Skillnad mellan versioner av "Batman"

Nuvarande version från 17 oktober 2023 kl. 20.26

För den svenska tidningen Batman, se Batman (svensk serietidning) samt Batman – Mörkrets riddare.
För den svenska tidningen Läderlappen, se Läderlappen (serietidning) samt Läderlappen och Robin.

Batman i Neal Adams tappning. © DC Comics.

"Batman" (tidigare Läderlappen på svenska), är en hjälteserie skapad av Bob Kane och Bill Finger för tidningen Detective Comics 1939. Följande år tilldelades serien en egenbetitlad serietidning, och såväl Detective Comics som Batman tillhör alltjämt förlaget DC Comics centraltitlar. Serien, som är en av världens mest kända, har också publicerats i en mängd ytterligare tidningar och serieromaner, och även överförts till ett flertal andra medier.

Grundpremiss

Seriens titelfigur Batman är en maskerad brottsbekämpare, utan superhjältekrafter, men i fysisk och mental toppform och med en mängd tekniska hjälpmedel till sitt förfogande.

Som barn blev miljardären Bruce Wayne föräldralös efter att hans föräldrar mördats under ett rån, och den unge Bruce svor att viga sitt liv åt att bekämpa brott. Efter många års hård mental och fysisk träning runt om i världen återvände Bruce Wayne till sin hemstad Gotham City och maskerade sig som en mänsklig fladdermus – Batman. Under sitt lyxiga hem Wayne Manor en bit utanför Gotham inredde han en grotta, Batcave, som fick tjäna som hans hemliga bas. Som Batman fann han en allierad i Gothams poliskommissarie, Jim Gordon, medan betjänten Alfred blev hans förtrogne och en av få utvalda att känna till hans hemliga identitet. När den unge cirkusgymnasten Dick Graysons föräldrar mördades, blev han Bruce Waynes skyddsling, och, under namnet Robin, Batmans sidekick.

Historik

Bakgrund

Förlaget National Comics (sedermera DC Comics) rönte 1938 stora framgångar med superhjälteserien "Superman", som blev huvudnummer i förlagets ena flaggskepp, Action Comics. Dess andra stora titel, Detective Comics, hade publicerats sedan 1937, men saknade ännu en tydlig huvudserie. I #27 (maj 1939) debuterade dock "världens främsta detektiv" ("the world's greatest detective"), Batman, som därefter varit tidningens självklara huvudfigur.

Den unge tecknaren Bob Kane arbetade tillsammans med manusförfattaren Bill Finger fram figuren "Batman" – en mörk och hämndlysten brottsbekämpare. De lät sig inspireras av pulplitteraturen och figurer som The Shadow, Fantomen, Sherlock Holmes, och Zorro, liksom av filmen "The Bat Whispers" (1930), i vilken en maskerad skurk iklädde sig fladdermusdräkt och kallade sig för "The Bat". Designen till Batmans fladdermusformade kappa inspirerades av ritningar av Leonardo Da Vinci, och hjältens civila namn hämtades från den skotske kung Robert I, kallad Robert the Bruce, och den amerikanske generalen Anthony Wayne.

Bob Kane signerade själv de tidigaste serierna, men det skulle dröja till 1970-talet innan DC konsekvent började skriva ut seriernas ursprungliga upphovhovsmän. "Batman"-serierna försågs då med texten "Batman created by Bob Kane". Fingers roll var känd, men det skulle dröja till 2015 innan den officiella texten ändrades till "Batman created by Bob Kane with Bill Finger".

1939-1964

1939-1940: Det första året

Debutserien "The Case of the Chemical Syndicate" (på svenska som "Fallet med det kemiska syndikatet") introducerade utöver titelfiguren också kommissarie Gordon, och slutade med skurkens våldsamma död. Batman var även vid sina nästkommande framträdande en rätt obehaglig figur som inte drog sig för att döda gangsters och använda vapen, och i rollen som Bruce Wayne inledde han ett kärleksförhållande med skådespelerskan Julie Madison, vars debut skedde i Detective #31 (september 1939)

Serien kom dock ganska snart att mildras; de mörkaste dragen tonades ner, och i Detective #38 (april 1940) introducerades en ung sidekick vid namn Robin, "pojkmiraklet" ("the boy wonder"'), Bruce Waynes skyddsling Richard "Dick" Grayson i det civila. Redan i #31 introducerades vad som skulle komma att bli Batmans huvudsakliga vapen, batarangerna, som innebar att han kunde avväpna sina fiender utan att använda skjutvapen; i #33 avslöjades bakgrundshistorien om hur den unge Bruce blev föräldralös, växte upp, och antog Batmanidentiteten; och i #35 introducerades den första Batmobilen.

