre iögonenfallande brottslingar. Ett av de tidigaste nytillskotten var Outsider, som ständigt lurade i kulisserna, utom räckhåll för hjältarna. Bland övriga mer långlivade skurkar som debuterade under denna period märks Blockbuster (Detective #345 (november 1965)), Cluemaster (Detective #351 (april 1966)), och – framför allt – Poison Ivy (Batman #181 (juni 1966)).

Trots de nya kreatörernas bristande erfarenhet av Batman-mytologin (bland annat slutar Schwartz första nummer, Detective #327, med att Batman arresterade skurkarna under pistolhot – ett misstag som Schwartz tvingades be om ursäkt för på tidningens insändarsidor) så räddade Batmans så kallade "New Look" tidningen från nedläggning, och upplagesiffrorna vände uppåt igen. 1965 tillkom ytterligare en "Batman"-tidning, i och med att "The Brave and the Bold" från och med #59 (maj 1965) kom att låta varje nummer handla om en team-up mellan Batman och någon av förlagets övriga figurer.

1966-1968: Batmania!

Se även Batman (tv-serie)

När tv-serien "Batman", med Adam West i titelrollen och Burt Ward som Robin, fick premiär i januari 1966, nådde seriens popularitet nya höjder, och man började tala om en "batmania" (Batman-mani) i USA. Merchandiseproduktionen blev snabbt omfattande, en ny dagspressversion av serien (skapad av serietidningskreatörerna och distribuerad av Ledger Syndicate) började publiceras, och sommaren 1966 gick en långfilm baserad på tv-serien upp på biograferna.

Tv-seriens kitschiga version av hjältarna, med färgglada skurkar, bombastiska repliker, och en rejält självironisk glimt i ögat, kom snart också att prägla serietidningarna. Jämte Joker, Penguin och Riddler återintroducerade tv-serien även de äldre skurkarna Catwoman, Mr. Freeze, och Mad Hatter. Dessa återvände nu också till serietidningarna (i Detective #369, Detective #373, respektive Batman #201), tillsammans med andra färgstarka skurkar som Killer Moth (Detective #359) och Scarecrow (Batman #189). Även Alfred – som aldrig dött i tv-serien – återkom i serierna (Detective #356) när det visade sig vara han som, under minnesförlust men vid liv, var Outsider. Med Batmans hjälp återfick han såväl sitt minne som sin position på Wayne Manor. En ny Batgirl, i det civila kommissarie Gordons dotter Barbara, introducerades simultant i tidningen (Detective #359 (januari 1967)) och i tv-serien.

Efter tre år hade dock Batman-manin lagt sig, tv-serien gick i graven (dagstrippserien pågick dock ända till 1972), och Schwartz behövde nyskapa serien igen. Resultatet blev att än en gång byta ut dess kreativa team.

1968-1975: Realism och skräck på sjuttiotalet

Sommaren 1968 (Detective #378 och Batman #204) publicerades de första serierna av den nye huvudförfattaren Frank Robbins, med bild av de nya tecknarna Bob Brown och Irv Novick. 1969 tillkom tuscharen Dick Giordano och 1970 följde manusförfattaren Dennis O'Neil och tecknaren Neal Adams.

Denna nya generation serieskapare – av vilka framförallt paret O'Neil och Adams kom att bli stilbildande – ville dels göra serien angelägen för sin samtid, men fann också inspiration i Kanes och Fingers ursprungliga koncept. Batman framstod på nytt som en skräckinjagande skuggvarelse för de brottslingar som mötte honom, och hans värld blev hårdare och intensivare – dess faror mer påtagliga, och döden reellt närvarande.

Seriens "dynamiska duo" splittras när den nu nästan vuxne Dick Grayson flyttar från Gotham City för att studera på Hudson University (Detective #217). Därmed lämnas Batman utan Robin för första gången sedan seriens allra första år, och i samband med detta flyttar Bruce Wayne in till stan, till en takvåning i företaget Wayne Foundations byggnadskomplex, under vilket han inreder en ny Batcave. Även Mystery Analysts of Gotham City och moster Harriet försvann från serierna, men nytillskott kom i form av detektiven Jason Bard (Detective #392 (oktober 1969)), som inleder ett förhållande med Barbara Gordon, och den nitiska statstjänstemannen Arthur Reeves (Detective #399 (maj, 1970)), som ger Batman byråkratiska besvär.