1940-1944: Serien hittar sin form

Dick Sprangs jubileumsmontage över 1940-talets "Batman", publicerat 1987. © DC Comics.

I april 1940 utkom det första numret av serietidningen Batman, vilket bland annat innebar debuten för två av seriens främsta skurkar: ärkefienden Joker och den vackra inbrottstjuven Catwoman. Dessa två kom tillsammans med gangsterledaren Penguin, vilken introducerades i Detective #58 (december 1941), att utgöra seriens primära antagonister under de nästkommande åren.

I Batman #1 fanns dessutom, för sista gången på närmare femtio år, en scen där titelfiguren skjuter ihjäl sina motståndare – på redaktören Whitney Ellsworths uttalade order skulle Batman i fortsättningen varken använda skjutvapen eller döda, och i #4 (december 1940) nämns denna princip för första gången. Senare i serien skulle hjältens aversionen gentemot skjutvapen förklaras vara en följd av traumat efter mordet på föräldrarna. I Batman #4 nämns även namnet Gotham City för första gången, och efter Detective #49 (mars 1941) försvann fästmön Julie Madison ur Bruces liv och ersattes, från Batman #5 (april 1941) till Detective #73 (mars 1943), av Linda Page.

I februari 1941 debuterade World's Finest Comics, med "Batman" som ett stående inslag, och under de kommande decennierna publicerades nya "Batman"-serier följdaktligen i tre parallella titlar. För att upprätthålla produktionen anlitades flera ytterligare serieskapare, varav bland annat manusförfattarna Don Cameron och Edmond Hamilton och tecknarna Jerry Robinson och Dick Sprang blev inflytelserika.

Vid tiden för andra världskrigets slut hade seriens grundläggande element etablerats, inklusive polisens Batsignal (Detective #60 (februari 1942)), betjänten Alfred (Batman #16 (april 1943)), och tillhållet Batcave (som 1943 dök upp såväl i seriens första filmatisering som i dagspresserien, och därefter gjorde serietidningsdebut i Detective #83 (januari 1944)).

1944-1954: Efterkrigstidens anpassningar

Nya redaktionella direktiv föranledde nu en skiftning från de första årens pulpinspirerade och samhällskritiska serier, till en mer "fantasieggande" familjetillvänd tematik, där Batman skulle gestaltas som en respektabel medborgare och trygg fadersfigur, och hans värld skulle vara äventyrlig men aldrig skrämmande. Professor Carter Nichols debuterade i Batman #24 (augusti 1944), och därmed introducerades science fiction-teman som tidsresor på allvar i serien, och några år senare fick Bruce Wayne ett platonsk kärleksintresse när den Lois Lane-liknande reporten Vicki Vale introducerades i Batman #49 (oktober 1948).

Från 1947 till 1952 publicerades "Robin" i egna äventyr i Star Spangled Comics, men under det sena fyrtiotalet började intresset för superhjältegenren att falna. "Batman" var dock en av relativt få serier som alltjämt fortsatte publiceras. Det, ur "Batman"-perspektiv, tydligaste tecknet på det hårdnande klimatet var att World's Finest från och med #71 (juli 1954) lät sina två superhjälteserier, "Batman" och "Superman" gå samman till en serie – "Superman & Batman", i vilka de två hjältarna samarbetade.

1954-1964: Comics Code Authority sätter spår

Seriens huvudfigurer anno 1962, tecknade av Sheldon Moldoff. © DC Comics.

Vid femtiotalets början tillkom tecknaren Sheldon Moldoff som kom att bli den mest produktive tecknaren under det kommande decenniet, även om Bob Kane alltjämt var den ende att få officiellt erkännande.

Vid mitten av 1950-talet började psykologen Fredric Werthams protester mot seriemediet att både uppmärksammas och hörsammas. "Batman" tilhörde de serier som fick statuera exempel i Werthams "Seduction of the Innocent", där det bland annat hävdas att Batman och Robin har ett homosexuellt-pedofilt förhållande. Seriebranchens svar på dessa anklagelser blev den 1954 inrättade Comics Code Authority, som i syfte att att försöka dämpa protesterna och den eskalerande moralpaniken, skulle garantera serietidningar fria från våldsförhärligande och sexuella anspelningar.