Samtidigt träder en ny generation, mer komplexa, antagonister in på banan: främst Robbins tragiska men bestialiska monster Man-Bat (Detective #400 (juni 1970)), och O'Neils närmast odödlige Ra's al Ghul (Batman #232 (juni 1971)), ledare för det månghundraåriga yrkesmördarsällskapet League of Assassins. Även Ra's konfliktfyllda med livsfarliga dotter Talia al Ghul, (Detective #411 (maj 1971)), och Robbins undflyende Spook (Detective #434 (april 1973)) tillkom under denna period. De kostymklädda superskurkar som varit ett bärande inslag under sextiotalet försvann dock helt – med två klassiska serieavsnitt som undantag: Harvey Dent återintroducerades i rollen som den schizofrene Two-Face (Batman #234) och Joker återgick till sin ursprungliga roll som vansinnig mördare (Batman #251).

Vid årskiftet 1973/1974 lämnade Addams, Robbins och Brown serien. Samtidigt lämnade Schwartz tillfälligt över redaktörsskapet (och manusförfattandet) för Detective till Archie Goodwin, men redan ett år senare var han tillbaka. Under tiden fortsatte O'Neill att skriva manus till Batman, och återintroducerade 1974-1975 flera av seriens klassiska skurkar: jämte Joker och Two-Face återkom också Catwoman (#256), Penguin (#257), Scarecrow (#262), och Riddler (#263), anpassade till den nya tiden. Nu introducerades också mentalsjukhuset Arkham (#258).

1975-1979: Schwartz' sista år

Under Julius Schwartz' sista år som "Batman"-redaktör (1975-1979) stod David Vern Reed för merparten manus till Batman medan Detective alternerade mellan ett flertal olika författare. 1975, som en del av offensiven "DC Explosion", etablerades tre spinofftidningar med "Batman"-figurer: de redan inom ett år nedlagda Joker (som utkom med nio nummer) och Man-Bat (som utkom med två nummer) samt Batman Family (vilken framför allt innehöll "Batgirl" och "Robin", och hann utkomma med 20 nummer innan den gick under i "DC Implosion" 1978).

Bland de författare som arbetade på Detective under denna period utmärker sig Steve Englehart, som skrev manus till #469-#476 (1977-1978, huvudsakligen tecknade av Marshall Rogers). Denna svit, retroaktivt kallad "Batman: Strange Apparitions" innebar första gången "Batman"-serien gick ifrån fristående avsnitt, och istället tog sig an ett mer komplext serialiserat format. Här återvände skurkarna Hugo Strange och Deadshot, medan Bruce Waynes flickvän Silver St. Cloud och maffiabossen Rupert Thorne debuterade. Vid samma tid, i Batman #291-294 (1977), publicerades den fyrdelade "Where Were You On The Night Batman Was Killed?" av David Vern Reed och John Calnan, i vilken flertalet av de mest framträdande skurkarna från seriens hela levnad sammanstrålar i tron att Batman är död.

Bland de ytterligare antagonister som debuterade under denna period märks Bob Rozakis och Michael Uslans Captain Stingaree (Detective #460 (maj, 1976)), Gerry Conways Black Spider (Detective #463 (september, 1976)), och Len Weins och Marv Wolfmans Preston Payne, den tredje Clayface (Detective #477 (juli, 1978)).

I mars 1979 publicerades de sista Batman-titlarna under Julius Schwartz' redaktörskap: Detective #482 och Batman #309.

1979-1986: Final på Earth-1

StubAvsnitt.png Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

1986-2011

Nästa stora omdaning för figuren kom 1986, då Frank Millers epos "The Dark Knight Returns" slog ner som en bomb i serievärlden med sitt unika bildberättande. Detta var en framtidsvision om en åldrande Bruce Wayne och dennes återkomst som Batman efter 10 års "pension". En vital, nyskapande och våldsam serie som kom att påverka figuren för många år framöver, både som serie och på film. Därefter fick Miller skriva om hela bakgrundshistorien, vilket han gjorde i "Batman: Year One" (svensk titel "Batman: År Ett"). Där får man se hur allting började, en mer djuplodande och realistisk skildring av hur en föräldralös människa förvandlas till en förklädd hämnare..