Som en följd av de tematiska begränsningarna kom "Batman" under ledning av redaktören Jack Schiff allt mer att förlita sig på enklare science fiction-historier, med absurda rymdvarelser, gigantiska insekter, tidsresor, och osannolika skurkar. Catwoman gjorde sitt sista framträdande i Detective #211 (september 1954), och Joker och Penguin blev sällsyntare. Nya figurer som Ace the Bat-Hound (Batman #92 (juni 1955)), Batwoman Kathy Kane (Detective #233 (juli 1956)), den interdimensionella besökaren Bat-Mite (Detective #267 (maj 1959)), och Batgirl Betty Kane (Batman #139 (april 1961) introducerades, men resultatet var likväl en såväl kvalitetsmässig som upplagemässig nedgång. 1960 blev Batman en av huvudfigurerna i "Justice League of America", vilket dock inte hjälpte hans egna titlar märkbart. Vid mitten av 1960-talet var förlaget berett att lägga ner "Batman"-produktionen, men i ett senkommet försök att rädda serien blev redaktör Schiff 1964 ersatt av den välsedde Julius Schwartz.

De första transmedieringarna

Se även Batman i andra medier

Från 1943 till 1946 publicerades dagpresserien "Batman and Robin" som såväl dagsstrippar och söndagssida, tecknad och skriven av samma upphovsmän som serietidningsversionen och distribuerad av McClure Syndicate. Kitchen Sink Press har samlat och publicerat hela produktionen i fyra inbundna böcker.

1943 innebar också premiären för den femton avsnitt långa följetongen "The Batman" på amerikanska biografer, med Lewis Wilson som Batman, Douglas Croft som Robin, William Austin som Alfred, och Shirley Patterson som Linda Page. 1949 följde en andra följetong, "Batman and Robin" – även den femton avsnitt lång – med Robert Lowery som Batman, Johnny Duncan som Robin, Eric Wilton som Alfred, Lyle Talbot som kommissarie Gordon, och Jane Adams som Vicki Vale.

1953 producerade illusionisten och pulpförfattaren Walter B. Gibson en andra, kortlivad, söndagssideversion av "Batman and Robin" för sin veckotidning Arrow, the Family Comic Weekly.

Tidiga versioner av framtida superskurkar

Under seriens första 15 år var trion Joker, Penguin, och Catwoman seriens utan jämförelse främsta antagonister, och även efter Comic Code-regleringen fortsatte de två förstnämnda att vara de mest frekvent förekommande. Ett flertal ytterligare skurkar, som senare skulle återkomma i större roller, debuterade dock också under detta seriens första kvartssekel, även om de sällan gjorde fler än ett par, tre framträdanden. Främst bland dessa märks Two-Face och Clayface, två alias som dock användes av flera av Batmans motståndare:

Two-Face, Harvey Dent (kallad Harvey Kent vid sina tre första framträdanden), mötte Batman i Detective #66 (augusti 1942), #68 (oktober 1942), och #80 (oktober 1943), samt i Batman #81 (februari 1954). Dent medverkade också (som rehabiliterad) i Batman #50 (december 1948) och #68 (december 1951), samt i Detective #187 (september 1952), då andra skurkar tillfälligt nyttjade Two-Face-identiteten.
Den första av Batmans motståndare att anta namnet Clayface, Basil Karlo, medverkade i Detective #40 (juni 1940) och #49 (mars 1941), och den andra, Matt Hagen, i Detective #298 (december 1961), #304 (juni 1962) och #312 (februari 1963), samt i Batman #159 (november 1963), och World's Finest #140 (mars 1964) och #144 (september 1964).

Ytterligare skurkar som figurerade i enstaka avsnitt under dessa år, för att därefter försvinna från serien under (i merparten fall) över ett decennium, inkluderar framför allt:

Hugo Strange (medverkade i Detective #36 (februari 1940), Batman #1 (april 1940) och Detective #46 (december 1940))
Scarecrow (World's Finest #3 (hösten 1941) och Detective #73 (mars 1943))
Tweedledee & Tweedledum (Detective #74 (april 1943), Batman #18 (augusti 1943) och Batman #24 (augusti 1944))
Cavalier (Detective #81 (november 1943), Batman #22 (april 1944), Detective #89 (juli 1944) och Batman #26 (december 1944))
Riddler (Detective #140 (oktober 1948) och #142 (december 1948))
Mad Hatter (Batman #49 (oktober 1948), Detective #230 (april 1956) och Batman #161(februari 1964))
Deadshot (Batman #9 (juni 1950))
Killer Moth (Batman #63 (februari 1951) och #64 (april 1951), samt Detective #173 (juli 1951))
Signalman (Batman #112 (december 1957), #124 (juni 1959) och #139 (april 1961))
Calendar Man (Detective #259 (september 1958))
Mr. Freeze (under namnet "Mr. Zero") (Batman #121 (februari 1959))
Catman (Detective #311(januari 1963), #318 (augusti 1963) och #325 (mars 1964))

Utöver detta etablerades en handfull brottslingar som skulle komma att återkomma många gånger under årets lopp, huvudsakligen i återblickar: Joe Chill, rånaren som avlossade skotten som dödade Bruce Waynes föräldrar; Boss Zucco, gangsterkungen som lät döda Dick Graysons föräldrar; och Boss Maroni, gangsterkungen som ärrade Two-Face.

1964-1986

1964-1966: "The New Look"

Batman och ett par kollegor. Atom, Flash och Green Lantern. © DC Comics.

Under Julius Schwartz redaktörskap byttes hela det kreativa teamet bakom "Batman"-serien ut. Carmine Infantino uppdaterade seriens tecknarstil och titelfigurens utseende, och scifi-motiven och de utsvävande manusen ersattes av mer verklighetsnära historier, ofta skrivna i syfte att lyfta fram Batmans detektivådra. Gardner Fox, Robert Kanigher och John Broome blev nu seriens huvudförfattare, medan Infantino och Moldoff tecknade, med assistans av tuscharna Joe Giella och Sid Greene.

Flertalet av seriens etablerade bifigurer – Batwoman, Batgirl, Bat-Hound, Bat-Mite, Vicki Vale och professor Nichols – försvann i ett slag, utan kommentarer. I Schwartz första Batman-nummer (Batman #164 (juni 1964)) introducerades istället detektivföreningen The Mystery Analysts of Gotham City, vars medlemmar bland annat omfattade både Batman och kommissarie Gordon. Samma månad (Detective #328 (juni 1964)) publicerades ett av Bill Fingers sista "Batman"-manus, i vilket Alfred dör, och hans roll som passupp till hjälteduon fylls av Dick Graysons moster Harriet Cooper.

Joker och Penguin fortsatte sina brottsliga karriärer, och Riddler gjorde comeback (Batman #171). Över lag var dock de flesta av Batmans motståndare nu huvudsakligen bankrånare, utpressare, och andra mindre iögonenfallande brottslingar. Ett av de tidigaste nytillskotten var Outsider, som ständigt lurade i kulisserna, utom räckhåll för hjältarna. Bland övriga mer långlivade skurkar som debuterade under denna period märks Blockbuster (Detective #345 (november 1965)), Cluemaster (Detective #351 (april 1966)), och – framför allt – Poison Ivy (Batman #181 (juni 1966)).

Trots de nya kreatörernas bristande erfarenhet av Batman-mytologin (bland annat slutar Schwartz första nummer, Detective #327, med att Batman arresterade skurkarna under pistolhot – ett misstag som Schwartz tvingades be om ursäkt för på tidningens insändarsidor) så räddade Batmans så kallade "New Look" tidningen från nedläggning, och upplagesiffrorna vände uppåt igen. 1965 tillkom ytterligare en "Batman"-tidning, i och med att The Brave and the Bold från och med #59 (maj 1965) kom att låta varje nummer handla om en team-up mellan Batman och någon av förlagets övriga figurer.

1966-1968: Batmania!

När tv-serien "Batman", med Adam West i titelrollen och Burt Ward som Robin, fick premiär i januari 1966, nådde serietidningarnas popularitet nya höjder, och man började tala om en "batmania" (Batman-mani) i USA. Merchandiseproduktionen blev snabbt omfattande, en ny dagspressversion av serien (skapad av serietidningskreatörerna och distribuerad av Ledger Syndicate) började publiceras, och sommaren 1966 gick en långfilm baserad på tv-serien upp på biograferna. Batmania-vågen spreds även internationellt, och resulterade bland annat i en japansk licensproduktion av serien, skapad av Jiro Kuwata och långt senare publicerad på engelska med namnet "Batmanga".