The New 52

StubAvsnitt.png Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

DC Rebirth

StubAvsnitt.png Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Mini sverige.gif Publicering på svenska

I Sverige har serien "Batman"/"Läderlappen" publicerats i serietidningarna Veckans Äventyr, Läderlappen, Gigant, Supermagasinet, Stålmannen, Batman, Månadens Äventyr, DC-Serier, Läderlappen och Robin, Batman – Mörkrets riddare, Batman Special, Super-Team, Magnum Comics och Magnum Special. I slutet på 1960-talet publicerades serien i Aftonbladet. Han har även förekommit i ett flertal seriealbum samt i pocketen "Batman Strikes".

Batman på olika språk

På många språk används det engelska namnet på Batman, och så är numera också fallet på svenska. Batman publicerades från början i många decennier under namnet Läderlappen på svenska, och många svenska serieläsare kallar fortfarande figuren så. "Batman" är engelska för "fladdermusman" och läderlapp är en art av fladdermöss.

Batman används på riktigt som ett efternamn i engelskspråkiga länder, men har då troligen ett annat ursprung: det engelska ordet batman kan också stå för en menig soldat som tjänade som betjänt åt en högre officer i gamla tider, motsvarande vad som på svenska kallades kalfaktor, men eftersom sådana batmen inte användes i den amerikanska militären är det inte så troligt att det direkt ligger bakom seriefigurens namn.

Batmans alter ego heter Bruce Wayne, men vid översättning till spanska har han ibland fått namnet Bruno Díaz.[1]

Mini saudi arabien.gif Arabiska: باتمان Mini azerbajdzjan.gif Azerbadjanska: Betmen Mini bulgarien.gif Bulgariska: Батман (Batman)
Mini bangladesh.gif Bengaliska: ব্যাটম্যান Mini bosnien och herzegovina.gif Bosniska: Batman Mini storbritannien.gif Engelska: Batman
Mini estland.gif Estniska: Batman Mini finland.gif Finska: Batman/Lepakkomies Mini frankrike.gif Franska: Batman
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Gaeliska: Batman Mini grekland.gif Grekiska: Μπάτμαν (Batman) Mini israel.gif Hebreiska: באטמן
Mini indien.gif Hindi: बैटमैन Mini indonesien.gif Indonesiska: Batman Mini island.gif Isländska: Batman/Leðurblökumaðurinn
Mini italien.gif Italienska: Batman Mini japan.gif Japanska: バットマン (Battoman) Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Javanesiska: Batman
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Kambodjanska: ბეტმენი Mini katalonien.gif Katalanska: Batman Mini folkrepubliken kina.gif Kinesiska: 蝙蝠俠
Mini sydkorea.gif Koreanska: 배트맨 Mini kroatien.gif Kroatiska: Batman Mini latin.gif Latin: Batman
Mini lettland.gif Lettiska: Betmens Mini litauen.gif Litauiska: Betmenas Mini makedonien.gif Makedonska: Бетмен (Betmen)
Mini malaysia.gif Malajiska: Batman Mini nederlanderna.gif Nederländska: Batman Mini norge.gif Norska: tidigare Lynvingen (Blixtvingen), numera Batman
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Occitanska: Batman Mini iran.gif Persiska: بتمن Mini polen.gif Polska: Batman
Mini portugal.gif Portugisiska: Batman Mini rumanien.gif Rumänska: Batman Mini ryssland.gif Ryska: Бэтмен (Betmen)
Mini serbien.gif Serbiska: Бетмен (Betmen) Mini spanien.gif Spanska: Batman Mini sverige.gif Svenska: Batman/Läderlappen
Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Tagalog: Batman Fil:LANDET/SPRÅKET HITTADES INTE. Tatariska: Бэтмен (Betmen) Mini thailand.gif Thailändska: แบทแมน
Mini tjeckien.gif Tjeckiska: Batman Mini turkiet.gif Turkiska: Batman Mini tyskland.gif Tyska: Batman
Mini ukraina.gif Ukrainska: Бетмен (Betmen) Mini ungern.gif Ungerska: Batman Mini vietnam.gif Vietnamesiska: Người Dơi
Mini wales.gif Walesiska: Batman

Hyllningar och parodier

Källor

  1. ↑ Miguel Angel: "Los comics: un enfoque sociológico", Ediciones Quinto Sol, Universidad de Texas 1985 (på Mini spanien.gif spanska);
    "Bruno Díaz no es Batman...", Clarin.com (på Mini spanien.gif spanska)

Mer om Batman

Recensioner

Se även

Externa länkar


Serietidningen Gigant
Serietidningen Magnum Comics
Medlemmar i Justice Society of America
Medlemmar i Justice League
Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=Batman&oldid=207111"