Tv-seriens kitschiga version av hjältarna, med färgglada skurkar, bombastiska repliker, och en rejält självironisk glimt i ögat, kom snart också att prägla serietidningarna. Jämte Joker, Penguin och Riddler återintroducerade tv-serien även de äldre skurkarna Catwoman, Mr. Freeze, och Mad Hatter. Dessa återvände nu också till serietidningarna (i Detective #369, Detective #373, respektive Batman #201), tillsammans med andra färgstarka skurkar som Killer Moth (Detective #359) och Scarecrow (Batman #189). Även Alfred – som aldrig dött i tv-serien – återkom i serietidningarna (Detective #356) när det visade sig vara han som, med minnesförlust men vid liv, var Outsider. Med Batmans hjälp återfick han såväl sitt minne som sin position på Wayne Manor. En ny Batgirl, i det civila kommissarie Gordons dotter Barbara, introducerades simultant i tidningen (Detective #359 (januari 1967)) och i tv-serien.

Efter tre år hade dock Batman-manin lagt sig, tv-serien gick i graven (dagstrippserien pågick dock ända till 1972), och Schwartz behövde nyskapa serien igen. Resultatet blev att än en gång byta ut dess kreativa team.

1968-1975: Realism och skräck under 1970-talet

Sommaren 1968 (Detective #378 och Batman #204) publicerades de första serierna av den nye huvudförfattaren Frank Robbins, med bild av de nya tecknarna Bob Brown och Irv Novick. 1969 tillkom tuscharen Dick Giordano och 1970 följde manusförfattaren Dennis O'Neil och tecknaren Neal Adams.

Denna nya generation serieskapare – av vilka framförallt paret O'Neil och Adams kom att bli stilbildande – ville dels göra serien angelägen för sin samtid, men fann också inspiration i Kanes och Fingers ursprungliga koncept. Batman framstod på nytt som en skräckinjagande skuggvarelse för de brottslingar som mötte honom, och hans värld blev hårdare och intensivare – dess faror mer påtagliga, och döden reellt närvarande.

Seriens "dynamiska duo" splittras när den nu nästan vuxne Dick Grayson flyttar från Gotham City för att studera på Hudson University (Detective #217). Därmed lämnas Batman utan Robin för första gången sedan seriens allra första år, och i samband med detta flyttar Bruce Wayne in till stan, till en takvåning i kontorsbyggnaden för stiftelsen Wayne Foundation (sedermera evolverat till företaget Wayne Enterprises), under vilket han inreder en ny Batcave. Även Mystery Analysts of Gotham City och moster Harriet försvann från serierna, men nytillskott kom i form av detektiven Jason Bard (Detective #392 (oktober 1969)), som inleder ett förhållande med Barbara Gordon, och den nitiska statstjänstemannen Arthur Reeves (Detective #399 (maj 1970)), som ger Batman byråkratiska besvär. Såväl Robin som Batgirl fortfor dock medverka i Batman-titlarna, men nu främst som huvudpersoner i var sin biserie.

Samtidigt träder en ny generation, mer komplexa, antagonister in på banan: främst Robbins tragiska men bestialiska monster Man-Bat (Detective #400 (juni 1970)), och O'Neils närmast odödlige Ra's al Ghul (Batman #232 (juni 1971)), ledare för det månghundraåriga yrkesmördarsällskapet League of Assassins. Även Ra's konfliktfyllda med livsfarliga dotter Talia al Ghul, (Detective #411 (maj 1971)), och Robbins undflyende Spook (Detective #434 (april 1973)) tillkom under denna period. De kostymklädda superskurkar som varit ett bärande inslag under sextiotalet försvann dock helt – med två klassiska serieavsnitt som undantag: Harvey Dent återintroducerades i rollen som den schizofrene Two-Face (Batman #234) och Joker återgick till sin ursprungliga roll som vansinnig mördare (Batman #251).

Vid årskiftet 1973/1974 lämnade Addams, Robbins och Brown serien. Samtidigt lämnade Schwartz tillfälligt över redaktörsskapet (och manusförfattandet) för Detective till Archie Goodwin, men redan ett år senare var han tillbaka. Under tiden fortsatte O'Neill att skriva manus till Batman, och återintroducerade 1974-1975 flera av seriens klassiska skurkar: jämte Joker och Two-Face återkom också Catwoman (#256), Penguin (#257), Scarecrow (#262), och Riddler (#263), anpassade till den nya tiden. Nu introducerades också mentalsjukhuset Arkham (#258).

1975-1979: Schwartz' sista år

Under Julius Schwartz' sista år som "Batman"-redaktör (1975-1979) stod David Vern Reed för merparten manus till Batman medan Detective alternerade mellan ett flertal olika författare. 1975, som en del av offensiven "DC Explosion", etablerades tre spinofftidningar med "Batman"-figurer: de redan inom ett år nedlagda Joker (som utkom med nio nummer) och Man-Bat (som utkom med två nummer) samt Batman Family (vilken framför allt innehöll "Batgirl" och "Robin", och hann utkomma med 20 nummer innan den gick under i "DC Implosion" 1978). I den sistnämda återvände tillfälligt Batwoman Kathy Kane, samtidigt som Teen Titans återintroducerade den första Batgirl, Bette Kane. Båda två försvann dock när Schwartz lämnade tidningarna – Batwoman gjorde sitt sista framträdande i Detective #485, då hon mördades av League of Assassins.

Bland de författare som arbetade på Detective under denna period utmärker sig Steve Englehart, som skrev manus till #469-#476 (1977-1978, huvudsakligen tecknade av Marshall Rogers). Denna svit, retroaktivt kallad "Batman: Strange Apparitions" innebar första gången "Batman"-serien gick ifrån fristående avsnitt, och istället tog sig an ett mer komplext serialiserat format. Här återvände skurkarna Hugo Strange och Deadshot, medan Bruce Waynes flickvän Silver St. Cloud och maffiabossen Rupert Thorne debuterade. Vid samma tid, i Batman #291-294 (1977), publicerades den fyrdelade "Where Were You On The Night Batman Was Killed?" av David Vern Reed och John Calnan, i vilken flertalet av de mest framträdande skurkarna från seriens hela levnad sammanstrålar i tron att Batman är död.

Bland de ytterligare antagonister som debuterade under denna period märks Bob Rozakis och Michael Uslans Captain Stingaree (Detective #460 (maj 1976)), Gerry Conways Black Spider (Detective #463 (september 1976)), och Len Weins och Marv Wolfmans Preston Payne, den tredje Clayface (Detective #477 (juli 1978)).

I mars 1979 publicerades de sista Batman-titlarna under Julius Schwartz' redaktörskap: Detective #482 och Batman #309.

1979-1986: Final för Earth-1

Julius Schwartz's ersättare som redaktör för Detective och Batman blev i tur och ordning Paul Levitz (1979-1981), Dick Giordano (1981-1982) och Len Wein (1982-1986). Manusen skrevs inledningsvis av bland andra Dennis O'Neil, Len Wein, och Marv Wolfman, innan Gerry Conway övertog hela ansvaret 1981-1983, och Doug Moench följde 1983-1986.

Under dessa år kom de fristående serieavsnitten att bli allt ovanligare, till förmån för längre, pågående intriger. Från och med januari 1982 knöts Detective och Batman samman genom att låta händelseförloppet fortgå genom båda tidningarna – en praxis som höll i ända till 1986. Detta ledde till ökade möjligheter att berätta komplexa historier, och följaktligen växte figurgalleriet under 1980-talet markant, samtidigt som de etablerade figurerna fanns kvar och utmejslades ytterligare. Resultatet blev att såväl äldre som nya figurer blev mindre arketypiskt "goda" eller "onda", och figurernas känsloliv och inre tankar kom att utgöra en allt viktigare ingrediens. Inte minst togs detta uttryck i den konfliktfyllda men genuina kärleksrelationen mellan Bruce Wayne och Catwoman Selina Kyle.

En av de sista större figurer som skapades av Denny O'Neil var det grandiosa brottsgeniet Maxie Zeus (Detective #483 (maj 1979), och under Conways period som huvudförfattare debuterade bland andra Alfreds okända dotter Julia Remarque (Detective #501 (april 1981)); Gothams korrupte borgmästare Hamilton Hill (Detective #503 (juni 1981)); tv-reportern Olivia Ortega (Detective #504 (juli 1981)); och de incestuösa vampyrsyskonen Dala och Louis DuBois (Detective #511 (februari 1982) och #515 (juni 1982)). Dessutom återintroducerades Bruce Waynes ex-flickvän Vicki Vale, som återkom nästan trettio år efter att hon försvunnit från serien (Detective #509 (december 1981).

1982 (Batman #348) återvände Bruce Wayne till Wayne Manor, och överlät det dagliga rutinerna på Wayne Enterprises till sin närmaste man, Lucius Fox, som hade debuterat i serien tre år tidigare (Batman #307, januari 1979). Följande år (Batman #357 (mars 1983)), introducerades den unge cirkusgymnasten Jason Todd, som efter att hans föräldrar dödats av den nya ärkeskurken Killer Croc (debut i Detective #523 (februari 1983)), först blev Bruce Wayne fosterson och snart därefter den andre Robin (1984, i Tales of the Teen Titans, antog Dick Grayson den nya identiteten Nightwing).

Efter att Moench tagit över som seriens författare tillkom den bufflige polisen Harvey Bullock (Batman #361 (juli 1983); han hade dock gjort ett mindre framträdande redan under Archie Goodwins tid på Detective på 1970-talet); den mystiska inbrottstjuven Natalia Knight, alias Nocturna, som blir något av en modersfigur för Jason Todd, och hennes passionerade adoptivbror, Anton Knight, alias Night-Slayer; samt den mäktige affärsmannen och gangsterledaren Roman Sionis alias Black Mask.

1980 publicerades den första Batman-miniserien: The Untold Legend of Batman av Len Wein, John Byrne och Jim Aparo, i vilken titelfiguren samlade bakgrundshistoria, baserad på 40 års spridda uppgifter, för första gången berättas.1983 etablerades en ny "Batman"-tidning, Batman and the Outsiders, vilken ersatte The Brave and the Bold. Här skapar Batman, efter att ha lämnat Justice League, en ny superhjältegrupp, Outsiders.

1986-1987 publicerades maxiserien Crisis on Infinite Earths, vilken föranledde en omfattande reboot av hela DC:s universum, inklusive "Batman"-serien. Den sista serien att publiceras i den gamla kontinuiteten, "Resurrection Night!, publicerades i jubileumsnumret Batman #400 (oktober 1986), och var också Weins sista nummer som redaktör och Moench sista nummer (för denna gång) som manusförfattare. En massiv uppgörelse mellan Batman och Ra's al Guhl slutade med att Ra's lyckades sätta samtliga Batmans fiender på fri fot, medan Batman lyckades förhindra Ra's att mörda hans vänner och bundsförvanter. I slutscenen firas Batman av sina allierade, men inser dystert att kampen mot det onda aldrig kommer att vara över.

Batman från Earth-2

Medan Batman har publicerats oavbrutet sedan seriens debut under serietidningarnas guldålder, lades flertalet av förlagets övriga superhjälteserier ner under den tidiga efterkrigstiden. När serietidningarnas silverålder inleddes på 1950-talet återuppstod flera av dessa serier (Flash, Green Lantern, Hawkman, Atom, bland många andra) – dock i uppdaterade versioner, med nya civila identiteter för titelfigurerna.

Med start 1961 (Flash #123 (september 1961)) började den nya generationen interagera med den äldre, och det etablerades att de levde i olika parallella universum, i vilka de äldre hjältarna befolkade "Earth-2" och de nya levde på "Earth-1". I Justice League of America #82 (augusti 1970), dök för första gången Earth-2-versionen av Batman upp, och retroaktivt förklarades "Batman"-seriens första decennier ha handlat om honom. Eftersom "Batman", till skillnad från flertalet av sina systerserier, inte hade gjort något uppehåll mellan guldåldern och silveråldern är dock denna förmenta övergång från Earth-2-versionen till Earth-1-versionen en efterkonstruktion, vars exakta tidpunkt aldrig kommit att fastslås; föreslagna brytpunkter innefattar främst Comic Code-etableringen 1954 och "New Look"-uppdateringen 1964.

Från och med 1970 blev dock Earth-2-Batman en återkommande figur i DC-serierna. Efter att Selina Kyle sonat sina brott som Catwoman och Bruce avslöjat sin hemliga identitet för henne, gifte de sig och fick en dotter, Helena Wayne (debut i DC Super-Stars #17 (december 1977)). Bruce la därefter Batman-identiteten på hyllan för att tjänstgöra som kommissarie vid Gothams poliskår, och i Adventure Comics #462 (april 1979) dör han under ett sista uppdrag i Batman-dräkten. Som vuxen går Helena Wayne i sina föräldrars fotspår, och antar superhjälteidentiteten Huntress.

I likhet med hela Earth-2-konceptet medverkade Earth-2-Batman och Helena Wayne enbart i undantagsfall i "Batman"-serien; de figurerade främst i Justice League of America och i andra serier där "Justice Society of America" medverkade.

1986-2011

1986-1989: En möjlig framtid och en ny början

1986 övertog Denny O'Neil redaktörsskapet för förlagets "Batman"-serier, en position han skulle komma att behålla ända tills år 2000. Detta år publicerades även Frank Millers fyrdelade miniserie "The Dark Knight Returns" ("Batman: Mörkrets riddare" på svenska), vilken slog ner som en bomb i serievärlden med sitt unika bildberättande. Denna framtidsvision om en åldrande Bruce Wayne och dennes återkomst som Batman efter 10 års "pension" är en vital, nyskapande, och våldsam serie som kom att påverka såväl figuren som amerikanskt serieberättande i allmänhet för många år framöver.

I spåren efter Crisis on Infinite Earth stod "Batman"-serien, i likhet med resterande DC:s universum, i begrepp att stöpas om i en ny, modern, form, och efter framgången med The Dark Knight Returns var valet av Miller naturligt. I "Batman: Year One" (Batman #404-407 (februari-maj 1987); "Batman: År Ett" på svenska) med bild av Dave Mazzucchelli, tecknades en djuplodande och realistisk skildring av hur en föräldralös pojke förvandlas till en förklädd hämnare. Därefter följde en tvådelad historia (Batman #408-409 (februari-maj 1987)) som uppdaterar Jason Todds väg till att bli den andre Robin; från att hans bakgrund i den tidigare versionen varit snudd på identisk med sin föregångare Dick Graysons, lät nu manusförfattaren Max Allan Collins Robin växa upp i Gothams slum, som son till en mor som dött av överdos och en kriminell far som mördats av Two-Face.

Parallellt som serien fann sin nya form i Batman utkom även Detective, med resultatet att de att de första avsnitten av den nye Detective-författaren Mike W. Barr kom att utgöra en mellanperiod i seriens historia; efter Crisis on Infinite Earths men innan den nya kontinuiteten tagit form. De båda tidningarna harmoniserades dock i och med Barrs uppföljare till Millers bakgrundshistoria: "Batman: Year Two" (Detective #575-578 (juni-september 1987), i vilken Batman slutligen ställs öga mot öga med föräldrarnas mördare Joe Chill, till teckningar av bland andra Todd McFarlane. Därefter följde Marv Wolfmans och Pat Brodericks "Batman: Year Three" (Batman #436-439 (augusti-november 1989) som följer Dick Graysons väg till att bli den förste Robin.

Parallellt med bakgrundshistorierna fortsatte Batman bekämpa ondskan i nutiden, tillsammans med den hetlevrade Jason i rollen som Robin. 1988 genomfördes en telefonomröstning i vilken läsarna fick rösta för eller emot att Jason skulle dö för Jokers hand, och med 72 rösters marginal (5.343 mot 5.271) blev resultatet att Robin brutalt avrättades i den fyrdelade "Batman: A Death in the Family" av Jim Starlin och Jim Aparo (Batman #426-429 (december 1988-mars 1989)). Samma år publicerades även serieromanen "Batman: The Killing Joke" av Alan Moore och Brian Bolland, i vilken Barbara Gordon blir rullstolsbunden efter att ha skjutits av Joker, vars bakgrundshistoria delvis också avslöjas.

Som en följd av strävan att göra serien såväl mörkare som mer realistisk försvann till stor del de traditionella "superskurkarna" från serien under andra halvan av 1980-talet; de huvudsakliga undantagen var Joker och Two-Face. Istället övergick Batman till att bekämpa bland annat sexualbrottslingar, seriemördare, politiska och religiösa terrorister, och barnpornografiproducenter. Batman skyddade president Ronald Reagan mot den sovjetiske torpeden Anatoli Knyazev alias KGBeast (Batman #417, mars 1988), och i "A Death in the Family" slog sig Joker samman med Irans Ayatollah Khomeini. Andra större återkommande skurkar som introducerades under denna period inkluderar Ventriloquist (Detective #583, februari 1988), Ratcatcher (Detective #585, april 1988), och Fear (Detective #592, november 1988).